Som kvinna står en alltid ansvarig för sin situation och en får aldrig klaga.

Det finns ett oerhört osmakligt sätt att gotta sig i kvinnors utsatthet som inte minst kan dyka upp i så kallade ”feministiska” diskussioner. När kvinnor talar om sin utsatthet i relationer till män, till exempel sitt ekonomiska beroende av sin partner, så heter det att hon är en ”dålig feminist” och så vidare. Att vara en ”bra feminist” är tydligen att se till att själv inte vara i en beroendeställning, eftersom feminism tydligen handlar om individuella livsval och inte om samhälleliga strukturer. Nästan så en kan tro att det inte har med politik att göra alls!

Som kvinna är en alltid hundra jävla procent ansvarig för sin livssituation och om det finns minsta lilla skäl att tro att kvinnan inte har gjort sitt yttersta för att vara ”frigjord” och ”jämställd” så är det ett skäl gott nog för att skämma henne för det. Det enda som räknas är om en kvinna haft typ en bra ”karriär” och så vidare och sedan blivit ihop med en man som tvingat henne att vara hemmafru med fysiskt våld. Annars får hon skylla sig själv. En får ju inte ge upp utan en måste anstränga sig minsann.

Men det är ju just det faktum att kvinnor alltid måste anstränga oss så förbannat, att vi alltid står i de där skitpissiga situationerna där vi måste välja mellan vår självständighet och våra drömmar, som är själva grejen. Att en som kvinna alltid riskerar att bli väldigt väldigt utsatt om en till exempel flyttar ihop eller skaffar barn tillsammans med en manlig partner, det är det som är problemet.

Samhället hatar kvinnor som talar om sin utsatthet. SÅ fort en kvinna visar minsta lilla svaghet så kommer människor med allt från direkta anklagelser om att vara ”lat”, ”bortskämd” och ”snyltare” till olika nedlåtande ”råd” samt intyganden om hur oerhört bekymmersam situationen är. Till exempel de som frågade Lady Dahmer om vad hon tror händer om hennes man lämnar henne när hon precis skrivit om sitt ekonomiska beroende av honom.

Alla kvinnor förtjänar att leva ett bra liv. Ett liv där en inte straffas för att en lever upp till ett ideal som pådyvlas en från alla håll och kanter, det vill säga kärnfamiljsidealet. Ett liv där en får förståelse för att en är i en utsatt situation och även hjälp för att ta sig ur den. Ett liv där det finns ett samhälle som hjälper om en hamnat i en situation där en är ekonomiskt utsatt, inte som det ser ut idag där kvinnor som föder och tar hand om barn straffas ekonomiskt för detta livet igenom i form av lägre sjukpenning och lägre pension.

Det värsta är att när en pratar om att det är just väldigt utsatt att som kvinna leva i relationer med män och framförallt att bi tillsammans med dem eller skaffa barn med dem så är det också fel, så får en absolut inte tänka för barn är ju minsann meningen med ens jävla existens på denna jord. Men om en hamnar i en utsatthet på grund av just denna press, då finns det absolut ingen förståelse.

Ständigt inpressad mellan dessa ideal ska en på något jävla sätt manövrera sitt liv och försöka leva någorlunda värdigt. Men en får såklart absolut inte klaga för det är det i särklass värsta en kan göra som kvinna. Gud, jag är så trött på detta sätt att prata om kvinnors situation och livsval.

Faktum är att vi har sämre livsmöjligheter på grund av vårt kön. Faktum är att vi ständigt uppmuntras till att göra saker som kan göra oss än mer utsatta. Faktum är att kvinnor som inte väljer att leva sitt liv på det sättet också skämmas. Och sedan när en kvinna talar om sin situation och förklarar hur den ser ut och varför, då är det fel det också för en får minsann inte klaga.

Det hade ju kunnat vara NÅGOT mer intressant med en diskussion om hur en ska minska kvinnors utsatthet och beroende av män, men VAD VET JAG???? Jag är ju inte heller en skitduktig liberalfeminist med karriär och jämställd pojkvän som lyckas balansera livspusslet och både vara jämställd och leva upp till samhällets ideal.