Etikett: ätstörningar

Om att vara nöjd med och visa upp sin kropp.

När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.

Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.

Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.

Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.

Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.

Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.

Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.

Hantera ångest utan illusioner.

Länge försökte jag hantera min ångest genom att hänge mig åt illusioner. Jag tänkte: om jag bara blir smal, skaffar en partner, blir framgångsrik och så vidare så kommer jag att bli lycklig. Detta ledde till många tillstånd av eufori, men också en ständig strävan efter mål som ändå inte gjorde mig särskilt mycket gladare i slutänden. Jag hatade ofta mig själv för att jag inte förmådde att må bra, för det var ju liksom det en skulle göra. Jag skyllde dessa tillkortakommanden på att jag var fel, gjorde fel och så vidare.

Nu har jag en annan idé om vad det är som får mig att må dåligt, en idé som inte bygger på att jag bara behöver fixa till någon grej så kommer allt att bli bra. Denna idé är på många sätt sundare, för den tvingar inte in mig i att ständigt gå omkring och kritisera mig själv, mitt utseende, min personlighet och så vidare, men den ger också mindre lättnad i stunden. Innan kunde jag alltid tänka att det bara var någon detalj som stod mellan mig och lyckan. Så kan jag inte tänka längre.

Jag vet nu att det jag tänkte skulle göra mig lycklig innan var lögner och illusioner, och det är en smärtsam insikt att hantera. Det finns inte längre några tillflyktsvägar. Ibland ger det mig panik, jag känner mig instängd, jag önskar att jag kunde vinna tillbaka de där illusionerna och hänga upp mitt liv på dem igen, för jag vet inte vad jag ska hänga upp mitt liv på utan dem. Friheten som jag har nu när jag gjort mig fri från dem är skrämmande, för det är ingen positiv frihet, det är som att falla fritt utan att veta vad en ska ta tag i.

Frisk och fri, size zero och att parasitera på människors tankar.

Organisationen Frisk och fri som jobbar emot ätstörningar har valt att göra en reklamkampanj som inleddes med en falsk webbshop där det endast såldes size zero-kläder. Det hela väckte såklart sjukt mycket uppmärksamhet, folk blev upprörda och så vidare. Men det var helt i onödan eftersom de hela var en bluff för att de bakom skulle kunna sprida sitt budskap, det vill säga att ätstörningar är skit.

Hur mycket jag än sympatiserar med budskapet och organisationen bakom kampanjen så tycker jag att den här typen av marknadsföring är vidrig och förkastlig av den anledning att det tvingar människor till en massa känslor, bara för att sedan lägga fram att det var helt onödigt eftersom det bara var en bluff. Hela konceptet reklam bygger ju på att tvinga sig in i människors liv och tankar, vilket är skälet till att jag anser att reklam bör förbjudas. Jag tycker dock att det blir extra illa när en på det här sättet liksom lurar sig in någons tankevärld genom att röra upp en massa jobbiga känslor och tankar som sedan visar sig vara helt överflödiga.

Det finns liksom så många som slåss om min uppmärksamhet, och det gör mig så jävla trött. Jag hatar att aldrig kunna ta något helt på allvar för att det kanske är en ”pr-kupp” och så blir en lurad och ens upprörda reaktion blir använd av någon för att dra uppmärksamhet till någon skit en kanske inte alls ställer sig bakom. Det är så jävla cyniskt och framförallt så gör det mig till en cynisk människa som måste gå omkring och granska allt för att syna eventuella bluffar. För mig är detta ett steg i hela den här grejen med att ingen någonsin tar något på allvar, vilket jag inte tycker at en organisation som jobbar med en så viktig samhällsfråga som ätstörningar ska bidra till.

Jag skulle verkligen kunna bry mig om er förening, men jag blir bara irriterad när någon försöker parasitera på mina tankar, försöker använda min ”felaktiga” och framtvingade reaktion för syften jag inte känner till. Jag tycker bara att det är jävligt tråkigt och omoraliskt och jag har svårt att förstå varför en ideell organisation skulle vilja förknippas med den här typen av, i mitt tycke, extremt oetisk marknadsföring. Jag skulle i alla fall bli upprörd om till exempel tjejjouren marknadsförde sig på ett liknande sätt.

Jag anser att det finns gränser i vad som är okej att göra för att sprida sitt budskap, och jag tycker inte att det är okej att luras. Jag tycker att det blottar en ganska otrevlig människosyn när en organisation väljer att utnyttja människors känslor på det här viset, och jag har svårt att se hur det går i  linje med vad de säger sig stå för.

Ni hindrar en människa från att kunna leva utan ångest och självhat.

Jag har lidit av ätstörningar i många år. Det har tagit sig många olika uttryck, både självsvält och hetsätning, många gångers desperat uppkräkande av mat jag tröstätit, många tidiga mornar för att hinna gå till gymmet, många sömnlösa nätter och oroliga drömmar eftersom hunger gör det svårt att slappna av.

Just nu är jag uppe i en process av att hitta en bra balans mellan att äta nyttigt och ta hand om min kropp utan att hemfalla i ätstörningar. Det är riktigt svårt att upprätthålla den balansen. Det är först nu jag ens har börjat våga tänka på att börja äta lite nyttigare, eftersom alla andra sådana projekt innan direkt lett till att jag varit tillbaks, tillbaks i de sömlösa nätterna, i magproblemen, i självhatet.

Jag försöker liksom tänka att det inte är så viktigt hur jag ser ut, att det viktiga är det som finns inne i huvudet och att min kropps fungerar som den ska. Och det är ju så det borde vara. Men av någon anledning så känner sig fleratlet människor tvungna att berätta för mig hur ful jag är, att jag är tjock och att jag har hängbröst och gud vet allt. Som om jag inte själv hade tänkt på detta, haft komplex över detta, skämts över detta. Som om jag behövde någon som berättade för mig att jag inte passar in i hur en ska se ut.

Jag tvekar inför att lägga upp bilder på mig själv som jag egentligen tycker är fina, för att jag är rädd att folk ska kommentera dem negativt. För det gör så jävla ont när det händer. Kommentarerna kastar mig tillbaks i den där jävla spiralen av självhat som gjorde att jag slutade äta, började spy upp min mat och så vidare. Det självhat som kostat mig så mycket tid, som orsakat så mycket lidande.

Varför kan jag inte bara få vara utan att ni ska kommentera hur jag ser ut? Varför kan jag inte bara får vara obrydd, fokusera på sådant jag tycker är viktigt i livet, istället för att ständigt påminnas om alla skäl som finns till att jag ska hata mig själv? Varför får jag inte skriva texter om det jag tycker är viktigt utan att någon ska komma och kommentera mitt utseende? Det borde väl ändå vara jävligt irrelevant.

Det handlar bara om att håna och trycka ner, om att säga att jag inte duger som jag är och att jag därför inte förtjänar att synas, att finnas till. Om att det jag säger och gör inte spelar någon roll så länge jag inte ser ut som ni vill att jag ska. .

Jag vill kunna vara obrydd. Jag vill kunna finnas till utan att skämmas, lägga upp vilka bilder som helst utan att vara rädd för responsen, bada utan att behöva dölja kroppen. Det är en kam jag för varje dag, och den här kampen sätter ni hinder för. Ni hindrar effektivt en människa från att kunna leva utan ångest och självhat. Och det, det är verkligen en riktigt vidrig sak att göra.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Låt folk ha sina matvanor i fred.

Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.

Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.

Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.

Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.

Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.

Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.

Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.

Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.

Slöseri med liv.

Det har tagit mig ett tag att erkänna att jag var ätstörd. Jag har länge viftat bort det med att jag inte var tillräckligt smal, tillräckligt fixerad och att det finns andra som hade det så mycket värre än jag. Och visst, jag var aldrig riktigt sjuk men nog var jag ätstörd allt. Jag tänkte på varenda liten sak jag stoppade i mig och ätandet var bara laddat av skuld och skam.

Jag minns att jag såg det som en såndär grej man gör när man är ung. När man vill vara smal och se bra ut. Jag minns att jag tänkte att det skulle gå över av sig själv. Det gjorde det förvisso också, vilket jag är jävligt glad över.

Men sådär på senare tiden har jag insett att det verkligen inte är en självklarhet att man blir bra. Att det finns människor som ägnar hela sina liv åt att räkna kalorier och hänga på gymmet dagligen.

Jag vet få saker som jag tycker är så sorgliga som anorektiska vuxna. Alltså människor i 30-40-årsåldern som går omkring med ständig ångest över vad de stoppar i munnen. Det blir så tydligt då på något sätt, det där med att man inte blir en mer lycklig människa av att vara smal. Att det finns annat som är viktigt i livet.

Det är ett sånt jävla slöseri med liv, det tycker jag verkligen. Alla dessa människor som går omkring och har ångest över mat helt i onödan när de skulle kunna ägna sig åt så otroligt mycket vettigare saker.

Ibland när jag känner mig tjock och misslyckad brukar jag tänka på det. På att jag aldrig någonsin vill hamna där.

Gymtyper: spinninganorektikern.

Det finns så många lustiga gymtyper. Min hattyp är dock denna: spinninganorektikern.

Spinninganorektikern kan sitta på spinningmaskinen sanslöst länge och köra på i sanslöst lågt tempo med sanslöst lågt motstånd.

Det är alltid en kvinna och hon är alltid ca 25 år gammal. Jag antar att anledningen till träningsformen är för att kroppen helt enkelt inte pallar köra i ett högre tempo. Och för att hon lägger all sin lediga tid på gymmet och således kan sitta på den där jävla maskinen tre timmar och bränna i alla fall 600 kcal eller något.

Jag mår bara så dåligt av att se samma person sitta på samma spinningcykel när jag drar som när jag kommer. En annan lustig detalj är att spinninganorektikern aldrig lyssnar på musik eller läser en bok eller något annat, hon bara sitter och stirrar tomt ut i intet medan hon låter benen trampa.

Jag tänker bara: satan vilket fattigt liv hon måste leva. När jag hade ätstörningar så var det förvisso skitjobbigt att inte äta, men jag spenderade i alla fall inte all min vakna tid på dygnet och framförallt inte på en meningslös spinningcykel. Det måste vara det tråkigaste sättet att vara ätstörd på.

Bra jobbat Dennis!

Gick in på DennisM:s blogg nu och såg detta inlägg. Jag ba: fan vad fint. Fan vad fint att snubben som startade ett bråk med Hanna Fridén när han sade att hon var för tjock och att hon var snyggare när hon var ätstörd, som kallade sina kompisar för ”size zero-Zana” och ”plus size-Åsa”, som stolt deklamerade att han bara käkat äpplen i en vecka äntligen skriver om det här ordentligt, äntligen skriver om att han var ätstörd och hur värdelöst det är.

Bra Dennis! Det är fint att du går ut med det här, det är både modigt och inspirerande och dessutom ack så sant. För det finns få saker som är så värdelösa som självsvält, att spy upp sin mat eller liknande trams. Man blir bara ledsen, trött och ful.