En grej jag stör mig på som fen i barnsnacket är hur den här ”barnlängtan” som folk babblar om antas vara helt jävla omöjlig att stå emot.
Jag tänker typ såhär: hur vi reagerar på drifter och behov påverkas av vad som är acceptabelt inom ramarna för detta samhälle och hur dessa drifter och behov tolkas och konstrueras.
En av få grejer vi faktiskt är tillåtna att reagera ”instinktivt” på är just barnlängtan, vilket kanske inte är så konstigt då det inte finns några goda logiska argument för enskilda kvinnor att skaffa barn, men ändå är något som måste göras i samhället. Under sådana premisser är det inte konstigt att en talar om barn och barnlängtan som mystiska naturliga krafter som en bara måste ge efter för.
Jag förnekar inte att jag kan känna vissa barnlängtan, men jag begär andra saker i livet. Framförallt begär jag en tillvaro där jag har tid för mig själv och att ägna mig åt lustfyllda och intellektuellt utmanande aktiviteter, där jag har både socialt och ekonomiskt utrymme att göra saker jag vill och där jag inte behöver leva för en annan människa. Om detta var förenligt med barn skulle jag inte banga, men nu är det tyvärr inte så världen ser ut, speciellt inte för kvinnor.
Jag är trött på att höra om dessa instinkter och drifter jag förväntas ha, och hur de kommer göra det oemotståndligt för mig att skaffa barn. inte konstigt att en känner så när en hela jävla tiden får höra att det är så en förväntas känna, och att en förväntas agera på det genom att kasta sin in i det.
Min utgångspunkt i detta är att jag är mer än mina drifter och att jag kommer kunna fatta rationella beslut trots dem. Kanske visar det sig vara osant, men då hoppas jag att det finns andra människor omkring mig som försöker prata med mig om ett val som kommer påverka hela mitt liv på ett sätt som förenklar det för mig att kunna se hela bilden.