Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:
”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är. Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”.
Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är.
”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas
Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”.
Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.