Detta med ”personligt varumärke” hör man ju talas om lite titt som tätt och det är väl klart, tänker jag, att människor är intresserade av att framstå på ett visst sätt. Man skriver inte vad som helst eller lägger ut precis alla bilder från festen, men det är ett urval som faller sig ganska automatiskt, i alla fall för mig. Jag sitter inte och funderar på mottagaren när jag skriver, jag skriver det ja tycker är rätt och riktigt. Ibland funderar jag såklart på vad folk vill läsa men inte i termer av vad som ger en bild av mig som jag vill förmedla utan snarare grundad i att jag ser ett intresse i att tillfredsställa mina läsare. Saker som inte är populära lägger jag mindre tid på, även om jag aldrig skulle strunta i att skriva ett inlägg bara för att jag tänkte att folk är ointresserade.
Men för ett tag sedan så nådde jag en viss insikt om att personer faktiskt aktivt planerar sin nätnärvaro på ett sätt så att de ska uppfattas på ett givet sätt, alltså vanliga människor och inte någon toppolitiker med ett pr-team i ryggen. Detta förvånar och förfärar mig, jag förstår verkligen inte hur man står ut med sig själv som person om man bygger image på det uttänkta och utpräglade sätt som detta rör sig om. Är det inte den typ av statustävlan som man ägnade sig åt när man var en nervös 14-åring, inte som vuxen person? Jag har extremt svårt att begripa varför man klamrar sig fast vid detta som äldre, jag tänker att många ändå blir ganska matta av personer som har ett så ängsligt förhållningssätt till sig själva och sina egna intressen.
Mycket av det jag ser som attraktivt med nätnärvaro i största allmänhet är att jag kan känna mig trygg med att personer som läser det jag skriver gör det på grund av ett intresse för innehållet i mina inlägg och inte på grund av något annat såsom att jag är en person vars blogg man ”bör” läsa eller för att upprätthålla någon slags skenvänskap. Jag har väldigt svårt att se ett rimligt skäl till att ta del av bloggar man i själva verket inte är intresserad av och utgår således också från att ingen gör det. Orkar inte få detta sabbat av något hetsigt byggande av mitt ”personliga varumärke”. Hela grejen för mig är att jag för bekräftelse för den person jag är, inte för något tillkämpat, och jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför man skulle vara intresserad av det.
Alltså, jag förstår såklart att människor bryr sig om vad andra tycker och det är väl egentligen ingen som kommit ifrån detta, men att på ett så uträknat sätt verkligen lägga upp en plan för hur man ska bygga sitt personliga varumärke, det kan jag inte begripa. Om man nu så bittert vill framstå på ett visst sätt, varför inte lägga energin på att vara lite mer så istället?