Kort om makt.

Något av det sorgligast jag vet är när kvinnor refererar till sin förmåga att förhandla sig till olika saker med hjälp av sin kropp som ”makt”.

Nej, det är inte makt att ha möjligheten att bjuda ut sig till den som sitter inne på resurserna i detta samhälle, det är inte makt att erbjuda sig för att någon annan ska kunna tacka ja eller nej. Den som har makt är den som kan välja, inte den som blir vald (eller bortvald). Makten finns hos personen som kan välja, som kan styra andras öde, inte de vars öde blir styrt.

Det är inte makt när du kan få män att göra sin del av det gemensamma hushållsarbetet genom att tjata på honom, det är inte makt när du kan få män att köpa saker för de pengar som ni egentligen borde delat lika genom att behaga hans blick.

Makt är att själv kunna styra sin existens, inte att erbjuda sig i hopp om att kanske få en bättre existens erbjuden. Kvinnor kommer aldrig få makt genom att spela på mäns villkor. Vi kan på sin höjd få fördelar gentemot andra. Men dessa fördelar är bara resultatet av en handel som vi inte själva styra över. Det är fortfarande mannen som bestämmer spelreglerna.

Att känna sin skyldig någon kärlek.

Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.

I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.

Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.

Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.

Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.

Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.

Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.

Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.

wpid-img_20140818_120155.jpg

Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.

Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.

Fråga en radikalfeminist.

048xHej gullisar! Jag har noterat att radikalfeminism diskuterats en del på sista tiden och har fått en del frågor om det. Eftersom jag är radikalfeminist så vill jag gärna förklara lite vad det handlar om och så, så jag tänkte att vi kan köra en frågestund på temat. Sedan representerar jag ju såklart inte alla radikalfeminister. Men bara för att förklara hur en kan tänka som radikalfeminist typ.

Så ja, kör på med era frågor om saker och ting som ni känner är oklara eller behöver redas ut. Ska försöka svara så gott som möjligt.

(Tog en bild som jag ser hård ut på på grund av att det är ju det som är grejen med att vara radikalfeminist!!! Heh).

Och just det: som alltid gäller att insinuanta frågor tas bort. Ta gärna upp invändningar och kritik, men jag svarar inte på människor som antar att jag tycker något jag inte tycker. Vill ha nyfikenhet och öppenhet.

Den romantiska lögnen och att ”nöja sig”.

Tänkte lite på det här gamla inlägget om Sex And The City som Löwengrip skrev:

Carries problem är att hon aldrig nöjer sig och jag tror att det är de Odd menar, att hon får andra tjejer att känna likadant, att det alltid finns någon bättre där ute som väntar. Sedan också hela glorifieringen av att tråna efter en man som är omogen (och dum i huvudet) och bra snälla killar som gillar henne på riktigt, får hon svårt att andas av istället.

Detta är något jag verkligen kan känna igen mig i, och som jag tror många kan känna igen sig i. En vill ha det en inte kan få, och det en kan få kväver en. Den ”snälla killen” som uppenbarar sig med alla de förväntningar på uppskattning och motprestationer som kommer på köpet, de vänliga gesterna som kväver en eftersom en alltid förväntas ge något tillbaka; kärlek och tacksamhet. När de kokar en kopp kaffe ska en ge en bit av sig själv, en ska släppa in dem i sitt inre och i sitt liv.

Innan så har jag resonerat som Löwengrip, att en borde ”nöja sig” med det en kan få. Men nu har jag en lite annan syn på saken. Jag tänker typ såhär, att relationer med män helt enkelt inte är så jävla fett och kul. Relationer med män är faktiskt ofta ganska tråkiga. Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. Detta är sant i varierande grad såklart, men generellt upplever jag att män har mindre att ge mig.

Det sätt som mannen kan hålla sig intressant för kvinnan är genom att framstå som ouppnåelig. Han måste upprätthålla idén om sig själv, illusionen om att det finns något där som är värt att kämpa för. När illusionen rämnar försvinner ofta intresset, helt enkelt för att det inte finns något där. Eller så ska en vara så tacksam att en har kommit in och fått tillgång att en, som Löwengrip säger, ska ”nöja sig” med det hela.

Jag tänker på detta citat från SCUM-manifestet:

wpid-img_20140817_192802.jpgDet vi borde fråga oss är inte varför vi inte kan nöja oss, utan varför det är så viktigt att ha något över huvud taget. Varför ska vi ha en man i vårt liv? Vad ger det oss, egentligen?

Vi matas hela tiden med drömmen om mannen, idén om att drömprinsen finns och att vi ska leta efter honom. Men när det uppdagas att drömprinsen inte finns så är inte svaret att vi ska sluta leta, nej istället ska vi bli realistiska och nöja oss men någon som är helt okej. Heteromonogamin säljs in med drömprinsen, men det slutar ytterst sällan där och detta är något vi måste ”inse”. Alternativet att bara slänga hela skiten överbord kommer dock inte upp.

Om en ständigt blir besviken på sina relationer med män så är problemet kanske inte att en har för höga krav, utan att en blivit inlurad i att förvänta sig något som helt enkelt inte finns att få.

Vi borde inte ”nöja oss” med män som inte ger oss det vi vill ha, vi borde inte framhärda i tristessen. I själva verket borde vi inte nöja oss med mindre än att få leva fria, i ett samhälle fritt från patriarkalt förtryck där vi är fria att älska de vi vill älska på våra egna villkor, där vi inte behöver gå omkring med det bakomliggande kravet att hitta en man, och att nöja oss med det som går att få istället för att faktiskt fundera på vad det är vi vill ha.

Tillitsproblem och skuld.

Under mitt liv så har jag lyckats utveckla en del så kallade tillitsproblem som har sin grund i att upprepade gånger bli sviken av personer, mestadels män, som stått mig nära och som jag litat på. Med ”svek” menar jag mer specifikt när människor fått mig att tro saker om dem eller vår relation vilket har gjort att jag öppnat upp mig för dem känslomässigt, alltså att de har fått mig att ge mig till dem och låta dem få makt över mig. Att kunna öppna upp för andra känslomässigt är fundamentalt i relationer, och därför är tillitsproblem någonting som hindrar en från att ha vissa former av relationer.

Ibland tycker jag att det talas om tillitsproblem på ett märkligt sätt. Det anses vara något som kommer inifrån personen själv och som en ska ”komma över”, alltså någonting en bara ska se bort ifrån. Men grejen är ju att tillitsproblem kommer sig av att en faktiskt har blivit sviken. Om en bara skiter i varningsklockorna och kastar sig in i relationer ändå kommer ett eventuellt svek leda till ännu mer skuldbeläggande av en själv, eftersom en någonstans ”visste” vad som fanns att vänta. Jag har gjort detta själv när jag valde att lita mycket på en människa för att göra honom glad, jag struntade i det som skavde för att jag så gärna ville kunna lita på honom, för att jag ville ha en så kallade fungerande relation. När jag blev sviken så blev det jobbigaste att hantera skulden över att jag ens hade litat på honom, jag kände mig dum och naiv när jag i själva verket bara hade övertygats till att tro på hans upprepade lögner.

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

Detta är inte så konstigt med tanke på att vi lever i en värld där denna skuldbeläggning ständigt sker. Det anses vara den underordnades roll att se över sin egen säkerhet, och om denne inte gör detta får den ”skylla sig själv”. Eftersom ”alla vet” att män kan komma att bete sig som kräk, att de slår och våldtar och så vidare, så är det upp till oss att skydda oss. Att de ”dåliga männen” finns är någonting som alla vet, det talas ju ofta om hur det är de ”dåliga männen” som blir valda och så vidare. Med andra ord så finns det en stark kultur av att det är individens ansvar att undvika de ”dåliga männen”. Samma kultur finns inte kring att undvika ”dåliga kvinnor”; om en kvinna utsätter en man för något så anses det i regel inte vara hans fel. Hon var väl falsk, använde sin ”sexuella makt” eller något liknande trams. Män anses i regel inte ha någon anledning att vara rädda för kvinnor, varför de inte heller får skulden när en kvinna utsätter dem för något.

Samtidigt så anses det väldigt viktigt att vi litar på män, till exempel ska vi ”ge män en chans” för han kan faktiskt vara en ”snäll kille”. Dessa dubbla budskap matas vi med och de är såklart omöjliga att förhålla sig till. Det handlar om ren och skär dubbelbestraffning; när vi inte litar på män är vi cyniska, när vi litar på män och blir svikna är vi naiva. Våra skyddsmurar ska ständigt rivas ner, men det är alltid vårt fel när det händer. Vi ska gå omkring utan hud, tillgängliga för varje man som vill oss något, samtidigt som vi förutsätts kunna skydda oss från att de ska går för långt.

wpid-img_20140817_172913.jpgFeministisk teori har hjälpt mig väldigt mycket med att släppa skulden, men samtidigt har jag blivit oerhört medveten om alla de sätt män kan komma att skada mig på vilket leder till att jag i än lägre grad kan lita på dem. Jag ser en viss skillnad i de tillitsproblem som uppkommer i och med feministisk analys och de som fanns där sedan innan; att jag inte litar på män handlar i stor grad om att jag väljer att inte lita på män, eftersom jag vet att risken är stor att de skadar mig. Att jag lägger skulden för eventuella svek på mig själv är däremot ingenting jag har valt, det finns internaliserat i mig efter ett liv av patriarkalt förtryck.

Jag tänker att tillit är en fundamental del av en relation, men i ett patriarkat så är det där med tillit svårt. Jag tror det hade varit lättare att lita på människor om en slapp känna att ett eventuellt svek från deras sida var ens eget fel. I mina ögon är det detta som är det grundläggande problemet, inte att människor sviker varandra utan att det anses vara det underordnades skyldighet att skydda sig. Jag vill kunna gå in i relationer utan att vara rädd för att få skulden för eventuell skit jag utsätts för i dessa relationer. Jag vill kunna vara förbannad när någon behandlat mig illa, jag vill inte behöva känna skuld för att jag borde ”vetat bättre”.

Relationer är alltid svåra, men också väldigt värdefulla. Jag har lärt mig att om jag ingår i relationer får jag också vara beredd på att det kommer göra ont. Jag tycker att det är värt det, vad jag däremot inte tycker är värt är att jag ska behöva gå omkring och ha dåligt samvete för skit andra människor utsätter mig för. Det är inte mitt fel att andra människor inte känner sina egna begränsningar och lovar mer än de kan hålla, det är inte mitt fel att relationsprojektet som sådant ofta byggs på upprepade lögner.

Berätta gärna om hur ni själva ser på det här med tillit och att bli traumatiserad i relationer.

Det finns något djupt osmakligt i att till varje pris förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det.

Twittrade lite om suicid och psykisk ohälsa tidigare:

Ok blir fan lack på alla ”det finns hjälp att få” angående suicid. Nej det är inte alls en jävla självklarhet. Samt: även om det finns ställen en kan gå till/ringa när en verkligen är nära så är det desto svårare att få långsiktig hjälp att må bättre. För mig tog det månader att få hjälp. Nej, jag var inte självmordsbenägen när jag sökte men jag jag hann bli det. ”Ring psykakuten”. Men alltså jag vill för helvete inte sitta inlåst jag vill ha långsiktig hjälp att må bra. Jag vill inte vara något vårdpaket som ska ”räddas” från döden hela tiden, jag vill vara en människa, jag vill ha ett värdigt liv.

Jag har ångestdämpande som jag kan proppa i mig, jag har vänner jag kan ringa, men jag VILL INTE LEVA DET LIVET. Det är bra att det finns krislösningar, verkligen. Liv ska räddas. Men problemet är att det liksom bara är krislösningar. Jag vill inte leva i en ständig kris. För att må bättre måste en kämpa, och detta samhälle hjälper mig inte med att få det jag behöver för att kämpa. Och visst kan en fråga sina vänner och anhöriga om hjälp, men då sliter en ut varandra och relationen. Det funkar inte i all evighet.

Så sitter en där hos läkaren och de ska ”bedöma” hur pass suicidal en är. Fan vilken sjuk jävla känsla det är. ”Jag bedömer dig inte att du är i riskzonen”. Nehej, men det känns som om jag håller på att gå sönder. Och grejen är den att SAKER GÅR SÖNDER. Saker går sönder inne i mig för varje dag extra jag måste vänta. Jag förstår att de måste göra så i vården på grund av begränsade resurser. Men psykisk sjukdom är mer än en fråga om suicid eller inte. Att ens be om hjälp kan vara en lång process för den sjuka. Det kan gå år av psykisk ohälsa. Och att då tvingas vänta ytterligare.

Nej jag kommer inte ta livet av mig för JAG VILL LEVA. Men jag vill inte leva såhär. Och ju längre det går desto mer försvinner lusten. Ju längre tid det går utan hjälp desto svårare blir det att ta sig upp. Jag tycker det finns något djupt osmakligt i att till varje pris vilja förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det. Ni vet när människor bara ”jag visste att en mådde dåligt, men inte så dåligt”. Det är precis så det går till. För suicid, det ses liksom som det hemskaste hemska, som så långt bort från all annan psykisk ohälsa.

Ibland kan jag tycka att det finns en syn på psykisk ohälsa som är typ att det som händer under tiden en är sjuk inte spelar någon roll, så länge en inte tar livet av sig. Om någon bara ”räddas” från sitt självmordsförsök så är det okej liksom. Så kan vi ”rädda” folk gång på gång.

Men jag tänker att om en är självdestruktiv eller gör ett självmordsförsök så är det ett trauma i sig. Att ha tänkt så kring sig själv och sitt liv är i sig traumatiskt. Om en lever destruktivt kan en också ha utsatt sig för traumatiska situationer. Jag har i alla fall upplevt att när jag mått väldigt väldigt dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv så förändras min syn på vem jag är och vad jag klarar av. Jag får sämre självförtroende, litar inte riktigt på mig själv och så vidare. Detta tar i sig tid att bygga upp igen, att lära känna sig själv efter en sån grej. En blir rädd för att ta risker eftersom en är rädd för hur det ska påverka en, så fort en känner minsta lilla dåliga känsla så blir en rädd för att en ska trilla ner i helvetet igen.

Det är också vanligt att ens relationer skadas mycket av psykisk ohälsa, och ju längre det går desto svårare blir det att lappa ihop. Sådant skadar också återhämtningen mycket. Relationer med andra människor är ju en av de viktigaste faktorerna till hur en mår. De flesta har ju någon form av socialt nätverk och resurser men det är inte en oändlig källa en bara kan ta från, mår en dåligt för länge så går relationerna sönder.

Ju snabbare en får hjälp desto bättre, men så som vården ser ut idag så är det väldigt svårt att få bra hjälp snabbt. Detta i kombination med att många låter det gå lång tid innan de faktiskt söker hjälp skapar en jävligt kritisk situation. Att inte kunna erbjuda hjälp snabbt är ett jävla slöseri även om personen ifråga inte tar livet av sig.

Kan bli så trött på hur det talas om självmord som om det vore det enda en behöver se upp för när en mår dåligt. Det finns en massa andra grejer en kan göra som blir mer eller mindre långvariga eller rentav permanenta. Trauman en skaffar som sitter kvar, relationer som blir omöjliga att reparera, tillit till en själv och andra som brister och så vidare. Detta måste också tas på allvar. Snacket om självmordsprevention klingar falskt så länge vi inte också pratar om detta. Hur hjälper vi människor upp tidigare, hur låter vi dem inte bara överleva utan leva också. Ju färre som behöver komma till den gräns där en ska ”räddas” från att ta sitt liv desto bättre.

Om att vara nöjd med och visa upp sin kropp.

När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.

Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.

Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.

Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.

Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.

Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.

Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.

Om att sätta gränser och stresshantering.

Har funderat lite på det här med utbrändhet och arbetsbelastning med bakgrund i att jag själv har bränt ut mig. Skrev såhär om saken för nåt år sedan:

Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Jag tänker såhär: vi lever i ett samhälle där ”hårt slit” och så vidare ses som någonting positivt. Den som ”jobbar hårt” är ”duktig” och hyllas. Människor med helt orimliga livssituationer anses vara ”starka” och ”duktiga”. Borgare talar med drömsk blick om alla duktiga duktiga arbetare som minsann går till jobbet och gör sin grej och tar hand om sina barn och får ihop livspusslet UTAN ATT KLAGA (detta ”utan att klaga” är mycket centralt och anses vara mycket fint. Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring).

Samtidigt så anses det vara viktigt att ”värna sina gränser”. Detta kan göras på en mängd olika sätt, till exempel genom olika former av ”stresshantering”, typ terapi. Kanske ska en meditera eller gå en yogakurs. Ja, ni fattar. En ska helt enkelt utföra mer arbete för att kunna utföra arbete utan att gå in i väggen. Att vara tvungen att ”stresshantera” på sin ”fritid” för att palla med sitt jobb är extra arbete, precis som det hade varit extra arbete att behöva gå kurser på fritiden för att jobbet kräver det.

Jag tänker på när jag själv brände ut mig. Jag hade en väldigt väldigt stressig livssituation då, och jag gick till en kurator för att prata om detta. Jag fick bra hjälp med att hantera stressen i det som var, men det slog mig liksom inte att den situationen jag var i faktiskt var mig övermäktig. Det slog mig inte att det kunde vara så att jag faktiskt inte klarade av den, inte för att jag var dålig på att ”stresshantera” utan för att det helt enkelt var för mycket. I mina ögon handlade allting om att jag skulle ”hantera stress”, som om stressen var något som kom inifrån mig och inte handlade om min dåvarande livssituation. När jag ser tillbaks på denna period så är jag imponerad över att jag klarade mig så länge, jag var verkligen överbelastad.

Nu har jag ju fått lära mig den hårda vägen att jag måste leva på ett visst sätt för att palla, men det är först efter att mina gränser blivit så brutalt krossade att jag kraschade totalt. Jag tänker mig att om vi inte hade den här synen i samhället på att det alltid är bra och duktigt och ansvarsfullt att prestera så mycket en kan så hade det varit enklare.

Jag stör mig också på hur stress beskrivs som ett undantagsfall, att vissa människor är extra ”stresskänsliga” och därför inte klarar saker som ”normala” klarar. Visst finns det variationer, men det om en har en livssituation där en utsätts för mycket stress och press så kommer det att dränera en. Det är inte något ”personlighetsdrag” utan det är så människor fungerar. En klarar helt enkelt inte av hur mycket som helst.

Jag önskar att någon hade sagt det här till mig när jag var liten. Jag önskar att någon hade förklarat att en behöver tid för vila och återhämtning, även psykiskt, och att det är okej. Att en inte behöver fylla varje ledig stund med att vara produktiv. Jag önskar att jag hade fått det utrymmet i mitt liv, för då hade jag sluppit bli utbränd och deprimerad och ägna en jävla massa tid åt att ta tag i det och ”stresshantera”.

Sluta framställ det som att ”hårt slit” är så jävla bra. ”Hårt slit” bränner ut folk, det sliter ut folk, det gör folk oproduktiva för lång tid framåt och det innebär i många fall en stor personlig smärta. Det är ingenting som ska hyllas.

Angående att ”hårt slit ska löna sig”.

Det finns människor som tycker att den som jobbar hårdare ska få mer i lön. Det kan väl tyckas vara en rimlig åsikt. Problemet jag ser med det är för det första att det används som ett argument för rådande system, vilket jag tycker är skitmärkligt med tanke på att de absolut mest slitsamma yrkena i regel också är de som är lägst betalda. De som tjänar mest i detta samhälle, det vill säga kapitalister, producerar i regel inte något alls.

Vad menas när vi pratar om ”ansträngning”? Jag tänker att det finns flera olika sätt att tolka detta. Vissa verkar mena på att det som är ansträngande är det som få har kompetens för att göra. Det tycker jag är en konstig syn. Det kan ju vara så att det är svårare att komma in i vissa arbetsuppgifter, men det behöver inte betyda att själva uppgiften är mer ansträngande.

Jag tänker att när vi mäter hur ansträngande arbetsuppgifter är så måste det handla om hur mycket de som utför dem sliter på sina kroppar och psyken, hur utmattade de är efter arbetsdagens slut och så vidare. Det är ju detta som faktiskt spelar stor roll i ens liv. Om ett så kallat ”lågkvalificerat” yrke gör en helt utmattad varje arbetsdag och sliter ut ens kropp, då är det ju ansträngande alldeles oavsett vilken utbildning som krävs för att utföra den.

Men sedan tycker jag att hela grejen att sätta någon slags prestige i att arbete är ”ansträngande” är så konstigt. Hårt arbete har inget egenvärde, det som är relevant är att vi som samhälle lyckas producera vad vi behöver.

Vissa tycker att det är något mycket mycket upprörande med att inte tycka att människors uppehälle ska avgöras av hur hårt de jobbar. De verkar tycka att ”hårt slit” är en dygd som ska belönas. Jag tänker tvärtom att i ett samhälle där produktionen styrs demokratiskt så kommer ”hårt slit” vara något vi vill undvika snarare än uppmuntra.

Om nu någon vill anstränga sig hårdare ’än någon annan kan hen väl få det, men jag förstår inte varför vi ska bygga ett samhälle på att hårt slit ska löna sig. Vad är syftet med att folk ska ägna sig åt ”hårt slit”. Hårt slit sliter ut kroppen, gör en stressad och leder ofta till sjukdom. Det kan ju vara så att det kostar samhället mer än vad en tjänar på det. Bättre då att människor gör sitt och sedan tar hand om sig själva och varandra.

Genustenta om sexualitet-kön-genus.

Tänkte att jag skulle publicera min tenta i genus från i våras. Här är första frågan som handlade om att jämföra hur begreppen kön-sexualitet-genus används inom två feministiska perspektiv. Jag valde queerfeminism och liberalfeminism.

När det ska göras jämförelser mellan olika feministiska inriktningar tänker jag att det viktigaste är var tonvikten läggs inom de olika teorierna. Olika feministiska teorier har olika sätt att beskriva och härleda kvinnoförtrycket, vilket leder till olika analyser av verkligheten och också olika strategier för att bekämpa förtrycket. Jag kommer jämföra queerfeminism med liberalfeminism, men jag tänker att även om en liberalfeminist hade kunnat ställa upp på att det ligger någon slags sanning bakom en queerfeministisk analys och tvärtom så är det var analysens tyngdpunkt ligger som är det relevanta vid en jämförelse. Jag kan ofta tycka att det är vanskligt att göra jämförelser mellan olika feministiska teorier, eftersom det riskerar att måla upp motsättningar där det egentligen främst föreligger skillnader i perspektiv. Jag brukar tycka det är mer fruktbart att tänka i termer av vad olika feministiska teorier har bidragit med till det feministiska projektet, än att se dem som motsatta ståndpunkter som en ska välja mellan.

Inom queerfeministisk teori finns det generellt ett större intresse att se till hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt än inom andra feministiska teorier. Det beskrivs helt enkelt utförligt inom queerfeminismen, vilket det inte gör i liberalfeminismen på samma sätt. Judith Butler kritiserar i sin bok Genustrubbel idén om könsroller som en förlängning av det biologiska könet där det biologiska könet bara ”är” medan könsrollen är konstruerad, som hen menar är vanlig inom feminismen. Butler menar istället att vi måste se både kön och genus som socialt konstruerade. Den queerfeministiska analysens tyngdpunkt ligger alltså vid hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt. Inom liberalfeministisk tänkande finns det visserligen tanken om könsroller, men att kön skulle vara en social konstruktion rakt igenom är inte en tanke som är central i den liberalfeministiska analysen. Snarare förutsätts det att det finns kvinnor och män, och att dessa ska vara jämställda med varandra.

Liberalfeminismen har, enligt Gemzöe, en syn på könen som i grunden lika, och omfamnar också ofta ett humanistiskt människoideal, i vilket det är förnuftskapaciteten som skiljer människorna från djuren. Det finns många liberalfeministiska tänkare som lagt fokus på olika saker, men om en läser Wollstonecraft så kan en se hur mannen används som ett normerande ideal, det är kvinnorna som anses vara begränsade i sin könsroll på grund av det förtryck som åläggs dem medan mannen får stå modell för det mänskliga. Fokus ligger på hur kvinnan begränsas som människa, inte på hur människor skapas som könade varelser i ett patriarkat.

Inom liberalfeminismen finns det alltså en tydlig idé om vad människan är, och ur detta härleds vad kvinnan skulle vara om det patriarkala förtrycket försvann. Utan det patriarkala förtrycket skulle kvinnan vara fri att söka sin identitet som människa istället för att behöva underkasta sig den kvinnliga könsrollen. Här finns en idé om att det finns något i grunden mänskligt, och att könsrollen/genuset sedan läggs på detta i form av begränsningar. Butler däremot skriver i Genustrubbel att människor inte är begripliga bortom genus, utan att det är en alltför viktig del av vad en människa är för att vi ska kunna tala om något mänskligt som kommer innan eller står utanför själva genuskonstruktionen.

Frågan är helt enkelt om det är meningsfullt eller ens möjligt att prata om någon slags mänsklig ”natur”. En liberalfeminist skulle nog svara ja på denna fråga, men en queerfeminist skulle troligen mena att det inte finns någon mänsklig identitet bortom genus och att denna, om den nu finns, i så fall inte går att uttala sig om. Butler verkar snarare mena att vi istället för att söka den mänskliga identitet bortom genus måste utnyttja möjligheterna inom själva genuskonstruktionen och snarare fokusera på att tänja på gränserna för vilka positioner som är möjliga att inneha. Detta är två olika förståelser av vad genus är som ger olika implikationer. I den queerfeministiska tolkningen så är genus en skapande kraft som definierar oss som varelser och inte går att komma ifrån utan som vi måste arbeta inom, inom liberalfeminismen snarare något som läggs på en redan befintligt mänsklig natur som en förtryckande kraft och som kan tas bort.

En queerfeminist skulle nog också vända sig emot liberalfeminismens ensidiga fokus på hur det kvinnliga konstrueras och peka på att såväl manligt som kvinnligt konstrueras socialt. Vissa liberalfeminister, bland andra Wollestonecraft i Försvar för kvinnans rättigheter och Moberg i Kvinnans villkorliga frigivning, verkar mena att män är så som kvinnor skulle ha varit om de inte var förtryckta. Ingen av dem berör på något djupare sätt att manligheten också är socialt konstruerad. Detta synsätt på könen skulle en queerfeminist antagligen tycka var problematiskt, eftersom manlighet och kvinnlighet i detta perspektiv båda är produkter av patriarkatet. Många liberalfeminister skulle troligen gå med på att även manlighet konstrueras socialt, men det är inte något huvudfokus i den liberalfeministiska teorin, utan detta ligger snarare i hur kvinnan begränsas, ofta på ett väldigt konkret påvisbart sätt i form av till exempel lagar eller mindre ekonomisk makt. Wollstonecraft beskriver till exempel hur kvinnor hindras från att sträva efter samma dygder som mannen strävar efter, helt utan att ifrågasätta dessa dygder.

Inom liberalfeminismen finns det inget större ifrågasättande av sexualiteten, medan en inom queerfeminism fokuserar mycket på sexualitet. Inom queerfeminismen anses sexualiteten vara en väldigt viktig del av hur kön konstrueras. En liberalfeminist och en queerfeminist skulle nog se väldigt olika på en heterosexuell relation. Medan liberalfeministen mycket väl hade kunnat tycka att en sådan är relativt oproblematisk och mena på att de jämställdhetsproblem som förekommer i en sådan är något en skulle kunna arbeta med inom relationen så skulle en queerfeminist troligen se det som ett uttryck för hur sexualitet organiseras i patriarkatet, och också mena att kvinnligt och manligt högst sannolikt kommer att konstrueras på ett normativt sätt i sådana relationer.

Liberalfeministen och queerfeministen skulle nog också tycka att problemet med ojämställdhet inom heterosexuella relationer skulle lösas på olika sätt. Liberalfeministen skulle mena att det går att uppnå jämställdhet inom ramarna för en heterosexuell relation och därmed också att heteronormen inte är något egentligt feministiskt problem. Queerfeministen skulle mena att heteronormen, eller den heterosexuella matrisen som enligt Ambjörnsson betecknar ett normsystem kring sexualitet där heterosexualiteten utgör måttstocken eller det normala, är en grundsten i patriarkatet och att den måste luckras upp. Inom liberalfeminismen så har en generellt inte fokuserat särskilt mycket på förtrycket i den privata sfären eller det sexuella förtrycket av kvinnor, något som kritiserats även från radikalfeministiskt håll. Detta skulle jag säga är en av de saker som främst skiljer liberalfeminismen från queerfeminismen, huruvida sexualiteten anses vara problematisk eller ej.

Eftersom liberalfeminister inte ifrågasätter heteronormen på något djupgående sätt så kan en också mena på att de antar att den är naturlig, alltså något som bara är också inte går att förändra med feministisk praktik. Även om det inte sägs rakt ut så sätts heterosexualiteten upp som ett ramverk inom vilket feministisk kamp ska äga rum, eftersom dessa gränser inte ifrågasätts. Det är alltså en utgångspunkt som märks mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Detta skulle en queerffeminist vända sig emot, eftersom det inom queerfeminismen finns en syn på sexualiteten som mycket central i kvinnoförtrycket. Detta skulle jag säga är en av de centrala skillnaderna mellan liberalfeminism och queerfeminism.