Etikett: anmäla

Kvinnors utsatthet.

Twittrade om kvinnors utsatthet:

Kvinnors utsatthet handlar det inte om enskilda händelser, det handlar om den samlade erfarenheten av att leva i ett patriarkat. Alla varningar, allt oönskat kontaktsökande, varje ifrågasättande av ens rätt att göra som en vill, alla gånger en man tagit sig friheter. Alla gånger en fått höra att kvinnor som inte är försiktiga, som väljer fel män, får skylla sig själva. Varje nyhetsartikel om kvinnor som blivit utsatta för grova övergrepp av män i deras direkta närhet. Varje gång dessa män frias för att det alltid är kvinnors ansvar att de utsätts.

Alla händelser som sker, men som är så normaliserade att de inte får någon uppmärksamhet. Alla händelser som sker, men där offret skäms för mycket för att våga säga något. Alla händelser som sker, där offret inte ens noterar det för att hon saknar ord för att beskriva det, eller tror att det är så det ska vara.

Känslan av att vara rädd för att något ska hända en, inte primärt för händelsen i sig utan för skulden. Vetskapen om att det inte är någon idé att försöka få upprättelse, för att det ofta slutar i ett ännu längre övergrepp.

Jag tänker på känslan av obehag varje gång en man tar kontakt med mig. Att avvisa honom direkt kan uppfattas som otrevligt, men att inleda ett samtal löper hög risk att sätta mig i en obehaglig situation. Jag är helt enkelt rädd för vad han kan komma att få för sig.

Alla samtal med män präglas av denna känsla. Känslan av att jag är skyldig dem något, men att jag samtidigt måste akta mig för dem. Känslan av att en inte riktigt har kontroll över vad de kan göra, att de kan passera ens gränser lite hur som helst utan att ens notera det eller bry sig. Känslan av att jag i en sådan situation skulle ha mycket begränsade möjligheter att försvara mig såväl mentalt som fysiskt.

Det är just medvetenheten om detta som begränsar en. Medvetenheten om att det finns ett hot, och att det är mitt fel om hotet realiseras. Medvetenheten att om hotet realiseras så är mina chanser att få upprättelse inom rättsväsendet mycket mycket små, troligen kommer en sådan process snarare innebära ytterligare kränkningar i form av misstänkliggörande. Medvetenheten om att om någonting hände så skulle jag med största sannolikhet inte ta mig för att anmäla det.

Allt detta är delar av min utsatthet. Det handlar inte om huruvida jag som individ blivit utsatt eller ej, det handlar om en medvetenhet om det hot som drabbar mig i egenskap av just kvinna.

Det finns ingen rättvisa här för oss.

Som aktivist på en tjejjour får jag ta emot många historier av kvinnor som blivit våldtagna. Alltså; någon, nästan alltid en man, har haft sex med dem mot deras vilja. Någon har begått ett övergrepp på dem, använt deras kropp för sin egen njutning utan att det funnits samtycke. I sådana situationer ställs jag alltid inför ett dilemma; ska jag säga åt henne att anmäla?

Många säger att en ska våga anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Många säger att det är viktigt att anmäla, att det kan vara ett sätt att få upprättelse. Men jag brukar ändå inte säga åt henne att anmäla. Varför? För jag vet att det inte finns någon rättvisa där för henne.

Jag vet att hon kommer bli misstänkliggjord, att det kommer vridas ut och in på hennes historia, att det kommer att ifrågasättas om hon inte kunde ha sagt nej lite högre, inte kunde ha gått, inte kunde ha gjort lite mer motstånd. Jag vet att risken är mycket hög att skulden för det inträffade läggs på henne och inte på förövaren.

Jag kan inte rakryggad uppmana en kvinna som blivit utsatt för ett övergrepp att självmant gå in i en situation där hon kommer bli utsatt för ännu fler. Där hon kommer att ses på som lögnaktig, där hennes sexualitet kommer ifrågasättas, där hennes sätt att kommunicera sin ovilja på kommer att ifrågasättas, där allting kommer att läggas på henne och inte på den man som utsatt henne för övergreppet, som begått ett brott.

Och sedan när det inte leder någonstans så kommer hon att tvivla. Hon kommer att tänka att det kanske var hon som gjorde fel, att hon kanske hade kunnat säga nej lite högre, att hon kanske hade kunnat gå därifrån. Hennes skuld kommer att bli tyngre att bära.

Vi får inte glömma att juridiken är en del av samma patriarkala samhälle som våldtäkter springer ur. Lagen är skriver av män, för män. Det finns inget för oss kvinnor att hämta där, det finns ingen upprättelse där utan bara ännu mer skuld och skam som kommer att läggas på våra axlar.

Så nej, jag kan inte uppmana henne att anmäla, för jag vet att risken för att hon utsätts för så mycket mer förnedring, så mycket mer skuld och skam, är stor, och jag kan inte bära skulden för att ett kvinnoliv trasas sönder ännu mer. Istället säger jag till henne; det han gjorde mot dig var fel. Det är oacceptabelt och ska inte förekomma. Istället säger jag åt henne; skulden är inte din. Men jag säger inte åt henne att anmäla, för jag vet att i sådana fall så kommer motsatsen att präntas in istället.

Vidrigt.

Bra skrivet av Johanna Sjödin om att ordföranden i sameföreningen i Jokkmokk är med i en facebookgrupp som stödjer två män som blivit dömda för våldtäkt. Hon säger att hon inte tror att männen har begått brottet de är anklagade och faktiskt även dömda för. Hon säger att det är hemskt att folk ska behöva sitta inspärrade för ett brott de inte är dömda för.

Att som ordförande i en viktig politisk förening i ett litet samhälle på Jokkmokk vara medlem och aktiv i en sån hör grupp är fruktansvärt oprofessionellt. Detta är vad hon har skrivit i gruppen:

Vi tror på pojkarna och ingen ska behöva sitta i fängelse oskyldigt dömda!

Samt detta:

Ja herregud, dom borde ju ha varit frikända för länge länge sen. Vad är det som gjort denna sak så helt galen, att rätten dömmer så här???

Det är viktigt att slå vakt om att ha en välfungerande rättssystem och att ingen döms om det finns anledning att tvivla på personernas oskuld. Men detta handlar nog inte om rimligt kritik av rättsväsendet utan om en ovilja att i ett litet samhälle acceptera att omtyckta personer har kunnat begå handlingar såsom dessa.

Inte nog med att de är svårt att få någon dömd för våldtäkt och att människor kommer att tvivla på dig inom rättsväsendet och under rättsprocessen, inte ens när man har fått en fällande dom så upphör människor att spekulera och tvivla i vad som verkligen har skett. Nej, vårt rättssystem är inte perfekt men om man tvivlar på domen kan man begär resning, gå igenom rättegångs- och förhörshandlingar och leta efter hål.

Jag tror inte att det finns något annat brott där folk till denna grad förnekar domen som fällts enbart med motivationen att man ”tror” de som blivit dömda för att man känner människor som känner dem, och som i sin tur säger sig veta att de inte skulle vilja våldta någon. Vidrigt är vad det är.

Man kan väl för helvete tro lite vad man vill om saken men att starta en facebookgrupp enbart i syfte att visa sitt stöd för gärningsmännen, och alltså sitt motstånd mot deras offer, är att sprida vidare den kultur som skapar mytbildningar kring vad en ”riktig” våldtäktsman och våldtäkt är. Om man är intresserad av att på allvar söka upprättelse för personer som blivit oskyldigt dömda bör man göra det genom att granska rättsprocessen, inte genom att ge uttryck för vad man ”vet” om dessa personers karaktär.