Man kan inte förvänta sig att folk ska stå ut med allt bara för att man har problem med det.

Uttryckte min irritation över människor som kommer sent precis hela tiden på twitter. Skrev att det är respektlöst och att det ju inte kan vara så svårt att helt enkelt börja lämna hemmet tidigare. Fick som svar att det inte är så ”bara” att lämna hemmet tidigare om det är just i det som problemet ligger. Samma person skrev också att hen håller med om att det kan vara irriterande, men att hen förstår.

Jag kan greppa det här med att människor har problem med vissa saker och att vissa människor helt enkelt har svårt att planera sin tid. Jag har alltid haft skitlätt för att planera tid och kommer nästan aldrig sent. Men även om man har ett handikapp så måste man kunna hantera det och utveckla metoder för att gå runt det. Om man notoriskt kommer sent så anser jag verkligen att man ska ta och fixa till det, oavsett vad orsakerna är. Om det nu är så att det inte går att ordna, hur nu det skulle vara möjligt, så få man väl helt enkelt organisera sina möten på ett annat sätt än att bestämma en tid, typ istället låta personen komma hem till en.

Nu är ju det här med förseningar inte en skitstor grej i sig, min poäng i inlägget var mer det här med att göra en avgränsning mellan vad som kan vara ursäktbart med att man har ett handikapp (diagnostiserat eller inte). Jag kan bli sjukt irriterad på människor som inte tycker att sjukdom eller handikapp kan vara ett förmildrande drag utan alltid säger att människor ska ”ta sig i kragen” eller liknande.

Samtidigt kan jag tycka att det är illa att ha såndär oändlig respekt för alla handikapp en person kan tänkas ha. Vi lever i en värld med människor som inte är helt likriktade och det som känns enkelt för en person kan såklart vara svårt för en annan men vissa saker tycker jag helt enkelt att man ska kunna kräva av sina medmänniskor, som att de dyker upp på bestämd plats på bestämd tid om inget exceptionellt har inträffat.

Om man har problem med detta så tycker jag att man ska åtgärda det, inte kräva av andra människor att de ska ha ständigt överseende. Det finns en massa saker man kan göra, som att alltid planera en kvart i förväg, ställa klockan tidigare eller helt enkelt klocka vad olika sträckor kan tänkas ta. Det är inget fel på att ha problem, men det är fel att inte försöka göra något för att åtgärda dem. Det är helt enkelt väldigt respektlöst att låta andra människor vänta på en jämt och ständigt.

Så jag tycker helt enkelt att man ibland får ta och lyfta på rumpan och lämna huset en kvart tidigare oavsett vilka metoder man måste ta till för att komma dit. Och om det verkligen är så att det absolut inte går att göra det, då får man väl hitta ett annat sätt att leva på. På samma sätt som man inte kan förvänta sig att andra människor ska tolerera att man är elak, socialt inkompetent eller inte kan hålla hemligheter bara för att det råkar vara en del av ens personlighet som är svår att förändra, då får man helt enkelt bita ihop och göra något åt det eller acceptera att man inte kan leva samma liv som andra som saknar de svagheterna. Och det är faktiskt inte sådär jättekonstigt egentligen.

Skildringar jag inte pallar med.

Ibland stöter man på den där typen av skildringar som liksom bara blir för tunga för att man ska orka lyssna eller läsa. Jag kommer ihåg när jag läste American Psycho och var tvungen att ta med boken till skolan för att jag inte orkade läsa den ensam. Ändå läste jag, jag vet inte varför egentligen.

För några dagar sedan stötte jag på en radiodokumentär om en kvinna som blev utsatt för extremt grova sexuella övergrepp som liten och som jag liksom verkligen inte kan med att lyssna på. Det är så fruktansvärt. Gjorde misstaget att lyssna lite nu och blev liksom tvungen att göra ljud för mig själv och vifta med armarna för att fokusera på något annat, bara vad som helst utom det där hemska.

Jag brukar annars ha ganska hög smärttröskel när det gäller vad jag kan tala om, jag är liksom inte en sån person som blundar för saker och ting som går fel till i världen för att jag inte pallar tänka på det. Det kan kännas fel ibland. Jag vill kunna lyssna på den typen av berättelser utan att trycka det ifrån mig. Samtidigt så ser jag det som en bra egenskap att inte vara avtrubbad utan att verkligen känna något inför dessa beskrivningar. Inte bara säga att det där var ju hemskt, utan faktiskt känna det med hela kroppen. Så länge det inte leder till förnekelse.

Sexuella övergrepp mot barn brukar ju vara känsligt för många. Annars tänker jag mig att skildringar av tänder, genitalier och händer som torteras är känsligt för de flesta. Det är liksom så utsatta delar av kroppen. Vad har ni för grejer som ni verkligen inte pallar med skildringar av?

Jag vet inte vem jag skulle vara utan detta.

Ibland önskar jag att jag var en lite mer älskvärd person. Att jag var lite charmig, lite glad, lite positiv och inte så förbannat rabiat och grinig. Ibland önskar jag att jag var lite korkad, eller i alla fall kunde undvika att fundera så mycket.

Då är jag glad att jag har den här bloggen och er som läser för här känner jag att jag får uppskattning för den sidan hos mig. Det glädjer mig. För den sidan är liksom jag, och om den inte får komma till uttryck och märkas så skulle jag nog bli galen.

Mycket av min självkänsla bygger på att jag skriver och att andra läser. Jag har nog inte fattat hur viktigt det är för mig fören nu, när jag flyttat, men jag tror faktiskt inte att jag skulle palla utan det.

Min stora mardröm i livet är att bli dum i huvudet. Man kan ju bli det, man kan bli galen eller knarka sönder sig eller bli dement. Jag kan nog inte tänka mig något mer smärtsamt. Jag vet faktiskt inte vem jag skulle vara utan förmågan att kunna resonera.

Har ni några egenskaper som betyder sjukt mycket för er, som ni har byggt era liv kring?

Om man inte kan tänka sig att sänka sin levnadsstandard för att förändra saker i samhället, då borde man inte syssla med politik.

Den här debattartikeln var ju bannemig inget annat är djupt upprörande. Någon moderatpolitiker tycker att riksdagslademöter ska få behålla lönen de hade från yrket innan i riksdagen med ett tillägg på 5000 kronor. Det är tydligen ett ”problem” att nuvarande lönesättning är attraktivt för vissa men oattraktiv för andra, det vill säga är attraktiv för personer som har en inkomst som ligger under 52000 i månaden.

Jag har faktiskt väldigt svårt att se det som problematiskt att vissa sänker sin inkomst när de kommer in i riksdagen. Politik ska man ägna sig åt för att man brinner för det, inte för att det ger 5000 extra i månaden. Dessutom har jag svårt att tänka mig att någon eventuell kandidat skulle uppfattar 57000 kronor som lite pengar. Möjligtvis en normallön eller lite mindre än det man brukar ha, men det är fan inte lite. Tycker man det så ska man inte syssla med politik över huvud taget, det är min ärliga åsikt i frågan.

Jag tycker att lönen för de som sitter i riksdagen ska sänkas drastiskt, för alla. Om vissa då finner det mindre attraktivt för att de sänker sin lön, synd. Då får de väl helt enkelt strunta i politiken. Jag förstår absolut inte varför det ska vara en rättighet att få behålla samma lön, och mer än så, när man hamnar i riksdagen. Och om man annars har en lön på mer än en halv miljon om året och inte kan tänka sig att sänka sin levnadsstandard för att förändra saker i samhället, då borde man inte syssla med politik.

Det är bara en del av förklaringen.

Nu när man börjat gräva i Breiviks förflutna, såsom sig bör, så har det kommit fram att det finns skälv för misstanke om att han utsattes för övergrepp i sin barndom. Tydligen så ska en psykolog som träffade honom ha slagit larm, men ingenting skedde.

Det är helt i sin ordning att det sker en utredning kring Breiviks psykiska hälsa, men jag ser en stor risk att detta kommer utveckla sin till ett rakt sjukdomsförklarande av honom, vilket kommer göra det svårare att sätta hans handlingar i kontext.

För att en person ska göra det som Breivik gjorde krävs det mer än att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Det krävs också att man lever i ett visst slags samhälle, ett samhälle där vissa tankar får luft under vingarna, där de accepteras och sprids. Visst är det bekvämt att reducera det till enskilda personers ondska och missförhållanden som råder i enskilda hem, för då behöver vi inte tänka på samhället. Då räcker det med att säga: ”gud vad hemskt”, sedan är vi fria från ansvar.

Jag vill påminna om att det Breivik gjorde inte var ett vansinnesdåd. Det hade planerats under flera år, ett mycket långt manifest hade skrivits till förklaring, idéerna hade dessutom stötts och blötts med andra likasinnade. Även om själva planen inte blev visad innan det skedde så fanns det många människor som visade uppskattning för hans idéer.

Breivik var kanske djupt psykiskt störd, men han var inte galen, han var inte vansinnig. Han var mycket organiserad i sitt utförande och han var övertygad om sin sak. Han var inte empatilös, han insåg ju själv att han skulle bli tvungen att äta anabola för att kunna utföra det han gjorde utan att bli tvungen att sluta på grund av medlidande.

De personer som ägnar sig åt islamistisk terrorism har säkert också blivit utsatta för hemska saker under sin barndom, men ingen gör någon psykologisk analys på dem. Istället så beskrivs de som en homogen grupp som liksom rör sig som en amöba. Men när en person som vi inte kan applicera vårat vanliga ”vi och dom”-tänkande på till en början gör något så gör vi allt för att hitta den där komponenten, den som skiljer honom från mängden.

Innan ni början analysera, förklara och rentav ursäkt Breiviks dåd med det han eventuellt blivit utsatt för som liten så ber jag er att tänka på de andra faktorer som påverkat honom. För de har också med saken att göra, jag lovar.

Laddade ord.

Vissa ord är laddade, så är det bara. Det passar sig liksom inte för en politiker att säga hora, slampa, blatte eller neger. Nej, man kan och bör inte förbjuda ord, men man kan absolut skapa debatt kring vilka ord som vittnar om vilken människosyn.

Så när människor som jobbar som politiker för ett av Sveriges åtta riksdagspartier säger ”neger”, ett ord som har sitt ursprung i slavhandeln, då tycker jag absolut att man ska reagera.

Och ord har en laddning som sträcker sig bortom vem de används av och varför. Vissa ord har blivit laddade av århundranden av våld och förtryck, det är inte enbart en fråga om någons personliga åsikt, det sitter djupare än så, i det kollektiva medvetna.

Man kan alltid tala om att orden ska tas tillbaka, men tillbakatagandet ska väl ändå ske av de personer som ordet faktiskt används om, och inte av vita, rasistiska politiker.