När verkligheten är för absurd.

Det här är den typen av historia som är för absurd för att man riktigt ska palla. En man som saknar båda sina ben har alltså fatt avslag på sin ansökan om permobil eftersom man inte kan säga säkert att skadan kommer vara bestående. Nejnej, grisar kan börja flyga och ben kan växa ut igen. Så jävla löjligt och fel.

Detta i samma veva som kommuner kräver att man ska skapa strålningsfria zoner för att vissa säger sig lida av det högst imaginära tillståndet elallergi. Lite kan jag väl känna att det finns större anledning att bistå folk som bevisligen har förlorat kroppsdelen benen än människor som tror sig lida av en allergi som inte lyckats bevisas trots en stor mängd studier på området. Kan inte folk bara ta sitt förnuft till fånga?

Vi måste på allvar försöka tvätta bort stigmat kring HIV.

När jag var en sisådär 16 hade jag sex med en kille som jag träffade på tunnelbanan. Det var skyddat och det var bara en enstaka gång. Det fann inget som pekade på att den här killen skulle ha någon smitta. Ändå gick jag omkring och var rädd för att ha blivit smittad med HIV i ett halvår, tills jag gick till ungdomsmottagningen och testade mig. Jag var ren, såklart, och hade gått omkring och haft ångest ett halvår helt i onödan och fullständigt omotiverat. Varför? Jag har aldrig oroat mig på samma sätt kring livmoderhalscancer eller hepatit.

HIV är en av de mest mytomspunna sjukdomarna som finns i vårat samhälle, detta trots att den varken är särskilt farlig eller smittsam. Visst är det hemskt med HIV och det är ett stort problem i många länder, men i västvärlden kan man leva ett gott liv trots att man har HIV. Det finns bromsmediciner som funkar väldigt bra om smittan upptäcks i tid. Smittsamheten överdrivs ofta; risken för att HIV överförs från en man till en kvinna vid skyddat konsensuellt vaginalsex är ungefär 0,03 %, tvärtom är risken ännu mindre.

En vän till mig har en pappa som har HIV. När hen var liten så berättade hen för sina klasskamrater om sin pappas sjukdom, och när hen sedan hade kalas så var det flera som inte fick komma för sina föräldrar. De var rädda för att barnen skulle bli smittade på något mystiskt sätt. Nu var detta i alla fall en tio år sedan, men jag vågar ändå hävda att okunskapen rörande HIV ofta är stor. Även om många människor vet att smittan bara kan överföras sexuellt, via kanyler eller blodtransfusion så finns ändå den där rädslan för att ta kontakt med människor med HIV. Man vill inte kramas, inte skaka hand, inte vara nära ”den sjuka”.

Jag tror att mytbildningen kring HIV lever kvar till stor del på grund av att många använder sig av den för att få människor att skydda sig sexuellt. Jag minns i alla fall HIV som den hägrande stjärnan på könssjukdomshimlen under sexualkunskapen. Visst kunde man få klamydia och bli gravid, men allt detta gick ju att åtgärda. HIV, däremot, var obotbart. Det finns gott om andra könssjukdomar som också är väldigt jobbiga och svåra att bota eller obotbara, till exempel hepatit. Ändå är det HIV som får stå för det starka argumentet, det där man absolut inte vill råka ut för. Myten kring HIV utnyttjas. Det är visserligen till ett gott ändamål, men det förstärker ändå den syn som finns på HIV i samhället. Den syn som lever kvar från en tid när det kallades för ”bögcancer”, när man trodde att det bara var knarkare och homosexuella som fick det.

Om vi vill att stigmatiserandet av människor med HIV ska upphöra så måste vi sluta använda det som skräckexempel i var och varannan kampanj för preventivmedel. Vi måste sluta prata om det som det värsta som kan hända. För att reproducera en myt och ett socialt stigma är något negativt, oavsett hur nobelt syftet till de är.

Jag tror inte heller att stigmatiseringen löser problemet. Då HIV målas upp som något som ”andra” människor har så tar de flesta inte risken för att smittas på allvar. Stigmatisering skapar en speciell bild av hur en person med HIV är, och om en person inte stämmer in i den bilden tänker man att det inte är någon risk. Det kan även förvärra saken genom att skapa ett motstånd hos människor att gå och testa sig och att berätta om eventuell smitta. Man kan inte bara berätta för folk och förvänta sig att dem ska vara lugna med det, istället är det något man måste hålla hemligt.

Min kompis pappa kommer inte dö av Aids, han lider av en annan betydligt mer allvarlig och mer långt gången sjukdom. Ändå är det HIV:n som är den sociala lasten, det som får folk att reagera och titta medlidande. Det som är svårt att berätta. Det är det som får föräldrar att tvinga sina barn att stanna hemma. Är det inte jävligt dumt att vi lever i ett samhälle där en sjukdom som liksom inte behöver vara livsavgörande blir det bara på grund av att människor saknar kunskap och använder vissa myter för att sprida sitt budskap. Så otroligt mycket lidande skapas bara ur okunskap, ur att människor inte vet bättre. Därför är det jävligt viktigt att det tas på allvar och att man faktiskt på riktigt försöker tvätta bort stigmat.

Idag är det internationella Aidsdagen och jag tycker att alla ska ägna en tanke åt det, skriva ett inlägg eller uppmärksamma någon i sin omgivning om det. För det är så jävla viktigt och det är så jävla onödigt. Dels sjukdomen i sig, men också det enorma stigma som finn runt den.

Vi har faktiskt förmåga till förändring också.

Att twittra om notoriskt försenade personer väckte visst känslor, mer än jag förväntade mig. En person jämförde det med att vara deprimerad eller beroende. Twitter är ju inte det bästa stället för debatt och många nyanser försvinner såklart. Men ändå. Låt oss reda ut saker här: det kan absolut vara så att en person har ett oöverstigligt problem, att det faktiskt är omöjligt att passa tiden. Jag köper det.

Däremot vågar jag verkligen hävda att det i majoriteten av fall inte rör sig om att det inte går utan om att man inte vill. Om att man prioriterar en kvart extra framför datorn framför att komma i tid till ett möte man har bestämt. Vissa har väl svårare att uppskatta tid än andra, men de flesta borde ju ändå kunna komma i tid om de lägger lite ansträngning på det.

Det stör mig att man inte kan kritisera ett beteende utan att folk ska komma och mena på att man inte tar hänsyn alls till eventuella problem som ligger bakom det. Herregud. Man måste väl ändå kunna ställa krav på människor i ens omgivning.

Om det nu är så att man verkligen inte kan passa tider hur mycket man än försöker, låt gå. Men då kan man faktiskt strunta i att sätta exakta klockslag. Istället kan man säga att man ses på ett café eller höra av sig när man är  på väg eller vad fan som helst.

På samma sätt är det ju med alla handikapp människor har. Antingen försöker man åtgärda med någon metod. Om det inte går att åtgärda så får man väl ta och organisera sitt liv så att man går runt problemet. Det är så de flesta gör för att lösa svårigheter, som ju faktiskt alla stöter på någon gång i livet.

Jag har absolut inget emot människor med problem och jag kan verkligen se att människor kan vara offer, att de kan ha problem som är extremt svåra att göra något åt och att man kan behöva hjälp. Herregud, ni som läser den här bloggen vet ju det. Men jag blir otroligt trött på människor som alltid måste ta upp alla möjliga eventualiteter så fort man uttrycker irritation över ett agerande. Visst kan det vara så att det absolut inte går, men i majoriteten av alla fall har människor delvis makt över sitt eget agerande. Vi är delvis offer för vår biologi, våra hormoner och våra impulser, men vi har också förmågan att förändra oss.