Spiderchick har skrivit en lista över varför man inte ska banta. Okej, detta är varför jag bantar.
- Om jag går upp en kilo får jag massiv jävla ångest. Kuk-ångest. Jag gillar att ha så kallad kontroll över vad jag äter och således också min vikt.
- Jag tror att folk kommer gilla mig mer om jag är smal. Orimligt men sant.
- Jag gillar att känna mig lite duktig som lyckas stå emot mina hungerkänslor, dessutom får jag något att syssla med i och med att jag besöker gymmet ca varje dag.
- jag tycker att det är förbannat snyggt med synliga revben.
- VAD FAN ÄR MENINGEN MED LIVET OM INTE ATT VARA SMAL???????? Hela min illusion om det perfekta livet, det jag strävar efter, skulle gå i krasch om jag fick någon slags insikt om att det inte är allt att vara smal. Fan vad jobbigt det skulle vara att inse att det man levt för i ca fem års tid skulle vara helt onödigt.
Jag inser att bara en ätstörd resonerar såhär, men det gör jag. Och det är därför jag bantar: för att jag är störd. Jag har varken anorexi eller bullemi men jag är jävligt fixerad vid att alltid gå ner ytterligare ett kilo. Varför, kan man fråga sig.
Jo: för att ha något att bry mig om, något att tänka på. För egentligen är jag ganska nöjd med hur jag ser ut. Men vad mitt liv skulle kretsa kring om jag inte skulle banta hela tiden, det vågar jag knappt tänka på.