Läste i Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson att lesbiska kvinnor under förintelsen inte blev förföljda på samma sätt, eftersom de ansågs möjliga att bota. Istället för att märkas ut med en rosa triangel, som homosexuella män gjorde, så märktes de ut med en svart som symboliserade antisocialt beteende.
Jag tänker att detta fenomen lever kvar även idag. Homosexuella män hatas öppet på ett helt annat sätt, medan homosexuella kvinnor snarare förnekas. Det är vanligare att en hör ”bög” som skällsord än ”flata” och så vidare. Det finns helt enkelt ett öppet erkännande av att manlig homosexualitet existerar och att det är ett hot.
När jag tänkte på homosexualitet som yngre var det alltid män det handlade om. Jag tror inte att jag riktigt insåg att även kvinnor kunde vara homosexuella, för hela tanken att någon skulle bry sig om kvinnor som begärde kvinnor kändes absurd. De enda gånger jag exponerades för det var när det objektifierades av en manlig blick, men då stod ju inte just kärleken mellan två kvinnor i fokus utan hur de uppfattades av män.
Jag har också uppfattningen om att det är fler kvinnor som är öppet bisexuella, och jag tänker att det kan vara för att en bisexuell kvinna kommer tolkas som hetero primärt medan en bisexuell man snarare kommer tolkas som homosexuell. Som kvinna kan en kanske vara öppen med vissa saker, till en viss gräns, just för att ingen ändå tar det på allvar. Detta är såklart också förtryck, men en annan form av det.
Jag tänker också på hur många förklarar till exempel min relation utifrån män, alltså att jag är med en kvinna helt enkelt för att jag inte har fått till det med en man alternativt för att jag är rädd för män. Alltid är det mäns agens som står i fokus. Män förutsätts kapabla att begära, och därför anses de också ansvariga för sina begär. Kvinnor anses inte kapabla att begära på samma sätt, och därför förnekas våra begär snarare. Vi anses helt enkelt möjliga att bota om ”rätt” man kommer in i våra liv.