Mäns beroende av kvinnor.

En ganska rolig respons jag ofta får när jag pratar om att en som kvinna kan undvika relationer med män är män som ba ”ja lämna oss ifred det är mycket bättre för oss”. Det är roligt eftersom det säger så oerhört mycket om det enorma glappet mellan mäns självbild och den så kallade verkligheten.

Jag tänker på detta citat från SCUM:

Eftersom mannen är en ofullständig kvinna tillbringar han sitt liv med att försöka komplettera sig, att försöka bli kvinna. Detta genom att ständigt söka upp kvinnor, beblanda sig med dem, försöka leva genom dem och smälta samman med dem.

Och det är verkligen sant! Män klamrar sig fast vid kvinnor som blodiglar. Ofta märks det inte eftersom de gör en stor affär av att få kvinnor att känna att det är motsatsen som gäller och eftersom det finns gott om samhälleliga strukturer som medverkar till att det ska bli så automatiskt. Genom att göra kvinnor känslomässigt, ekonomiskt och socialt beroende av deras erkännande så kan de maskera det faktum att det egentligen är de som är djupt beroende av kvinnor.

Men om en kollar på det rent krasst; den man som inte vill ha samröre med kvinnor har alla möjligheter i världen att se till att det blir så. Män är inte ekonomiskt eller socialt beroende av kvinnor eller deras erkännande i detta samhälle. Män tjänar inte mindre pengar för att de är män. Män anses inte mindre värda om de inte har en fru. Män blir inte trakasserade av främmande kvinnor på stan. Män behöver inte motivera sitt ointresse för kvinnor med att de ”faktiskt har en flickvän”. Män riskerar i regel inte liv och hälsa när de lämnar en dålig relation och så vidare.

Detta märker en väldigt tydligt när en försöker rensa ut män i sitt liv. De söker liksom aktivt upp en. De kommer fram till en på krogen och vill ”prata” fast en ber dem lämna en ifred. De mejlar en fast en sagt att en försöker rensa ut männen i sitt liv. De frågar om en verkligen är 100 % säker på att en är lesbisk. De kommer där med sina ledsna ögon och vill imponera på en och visa att de är bra feminister. Seriöst, de är verkligen överallt.

Kvinnor som grupp är inte beroende av män som grupp i någon egentlig mening. Män som grupp tillför liksom inte något till våra liv. Individuella kvinnor är inom ramarna för patriarkatet beroende av män ekonomiskt och socialt, men det innebär inte att män på något sätt behövs i kvinnors liv egentligen. Det är män som behöver kvinnor; män behöver att kvinnor gör hushållsarbete och känslomässigt arbete åt dem, att kvinnor bekräftar dem och så vidare. Det är män som desperat försöker få kontakt med kvinnor, som försöker dominera kvinnor.nedvärderaInnan så var jag glad för minsta lilla manliga bekräftelse jag fick, och därför såg jag inte riktigt detta så klart. Men nu när så inte är fallet så blir det mer och mer påtagligt hur män ständigt försöker få tillgång till kvinnor, ofta genom att nedvärdera dem. Nedvärderandet fyller den mycket viktiga funktionen att det får kvinnan att känna att hon behöver mannens bekräftelse och godkännande. Det handlar om att etablera känslomässigt beroende. Vad är syftet med detta känslomässiga beroende? Jo, att kvinnan ska stanna kvar i relationen. Att kvinnan ska fortsätta ge sin livskraft, sin kärlek, sin bekräftelse till mannen.

Systerskap för att underlätta heterosexualitet och lesbisk feminism.

En sak som slår mig mer och mer ju längre jag är lesbisk är hur inriktade kvinnoseparatistiska rum och kvinnlig gemenskap är på att underlätta kvinnors relationer med män. Detta har jag varit medveten om även tidigare, men det blir så att säga väldigt tydligt när en själv inte har detta behov.

Jag tycker inte att detta är ”fel” i någon enkel mening, men det blir tydligt för mig att jag som lesbisk kvinna fortfarande utnyttjas i patriarkatet genom att ge stöd till kvinnor i deras relationer med män. Även om jag inte exploateras i någon relation med en man så förväntas jag ställa upp när mina vänner vill diskutera sina partners. Samtidigt ger heterokvinnor sällan samma stöd tillbaka. Resultatet är att en ger mer kärlek och bekräftelse än en får, precis som det tenderar att vara i relationer med män. Och den som i slutänden får ta del av detta är såklart mannen ifråga.

Ett problem jag upplever är att många heterokvinnor gärna tar del av manshat när de är hjärtekrossade, men gladeligen kastar sig in i en ny relation när de har samlat ihop lite styrka. Detta kan få en att känna sig väldigt utnyttjad om en själv inte har relationer med män. Att alltid vara den som tar smällen, som bygger upp personen, men aldrig få njuta av frukterna av det arbetet. Att ägna sig åt det sisyfosarbete som det är att lappa ihop en kvinna efter heterorelation på heterorelation är slitsamt, och jävligt otacksamt i längden. För till sist är det ändå alltid männen som kommer först. Dessa personer vill inte leva sina liv för och genom kvinnor, de vill använda en som en resurs de kan ta av för att få sina heteroliv att gå ihop.

Jag upplever att när en som lesbisk påtalar att det faktiskt finns ett mönster och att det skulle kunna vara ett klokt val att som kvinna avstå relationer med män så blir människor upprörda. Samma personer som gärna vältrar sig i manshat när det passar dem tycker inte om när någon drar det till sin spets på det viset. I samma anda har jag sett folk mena att det är skammande av kvinnor att påtala hur kvinnor i heterorelationer ofta utgör en bromskloss i feministiska sammanhang eftersom de ofta är lojala med sin partner. Ungefär som om vi som pratade om detta ansåg att kvinnor får skylla sig själva för att de har heterorelationer. Snarare handlar det om att skapa en förståelse av vad heterosexualitet gör med oss.

Detta är någonting jag kan förstå, men samtidigt så är det viktigt att påtala behovet av feministiska gemenskaper som inte syftar till detta. Det finns nämligen ingen självklar frigörelse i att stötta varandra i heterosexualiteten, även om det görs med en feministisk analys som grund. Kvinnoseparatism och erfarenhetsdelande är inte automatiskt frigörande, om det hela tiden syftar till att människor ska hantera sina förtryckande relationer bättre.

Lesbisk feminism är för mig ett försök att skapa rum där relationer med män är så lite närvarande som möjligt. Givetvis kommer vi behöva ge varandra stöd, för män finns i de flesta kvinnors liv antingen i form av arbetskamrater, främlingar, vänner, familjerelationer eller kvarvarande trauman från forna relationer. Det är skillnad på att hjälpa varandra i detta för att vi ska kunna leva för och genom varandra och att utgöra mellanlandningen mellan två olika heterorelationer.

Givetvis vill jag hjälpa alla kvinnor, men jag vill också skydda mig själv från att exploateras, oavsett om det är en heterokvinna eller en man som gör det. Jag vill använda mina förmågor till att bygga relationer med andra kvinnor som jag kan leva för och genom, som inte kommer lämna mig för en man och sedan komma tillbaks känslomässigt utpumpad.

Fyra roliga skämt män brukar dra.

Funderade lite på olika roliga skämt män dragit under mitt liv! Här är mina fyra bästa:

  1. Skämt om att någon skulle kunna knulla en kvinna om hon bara var tyst/dolde sitt fula ansikte. Fantastiskt roligt skämt som etablerar iden om kvinnan som ett passivt objekt som mannen kan göra vad han vill med. Han behöver inte acceptera hela hennes person, utan kan välja ut de delar han gillar. Hon kanske är snygg med det är jobbigt att lyssna på henne? Täpp igen käften! Hon kanske har en snygg kropp men ett fult ansikte? Täck över ansiktet! föraktstårpådagordningen
  2. Skämt om att kvinnor är passiva i sexuella sammanhang, att de ”ligger som döda fiskar” till exempel. Jätteroligt att skämta om att kvinnor är dåliga i sängen! För det är ju såklart det som är problemet när någon inte deltar i ett samlag. Att det kanske är läge för mannen att lägga ner när han märker att kvinnan inte verkar så taggad är såklart inte på fråga. Bättre då att köra på och sedan raljera om att hon inte deltog.dödfisk
  3. Skämt som anspelar på ett fysiskt överläge. Om en kvinna är mindre eller svagare än en man kan en alltid påpeka det skämtsamt. Det är okej eftersom mannen aldrig skulle göra något på riktigt. Det är ju bara på skoj! Kul att skämta om kvinnors utsatthet som man! fysisktövertag
  4. Skämt om att kvinnor inte ska prata utan bara göra olika tjänster för män, till exempel ”göra en macka” eller ”går ut i köket”. Roligt skämt som brukar dyka upp när en kvinna uttalar sig i någon fråga i en mansdominerad miljö. Alla skrattar eftersom de ju inte är sexister på riktigt! De tycker ju faktiskt inte att kvinnor ska få prata om de vill! De får ju skämta om att kvinnor är mindre värda! De skrattar så mycket att kvinnan inte får en syl i vädret och till slut ger upp att ta till orda. Då kan de skämta om att kvinnor är dåliga på att ta för sig istället! Så jävla dumma som inte fattar att de måste ta för sig lite om män ska sluta förtrycka dem! barapåskämt

Vems agenda driver ni när ni tar avstånd från den orakade korthåriga butchen?

Ett uttalande som ofta görs i feministisk sammanhang och som jag är oerhört trött på är följande: ”det går faktiskt att vara feminist och vara intresserad av skönhet samtidigt”. Ungefär som om detta var en position som behövde försvaras.

Jag ser många problem med detta. Det första är att jag tycker att en bemöter en problematik som inte existerar. Jag har aldrig varit med om att det finns någon överhängande press i feministiska kretsar att inte bry sig om sitt utseende. Möjligtvis finns det andra former av ideal, som vissa inte passar in i, men att det skulle finnas något slags allmänt tabu mot att bry sig om sitt utseende köper jag inte. Ofta har jag upplevt motsatsen; att det ses som lite fånigt och banalt att till exempel inte raka benen, eftersom det anses vara ett ”statement” som vi som rörelse borde ha kommit ifrån. Typ ”höhö sysslar du fortfarande med det där”.

Däremot så finns det såklart i feministiska sammanhang en kritiserar vissa ideal som kvinnor underkastas, vilket jag anser är helt i sin ordning. Det finns en poäng i att belysa att kvinnor lägger väldigt mycket tid och tankekraft på sitt utseende, och att detta kanske inte bara har med purt intresse att göra. Ett sådant belysande innebär inte att en lägger skulden på den enskilda individen. Det finns hos många människor en motvilja mot att deras intressen ska analyseras i feministiska termer, och det kan en förstå då det är obehagligt att se hur ens livsval styrs av strukturer. Men det är inte skammande att belysa hur strukturer påverkar individers val av till exempel hygienrutiner eller livspartner. Poängen är ju just att belysa strukturerna, inte individers val.

När jag pratar om utseendeideal så handlar det inte om att jag tycker att alla ska sluta raka benen eller whatever, det handlar om att belysa en av de många processer som sker i patriarkatet som fråntar kvinnors deras handlingsutrymme, deras energi och deras livskraft. Alla kanske inte upplever detta som viktigt, men jag har definitivt gjort det och många med mig. För mig har det varit en stor befrielse att med hjälp av feministisk teori kunna frigöra mig från idén att jag alltid måste fixa mig för den manliga blicken. Det har frigjort oerhörda mängder tid och energi att inte lägga tid på saker jag tycker är tråkigt för att jag ”borde”. Helt enkelt; det är viktigt för mig. Och nej, det är inte den enda fråga jag engagerar mig i (uppenbarligen), men det är en fråga jag anser värd att lägga kraft på med tanke på hur många kvinnor som lider av just detta.

Jag ser ett problem i hur människor som följer patriarkala ideal vill bli bekräftade för detta även i feministiska rum, för det sker på bekostnad av de som inte gör det. Det bygger på en föreställning om att det finns en massa orakade korthåriga kvinnor som utgör något slags feministisk ideal och maktfaktor, som sabbar för att ”feminina” kvinnor, alltså kvinnor som lever upp till normativa föreställningar om hur kvinnor bör se ut. Detta är en myt som är såväl antifeministisk som lesbofob, eftersom den stämmer väldigt bra överens med den generella nidbilden av hur flator beter sig; manhaftiga kvinnor som föraktar femininitet och dominerar feminina kvinnors uttryckssätt på samma sätt som män gör. Och ser en på, denna nidbild finns också rörande feminister som grupp! Idén om att feminister skulle vara ”manliga” i sina uttryckssätt är väldigt väletablerad.

Frågan är varför feminister känner sig tvungna att påpeka att de faktiskt inte alls lever upp till denna nidbild? Varför känner de sig tvungna att berätta för omvärlden att de minsann både är feminister och lever upp till vissa ideal? Är det något fel med att vara den där orakade korthåriga butchen? För så som feminister tar avstånd från henne så kan en nästan få för sig det.

Vems agenda är det egentligen en driver när en gastar om att feminister minsann visst kan bry sig om sitt utseende och att de finns en massa problem med något slags förtryck av ”feminina” uttryckssätt i feministiska rum? Hur tror ni det påverkar kvinnor som har kämpat med att bli fria från destruktiva utseendeideal att höra att det minsann är en irrelevant feministisk fråga eller att de skulle vara någon slags maktfaktor som förtrycker människor som följer dessa?

Sedan utesluter jag givetvis inte att det också finns feminister som skammar människor på ett personligt plan för deras val, och detta tycker jag är en mycket beklaglig strategi. Faktum kvarstår dock att den kvinna som väljer att till exempel raka benen eller klä sig stereotypt kvinnligt har samhället i ryggen i sina livsval, något som knappast kan sägas om korthåriga orakade butchar.

167

Det går att tycka olika.

Det har pågått en del diskussion om det så kallade internfeministiska debattklimatet på sista tiden, och mycket har handlat om hur vi beter oss mot varandra och hur vi levererar kritik.

Frågan om god ton eller inte intresserar mig inte jättemycket, och det som finns att säga har redan sagts. Däremot finns det två andra problem jag vill belysa.

För det första: hur feministiska aktivister, grupper, instakonton och så vidare behandlas som institutioner som ska representera någon slags ”feminism” i sin helhet, snarare än att en välkomnar olika röster och analyser. För mig är det ganska självklart att en person aldrig kan stå för något slags helhetsperspektiv, därför behöver vi vara flera. Jag upplever att väldigt mycket energi foskueras på att det ena eller det andra ska vara perfekt.

För det andra: den seglivade idén bland vissa ”normkritiska” som är att om någon inte håller med dem så beror det automatiskt på att de är ignoranta. Jag stöter på denna uppfattning väldigt väldigt ofta. Det heter ”ta till sig av kritiken”, men i själva verket innebär det att den som ”kritiseras” ska lägga sin platt för andras åsikter. Ofta motiveras detta med att människor kan må dåligt av den ena eller den andra formuleringen, och det handlar ofta om enstaka ord som en finner ”problematiska” snarare än att kritisera en helhet.

Problemet med denna inställning är att det skapar en oerhört dålig grogrund för alla former av teoretiskt bygge och gör människor väldigt ängsliga i sina formuleringar. Istället för att skapa teorier så delar vi erfarenheter i oändligheten. Allting handlar om hur enskilda individer känner inför det ena eller det andra. Jag ser såklart att detta är relevant också, men det får inte vara allt som finns. Istället för att diskutera idéer så blir allting en fråga om vem som blev kränkt av vad och varför, vem som ska backa och så vidare. Det är ett ändlöst jävla malande som inte tar oss någonstans.

Jag vill att det ska finnas något slags utrymme för att helt enkelt tycka olika om saker utan att det ska ses som en personlig kränkning mot någon. För det kan liksom vara så att folk tycker olika, och att det inte bara har med position att göra. Och även när det har med position att göra så finns det ett syfte med att prata om teorierna som sådana.

Jag är mest trött på att faktiska argument reduceras till ”du måste lyssna på [grupp x]”. Ibland har en gjort det men håller ändå inte med. En kan tycka olika ändå. Ibland får en till om med denna respons på inlägg där en utförligt förklarat varför en inte håller med om en särskild sak, och då heter det ÄNDÅ att en ska lyssna på vad som sägs. Det är inte utan att en börjar misstänka att folk som resonerar på det här viset helt enkelt inte har några argument.

Om osynliggörande och förtryck.

På vissa människor så låter det som att osynliggörande är den absolut värsta formen av förtryck. Att ”inte finnas”, alltså att inte erkännas som en existerande kategori, är det värsta en kan bli utsatt för. Jag tänker till exempel på när bisexuella tar upp att de osynliggörs som grupp som ett ”bevis” på att de är mer förtryckta än homosexuella. Jag inser såklart att osynliggörande kan vara ett problem, men hur det lyfts fram som Det Värsta Förtrycket tycker jag är konstigt.

Synlighet behöver inte alltid vara någonting positivt. Ibland kan synlighet också leda till att en riskerar att utsättas för mer öppet förtryck. Att en är ”synlig” som grupp innebär inte nödvändigtvis att en får representera sig själv; en stor del av lesbiska kvinnors synlighet sker ju inte på våra premisser alls, utan vi används snarare i heterosexuella människors berättelser och identitetsskapande. När människor talar om synlighet undrar jag vilken slags synlighet de talar om, och för vilka.

Jag tänker att det är naturligt att en främst har ögon för ”sina egna”, alltså att en inte bryr sig så mycket om andra grupper innebär inte nödvändigtvis att en förtrycker dem. På samma sätt som bisexuella inte nödvändigtvis har insikt i mina villkor som lesbisk så har jag inte insikt i bisexuella personers specifika utsatthet. Det innebär inte att jag är överordnad, men däremot engagerar jag mig mest i det som ligger mig närmast. Det intressanta är snarare vem som förväntas engagera sig i vems liv. Som lesbisk så är det tydligt att jag förväntas engagera mig i heterosexuella människors liv, medan de sällan verkar anse att de har någon skyldighet att engagera sig i mitt.

Ofta när lesbiska ska ”inkluderas” av heterosexuella som omnämns vi som om vi bara vore en extra kategori människor, som om vi är typ som heteros fast lite annorlunda. Den här formen av inkludering intresserar mig inte. Att heteros ska inkludera mig i sina tråkiga liv känns inte det minsta lilla relevant. Jag är inte intresserad av att bli erkänd som likvärdig med dem. Snarare handlar min kamp om att kunna förbättra mina livsvillkor oberoende av dem, det vill säga att jag ska ha en möjlighet att styra över mitt eget liv utan att behöva bli legitim i deras ögon innan. Hellre än att de ska vara medvetna om min existens vill jag slippa vara medveten om deras. Jag vill skapa lesbiska sammanhang, där vi kan engagera oss i varandras liv utan att behöva motivera oss eller legitimera oss gentemot normen.

Jag inser såklart att det kan ligga i individers intresse att legitimera sig gentemot normen, och jag tänker att det är något alla tvingas in i hela tiden. Däremot har jag svårt att se det som någon slags radikal politisk kamp. Att heterosexuella kommer ha bristande insikt i mina livsvillkor som lesbisk tar jag för givet, och det ligger inte heller i mitt intresse att de ska förstå mig. Snarare vill jag att de ska sluta bete sig som om deras erkännande är avgörande för min rätt att existera.

Om hushållsarbete och ansvarstagande.

skjutauppMän har ju ofta en idé om att kvinnor är så kallat ”tjatiga”. Som kvinna i relation med män så förhåller en sig ofta aktivt till denna idé. En vill absolut inte förfalla till att bli den tjatiga kvinnan, vilket inte är så konstigt eftersom det suger att tjata på att vuxna människor ska göra sin beskärda del (eller mindre) av det gemensamma arbetet. Det suger att behöva agera morsa åt sin partner.

Som kvinna känner en ofta att det är ens eget fel om en blir tvungen att tjata på sin manliga partner. Det är ens eget fel som inte är ”värdig” en bättre behandling från hans sida, det är ens eget fel att en har för höga krav, det är ens eget fel om en inte lyckats vaska fram en bättre man eller så är det ens eget fel om en inte har gjort tillräckligt framgångsrikt jämställdhetsarbete i relationen. Oavsett vad så är det kvinnans ansvar.

Män anspelar gärna på dessa idéer och pratar om att kvinnor är ”tjatiga” när de för femte gången påminner om han ska göra en uppgift som han har tagit på sig men som han av någon anledning inte har gjort. Istället för att fundera på varför kvinnan ”tjatar”, om det kan ha något med hans eget agerande att göra, så hamnar fokus på att hon ska ändra sig på olika sätt. Hon ska sänka sina krav, hon ska bli mindre tjatig eller bättre på att motivera honom.

Ett skäl till att en som kvinna tenderar att bli ”tjatig” kan vara att män sällan visar att de tar ansvar inför en uppgift. Till exempel: om de av någon skäl inte kan göra en speciell sak vid en speciell tidpunkt så säger de inte när de hade tänkt göra det istället, utan de bara struntar i det. Detta kan leda till ganska mycket stress för kvinnan, eftersom hon inte vet vad som är på gång. Eftersom kvinnor i regel anses ha huvudansvaret för hemmet så blir det en stressande situation. Hon kan helt enkelt inte lita på att det faktiskt blir gjort, att han faktiskt tar ansvar, helt enkelt eftersom det ofta är så att män inte gör det.

Jag tänker på hur jag i en relation ofta fick höra att min partner hade tänkt göra det ena och det andra, men att jag hade sabbat detta genom att göra det själv istället. Han förmedlade inte att han hade tänkt ansvara för en särskild syssla, och ansåg sedan att det var mitt fel som inte insåg att han hade tänkt göra det. Det blev alltså min uppgift att ta reda på att han hade tänkt göra något istället för att det var upp till honom att förmedla det. Problemet blev att jag inte ”släppte fram” honom i hushållsarbetet, inte att han inte själv steg fram och tog över den platsen.

Den man som vill ta lika ansvar måste visa en egen ansats till detta istället för att bara passivt vänta på att bli tilldelad uppgifter av kvinnan. Eftersom kvinnor lär sig att de inte kan räkna med att män tar något ansvar och att hemmet är deras ansvarsområde så måste mannen helt enkelt visa aktivt att han har en vilja att ta ansvar.

Internaliserad homofobi.

internaliserad homofobiHar tänkt en del på det här med internaliserad homofobi på sista tiden.

Olika lesbiska har nog olika problem med internaliserad homofobi. Då jag har levt heterosexuellt under stora delar av mitt liv och gjort medvetna ansatser för att ”öppna upp” inför andra begär så har jag inte problem med att känna mig som något slags freak, som om jag var född fel så att säga. Att slippa den här typen av internaliserad homofobi är skönt, men istället får jag annat. Däremot har jag känt skuld och skam över att misslyckas i mina relationer med män, vilket kanske är lite liknande. Jag har känt skam som misslyckat heterosexuell, som en misslyckad kvinna.

Jag tror att den mesta homofobin jag känner i själva verket är internaliserad misogyni. Här tänker jag mig att en har ganska olika positioner som homosexuell man och kvinna. Som homosexuell man tänker jag mig att själva ”homosexuell”-delen är mer framträdande. Jag tänker mig att det blir ett mer tydligt ”glapp” när en kommer ut, från att vara en heterosexuell man med alla de privilegier och rättigheter det innebär till att inte längre räknas in i mäns makt över kvinnor på samma sätt. Samma sak upplever jag inte som lesbisk kvinna, jag var rättslös redan innan jag kom ut, jag har inte haft heteroprivilegier på samma sätt. Givetvis har heterorelationerna givit mig fördelar, men det har främst varit fördelar jag fått i egenskap av en mans ägodel. Fördelarna har givits till mig på villkoret att jag underkastar mig.

Så, hur tar sig denna internaliserade misogyni uttryck för mig som lesbisk? Framförallt handlar det om att relationer med kvinnor inte värderas på samma sätt som relationer med män. Att uppvärdera relationer med kvinnor är ett ganska gediget jobb när en hela sitt liv lärt sig att de inte betyder lika mycket. Detta är en tröskel jag till stor del kommit över nu när jag kommit ut och är i en relation med en kvinna.

Sedan så finns aspekten av att en tänker att ens begär mot kvinnor gör en till man, eller att det är med en slags ”manlig blick” en tittar på kvinnor. Denna idé är ganska vanlig att folk uttrycker. Framförallt om en känner något slags intresse inför en kvinna som har relationer med män kan det kännas så. Det kan även vara så att en faktiskt blir behandlad som snubbe i den typen av situationer, eftersom en förutsätts typ veta hur saker går till att ta initiativ och liknande. Men begären en som kvinna känner mot andra kvinnor är såklart väsensskilda från dem män känner för kvinnor; kvinnor begär kvinnor som hela människor och inte i egenskap av ens mosats. Det jag vill ha från andra kvinnor är inte samma sak som män vill ha. Det finns även en tendens hos kvinnor att betrakta kvinnoseparatistisk rum som ickesexuella, vilket såklart blir ett stort problem för lesbiska som ju inte självklart vill ha ett ickesexuellt rum.

Jag tänker att sexdrift, initiativkraft och så vidare i detta samhälle är konstruerat som någonting manligt. Kvinnor lär sig att förutsätta att någon annan, en man, ska ta initiativ och styra sexuell samvaro. Detta gör dels att sexualiteten kan uppfattas som någonting skadligt och hotfullt mot kvinnor, vilket sätter lesbiska kvinnor i en jobbiga position eftersom vi inte kan vara sexuellt passiva på samma sätt, det finns ju inga män som gör det åt oss.

Den sista har nog varit den mest tydliga för mig på sista tiden, idén om att en hittar på sina begär mot kvinnor. Detta har även förstärkts avsevärt av människor, till stor del heterosexuella, som har envisats med att kalla mig politiskt lesbisk. Detta är såklart väldigt kränkande inför den relation jag ingår i; ungefär som om inte mina känslor inför min partner var på riktigt. Ungefär som om jag hade ”valt” att älska henne och därmed också kan välja bort det vilken sekund som helst.

Som lesbisk måste en alltid bevisa sig, en måste bevisa att ens begär inför kvinnor faktiskt finns på riktigt och att det inte bara är något en har hittat på. Jag tror att en del misogyni finns även i detta; kvinnor ses ofta som hysteriska och förvirrade och det blir därför lätt att även avskriva våra samkönade begär på denna grund. Jag är bara förvirrad som inte fattar att män trots allt är det bästa. Det är bara en upprorisk impuls för att jag inte har accepterat min plats som kvinna. Jag har bara inte träffat rätt man och så vidare. Detta förstärks såklart av personer som försöker framställa det som om lesbiskhet är en grej för privilegierade medelklasskvinnor.

Om ”trygga rum”.

Ofta talas det inom feminismen om behovet av ”trygga rum”. Ett ”tryggt rum” verkar i mångas ögon innebära ungefär ”ett rum där jag aldrig behöver känna mig osäker, ifrågasatt eller exkluderad”. Frågan om vem som ska inkluderas och exkluderas och varför är däremot svårare.

Jag tänker såhär: samhället är inte en trygg plats, och därför kommer rum i regel inte att vara trygga. Vi kan försöka arbeta emot förtryckande strukturer i våra egna sammanhang, men att förvänta sig att nå ett färdigt resultat samtidigt som samhället fortsätter se ut som det gör är naivt. Det förvandlar politisk kamp till ett projekt som rör vissa grupper och individer som kämpar för att skapa ”trygga” och ”inkluderande” rum.

Att försöka skapa ett ”tryggt rum” genom att ta hänsyn till allas åsikter om hur saker och ting ska vara faller på sin egen omöjlighet; det kommer att uppstå konflikter. Vem ska en i sådana fall ta hänsyn till? Den som först hävdar sin otrygghet? Risken att personen som först hävdar sin otrygghet kanske inte är den mest utsatta är stor. Till exempel så kan det finnas en ovilja hos många utsatta att outa sig själva eller använda sin livshistoria för att berättiga sig.

Jag söker inte främst trygga rum, utan konstruktiva rum. Trygghet kan jag finna i mina personliga relationer, men i en politisk kontext så är det viktigaste att ta sig framåt. Jag behöver inte känna mig helt bekväm med alla människor jag ingår i ett politiskt sammanhang med.

Syftet med till exempel kvinnoseparatism är inte att alla ska känna sig trygga, för så kommer det givetvis inte vara och det är någonting vi måste inse. Även bland kvinnor är förtryckande strukturer verksamma, och vi har även personliga relationer till varandra som kan väcka känslor av otrygghet och obehag. Att någon känner obehag är inte heller ett automatiskt kvitto på att förtryck har ägt rum. Syftet är inte att alla ska vara trygga, utan att vi ska kunna hitta någon slags gemensam grund som vi kan agera politiskt utifrån.

Jag vill ta mig ifrån en situation där allting förvandlas till internpolitik, där krav inte riktas främst mot samhällets strukturer utan mot de politiska sammanhangen som sådana. Politiska sammanslutningar ska inte främst vara Goda, utan konstruktiva. Risken om vi inte ser detta är att vi ägnar oss åt internpolitisk hårklyveri snarare än progressiv kamp.