Att människor intresserar sig för självsmyckning och tycker om att se på bilder av vackra människor är inget som är varken förvånande eller negativt. Jag har ett intresse för att sminka mig och avbilda mig som sträcker sig bortanför att jag vill attrahera andra, även om det såklart som allt annat i min person är något som har tillkommit ur det samhälle jag växt upp och lever i. Poängen är att det inte rör sig om något jag känner ett tvång att göra utan något som jag känner lust till. Jag vet hur det är att känna tvång, så jag märker skillnaden.
Detta är i sig inget konstigare med detta än att människor uppskattar vackra tavlor, välkomponerad musik, välformulerade texter eller intelligenta resonemang. Det är klart att människor uppskattar skönhet oavsett i vilken form den kommer.
Skillnaden är att den fysiska skönheten tar så otroligt mycket plats i människors självbild. Att inte kunna sjunga är något de flesta kan leva med, samma sak med att måla eller skriva. Många utövar dessa konstformer på hobbynivå och är helt okej med att inte vara bäst. Det är något man gör för att det är lustfyllt. Däremot att vara ful är något väldigt ångestladdat för många. Självsmyckandet slutar vara lustfyllt och blir tvångsmässigt.
Jag vill att skönhet ska få vara något roligt som man gör på sina ena villkor på samma sätt som utövande av musik, skrivande eller måleri ska vara det. Något kravlöst som man får göra om man vill, inte något som alla mäts gentemot.
Att fysisk skönhet tar sådan stor plats, vilket inte talanger exempelvis tenderar göra, förmodar jag beror på det djuriska i oss: vi vill attrahera partner. Möjlighet att attrahera många = möjlighet att vraka i utbudet = möjlighet att få bästa möjliga avkomma. Även den som intellektualiserat kring att skaffa barn & väljer att avstå tror jag många gånger är styrd av denna drift som leder fram till graviditeten, även om graviditeten inte är önskad.
Eftersom människans utveckling tycks gå längre & längre från det primitiva stadiet kan man ju givetvis vara av åsikten att detta begär efter yta är djuriskt (tänk påfåglar) & att vi bör se till dom inre kvalitéerna betydligt mer än vad vi gör i dagsläget. Huruvida begär efter skönhet är djuriskt eller ej går ju dock att vara oense kring. Jag ser det snarare som mer mänskligt än djuriskt, om vi ska använda dessa begrepp trots att dom kan tyckas virriga då vi ju är allt i ett. Tror att vi lägger ett större värde i tavlor, landskap & sköna anleten än vad orangutangen gör.
Vågar iofs hävda att utseendefixeringen blivit värre och värre och att ytan tar mer och mer plats ju längre bort från djuriskheten vi rör oss.
Då antar jag att jag inte gjorde mig hörd korrekt rätt. Jag tror att många ser utseendefokusen som ett tecken på det djuriska då kopplingen till sex är så stark, & sex är ju jävligt djuriskt.. men jag personligen ser skönhetssträvan, idealkrav m.m. som snarare mänskliga aspekter än djuriska, då ju detta behov av skönhet sträcker sig längre än vad det gör för andra djur. Inte bara vi ska vara snygga, även våra hus, våra möbler, våra kläder, våra djur, vår miljö.. vi vill ha saker som tilltalar oss estetiskt & andra djur lägger nog inte sådan vikt vid det..
Frågan är om kravet på ideal är mer mänskligt än djuriskt? Där tror jag att det är djuret i oss som förstör. Det som har svårt att acceptera att fler än en-två saker är vackra. Det som inte kan omvärdera eller tänka bortom fint & fult. Det som är lite simpelt.
Om du sätter likhetstecken mellan korkat och kortsiktigt och djuriskt så visst.
Likhetstecken? Absolut inte.
Går ofta hand i hand? Absolut.
Den riktiga skönheten är den som inte går att tvätta bort eller operera fram. Den riktiga skönheten sitter i personligheten. För visst blir en person vackrare ju mer man få lära känna och tycka om en person?
Så oavsett om man har smink eller ej, så är det vackraste insidan. Men självklart ska man få sminka sig om man vill eller skippa det om man inte vill! Ingen har rätt att bestämma det över någon annan!
Jag tror att vi människor är flockdjur från början och även nu egentligen, och den bästa ”honan” eller ”hanen” blir vald som partner åt den bästa, ledaren, eller vald som partner överhuvudtaget. Så jag anser att behovet att sminka sig, att visa upp sig eller få det att se ut som att man är det bästa valet är nästan som en djurisk instinkt. Även om alla är olika(vi har ju utvecklats vi människor) så finns behovet att visa upp sig för överlevnad och ens egna geners fortlevnad kvar. Man vill visa sig från sin bästa sida, bättre och bättre, på alla sätt. Tyvärr tycker jag att vi människor tar detta till överdrift och försöker vara bäst på allt, vilket gör att vi fördärvar oss själva, även om vi inte ens behöver detta längre, vi måste inte längre slåss om bästa partnersen, hög rang eller sådant(även om vissa vill), för det kvittar i nuläget för våran överlevnad.
Men det är bara min åsikt!