Strategier för att trycka insikter om patriarkatet ifrån sig.

Under den tid jag skrivit om feminism har jag noterat en massa olika ”argumentations”tekniker från folk som inte håller med mig. Det finns ju såklart alla de där härliga hoten, förolämpningarna och så vidare, men nu tänkte jag fokusera på de lite ”mildare” som ofta dyker upp från folk som själva identifierar sig som feminister. Skälet till detta är att jag tycker att det är viktigt att försöka förstå hur även människor som är relativt rimliga fortfarande trycker ifrån sin insikter om patriarkatet.

Mina topp sju strategier är, utan inbördes ordning:

  1. Individualiserande av erfarenheter. Hävda att det jag har varit med om har rört sig om att jag har otur med män. Visst är det så att jag ofta skriver med utgångspunkt i mina personliga erfarenheter, men det betyder såklart inte att det är därifrån jag tar allt. Feminismen är en sjukt bred och gammal rörelse där det finns gott om förklaringsmodeller. Fenomenen jag skriver om är ingenting jag kommit fram till allena utan det är en del av en tanketradition. Dessutom finns det ganska många som delar mina erfarenheter, varje gång jag skriver om sådant så är det ett gäng kvinnor som skriver om liknande händelser. Jag vill också påpeka att jag inte har hängt med några psykopater till män utan att de flesta männen i mitt liv rentav varit sådana som ses som ovanligt jämställda. ÄNDÅ har de visat upp sådana här tendenser. Det betyder såklart inte att alla män gör det, men det är alltför vanligt för att kunna viftas bort som individuella erfarenheter. Fattar inte hur någon tänker sig att en enskild individ kan ha sådan oerhörd otur med så många män.
  2. Fokuserande på det extrema. Att verkligen poängtera hur sjukt/vidrigt/extremt någon specifik grej jag skriver om är. Alltså ja, det sker sjuka saker i patriarkatet men det mesta jag skriver om är helt vardagligt patriarkalt förtryck. Till exempel trakasserier, våldtäkter, empatilösa män är saker som helt vanliga kvinnor blir utsatta för hela tiden. Uppfattar också att många typ helt struntar i alla de berättelser om ”vardagligt” patriarkalt förtryck som florerar men reagerar oerhört starkt när det ”går över gränsen”, alltså när det är något som är ”uppenbart” fel. Det känns som att detta handlar mycket om att uppleva att en ”gör något” utan att behöva ta till sig något som eventuellt kan ha en likhet med ens eget beteende. Alltså att reagera mot det som liksom är på säkert avstånd ifrån en själv.
  3. Patologiserande. Att till exempel skriva ”men den där mannen du berättar om nu verkar ju helt störd”, som om det vore en tillräcklig förklaring till det jag beskriver. Grejen är ju att det finns många män som är störda på samma sätt och det viktiga är att begripa varför. Att bara skjuta det ifrån sig genom att sjukdomsförklara det kommer inte lösa några problem. Vi kan diagnostisera varenda en i det här samhället om vi så vill, det kommer inte att förändra ett skit om vi inte förstår grunden till problemen. Varför vill en så ivrigt hävda just att det är sjukt? Hjälper det till något med förståelse av problemet? Ofta när en konfronterar människor med detta så säger de något i stil med att ”men samhället är ju stört/många män blir störda i det här samhället” vilket ju är en helt korrekt observation, faktum kvarstår att den typen av retorik inledningsvis skapar ett intryck av att det rör sig om extremfall vilket jag tror är negativt.
  4. Medömkan. Folk som ska hålla på och uttrycka sin sympati inför att jag har varit med om ”så jobbiga grejer”. Alltså det är lugnt som fan, det jag behöver bearbeta tar jag upp med min kurator eller med mina vänner. Jag skriver inte den här bloggen för att jag behöver typ ”prata om” det som hänt mig utan för att jag tycker att det är viktigt att förstå hur erfarenheter hänger ihop politiskt och tror att jag kan bidra med detta för många. Jag vill påpeka att medömkan och solidaritet är två helt olika grejer, medömkan är något en ägnar sig åt ur ett ovanifrånperspektiv som välgörenhet, solidaritet är att utgå från gemensamma erfarenheter och stötta varandra i det. Det senare är såklart hemskt välkommet.
  5. ”Jag har minsann inte”. Uppfattar ofta att människor håller på och ”plockar” de erfarenheter de själva delar för att sedan förkasta andra, typ säga att ”jag håller med dig i det mesta men detta har jag inte varit med om”. Förstår ej syftet med detta. Jag delar såklart inte alla erfarenheter av patriarkalt förtryck, det tar sig olika uttryck beroende på en massa olika saker. Det betyder inte att jag misstror den som säger att patriarkalt förtryck har tagit  given form i deras liv. Jag behöver liksom inte skriva ”jag har aldrig varit med om det där” när en kvinna delar en erfarenhet. Givetvis har vi alla olika erfarenheter och därför är det viktigt att lyssna på andras när en ska försöka förstå patriarkatets olika ansikten. Jättekul för dig att du aldrig blivit våldtagen eller whatever men det är kanske inte det som är viktigt att klämma fram när någon berättar om sina erfarenheter?
  6. ”Men det har ju blivit bättre”. Detta påstående kan en i och för sig diskutera sanningshalten i, har det verkligen blivit så mycket bättre? Snarare har väl förtrycket bytt form. Det är alltid enklare att se förtryck i dåtida samhällen. Men mitt främsta problem med det hela är att en helt ignorerar anledningen till att saker och ting har blivit bättre, det har ju liksom inte bara skett, utan det är ett resultat av hård feministisk kamp. Även om vi på många sätt har fått det bättre betyder inte det att vi ska sluta kämpa, för kvinnoförtrycket finns kvar och om en nöjer sig så kommer det fortsätta göra det.
  7. ”Jag vill bara veta hur vi ska lösa det här”. Jag får ofta denna grej! Folk som frågar hur vi ska komma till bukt med en given grej (ofta lönefrågan) men inte vill ha med allt annat jox. Ledsen, men det fungerar inte så. Jag kan inte svar på hur vi ska lösa endast lönefrågan eftersom jag inte anser att det finns någon ”lönefråga” som är isolerad från resten av det patriarkala förtrycket. Du kan inte plocka ut de bitar du tycker är viktiga själv, utan du måste ha en helhetsförståelse för vad som händer i patriarkatet för att kunna förstå ett enskilt problem. I mina ögon är detta ett sätt att isolera olika feministiska frågor från varandra och rangordna dem för att slippa ta tag i bitar i ens eget liv som är problematiska. Helt enkelt placera det Riktiga Kvinnoförtrycket någon annanstans och lugnt tuffa på utan att se problemen i ens eget liv. Bekvämt som fan såklart, men inte särskilt effektivt. Så nej, jag kommer inte att ge dig någon manual i hur du ska lösa någon enskild fråga du råkar tycka är viktig, den enda lösningen är att störta patriarkatet, oavsett vilken fråga det rör sig om.

Har ni snappat upp några fler?

15 reaktioner till “Strategier för att trycka insikter om patriarkatet ifrån sig.”

  1. Ang lönefrågan är ju det dock en fråga som är enklare att lösa rent politiskt tänker jag (genom politiska förändringar) än tex hur män och kvinnor lever i heterorelationer, vem som tar mest ansvar etc. Dessutom påverkar det första det andra på ett väldigt direkt sätt: nämligen att kvinnor som blir illa behandlade av män är mindre beroende av relationen om de själva har en bra lön.

    1. Jag tror tyvärr inte att det är så lätt som många tänker sig. En stor del av lönegapet beror ju t.ex. på att kvinnor vabbar mer, är mer föräldralediga, oftare jobbar deltid etc, och sånt beror ju på hur ansvaret i hemmet är fördelat. Sedan är jag 100 % för att lagstifta mer på detta område precis som på alla feministiska områden (jag är ju inte individualist bara för att jag pratar om det privata), men poängen är att det inte är en enskild fråga.

      1. Tja det är ju betydligt lättare att arbeta mot låga kvinnolöner, individualisera föräldraledighet med mera än att gå in och påverka hur folk delar upp hemarbetet. Sen tror jag att ovan nämnda förändringar faktiskt påverkar hur folk de fakto delar upp. Men det är svårt att gå in och peta på folks familjeliv utan att göra stora generella förändringar av samhällsstrukturer.

        1. Tyvärr så verkar det ju inte som att det är så enkelt som att lika lön skulle ge lika uppdelning av hemarbetet eller föräldrarledigheten. Försäkringskassan har ju undersökt detta och det ser snarare ut som att kvinnor tar ut mer föräldrarledighet oavsett vem som tjänar mest i förhållandet och att de faktiskt argumenterar för att detta skulle vara ett ekonomiskt beslut. Alltså, i förhållanden där kvinnan tjänar minst hävdar familjen att det är mest ekonomiskt gynnsamt att kvinnan tar ut mest föräldrarledighet för att familjen förlorar minst på det och i förhållanden där kvinnan tjänar mest hävdar familjen att det är bäst att kvinnan stannar hemma mest för att hon ändå tjänar mer så att hon känner av en minskning minst typ. Så, tyvärr verkar det inte som att lika lön, av sig självt, kommer att hjälpa till med några av våra djupt rotade fördomar om könens ”rätta” plats.

          http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5574068

  2. Hej Fanny. Har följt din blogg en kortare tid och är full av beundran av din klarsynthet och rapphet. Du har en förmåga att sätta ord på hur det fungerar i samhället och konkretisera sådant som vi andra bara tänker. Tyvärr blir det inte bättre med tiden utan skillnaderna ter sig tyvärr än klarare för varje år som går. Att du orkar fortsätta trots de påhopp du utsätts för är starkt.
    Hoppas du kämpar vidare.

  3. Jag får ofta kommentarer av män som blir extremt upprörda när en säger ngt som generaliserar. Typ män våldtar. Då kommer ”vi är indiviiider” ”fel att generalisera, genom att säga så säger du att alla män våldtar” ”statistiken på våldtäkter är inte helt korrekt, det finns många kvinnor som våldtar män men de vågar inte anmäla för ingen skulle tror oftast på dom, så tänk på det mörkertalet innan du drar slutsatser” typ.. Riktar strålkastaren åt ett helt annat håll, o vill inte få ngt dåligt kopplat till sitt kön. Blä! ”Det är som att säga att invandrare snor” eeh, nej det är det inte. Att sno är inte kopplat till ngn hudfärg. Finns ingen statistik på det. Men att våldta ÄR det mest män som gör. Jag blir så jävla arg! O vet inte vad jag ska säga mer än det jag skrivit, o typ tycka att de är dum i huvudet för att de typ påstår att män inte alls våldtar så mkt mer än kvinnor.

  4. Fast om det handlar om ett beteende du personligen har upplevt och generaliserar kring och påstår att detta är en produkt av patriarkatet och jag aldrig upplevt detta själv samt dessutom inte känner någon annan som gjort detta anser jag det högst rimligt att komma med invändningar om att detta är anekdotiskt osv. Det är liksom svårt att frånkomma när det handlar om fenomen som är svåra att fastställa med tex statistik.

    Sen medömkan, alltså delar någon med sig av en jobbig erfarenhet vill man ofta visa sin empati, det är en naturlig reaktion och det behöver inte automatiskt vara ett tecken på medömkan.

    1. Saker och ting kan vara strukturbunda utan att alla för den sakens skull behöver ha upplevt det. Jag har aldrig blivit slagen av en man, det betyder inte att mäns våld mot kvinnor inte är ett strukturellt problem. Att jag påpekar att patriarkatet kan ta sig uttryck på ett visst vis betyder inte att jag tror att det ser ut så precis hela tiden.

      Att visa sin sympati för någon som blivit utsatt kan absolut vara bra, men det kan göras på olika vis. Det jag beskriver uppfattar jag som problematiskt och ett sätt att skapa distans.

      1. Fast det är ju precis det jag skriver, att jag anser det är en relevant invändning när det handlar om fenomen som är svåra att fastställa med tex statistik, vald mot kvinnor har savitt jag vet kunnat fastställas, men hur en mans känsloliv fungerar är ju ofta en högt subjektiv upplevelse just därför anser jag det fullt förstaeligt att invända mot ngns generaliserande utifran personliga upplevelser med bristen pa densamma. Det en gör är att att protestera genom att använda samma logik som den som kommer med generaliseringar, dvs personliga upplevelser som argument. Jag menar alltsa inte att en säger att det du upplevt har du inte upplevt, utan generaliseringen utifran upplevelsen och lyfta upp detta till ngt strukturellt.

  5. Jag tänker att det här ”men jag har aldrig varit med om X” även kommer sig av att du ofta generaliserar väldigt brett. Jag tror att de flesta feminister kan köpa att de erfarenheter du tar upp är ett uttryck av patriarkatet (eller vilket ord en nu väljer att använda). Men när du säger saker som ”alla män förtrycker alla kvinnor” eller ”förtryck existerar i alla heterorelationer” och använder exempel på detta som inte alla känner igen sig i så kanske det inte är så konstigt att många reagerar med att skriva att de inte känner igen sig.

    Jag tror att de flesta som läser din blogg och som ta det du skriver på allvar reagerar på det du skriver genom att fundera över sina egna relationer och fråga sig själv om det du skriver är applicerbart på dem. Och från din synvinkel borde ju detta vara något bra. Sen kommer det ju alltid finnas de som inte känner igen sig, och givetvis är en då puckad om en ifrågasätter dina erfarenheter eller tror att det inte är något vanligt pga ”men JAG har aldrig upplevt detta”. Men eftersom du ofta generaliserar dina erfarenheter till ALLA kvinnors erfarenheter (som i ”alla kvinnor är förtryckta av sina pojkvänner, här är ett exempel på hur de blir förtryckta”) så kanske det inte är konstigt vissa reagerar med att skriva att de inte känner igen sig.

    Jag känner ofta inte alls igen mig i det du skriver om heterorelationer, däremot kan jag se tendenser till detta i heterorelationer som finns runt omkring mig, vilket ju är väldigt intressant.

    1. Tja, de exempel jag tar upp har aldrig varit menade som generella exempel utan jag är ganska tydlig med att det utgår från mina personliga erfarenheter. Jag förstår att folk kan tänka som du beskriver men det är inte så jag menar. Att alla män förtrycker alla kvinnor har inget att göra med att alla män beter sig på det sätt jag beskriver, utan att män har en generellt maktposition i det här samhället.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *