Etikett: duktig flicka

Problemet är inte att vi gör för lite, utan att vi är för ineffektiva.

Hej Blekk har skrivit om den duktiga flickan inom feminismen. Hon konstaterar att feminismen inte ska få folk att känna sig otillräckliga, och att en måste få känna att en räcker till.

Jag får också ofta frågor i samma stil. Jag brukar tänka att det inte handlar så mycket om att göra mer eller mindre, utan om att lägga fokus på rätt saker. Jag ser till exempel inget större värde i att sluta raka benen om en finner det obehagligt, för patriarkatets handlar liksom inte om behåring utan om fördelning av makt. Att stirra sig blind på hur en framställer sig och vad en signalerar är ett ganska självupptaget projekt. Samtidigt är det där feministisk kamp ofta hamnar, jag tänker att det handlar om att vi i detta samhälle är så oerhört fokuserade på individer och deras identiteter.

Jag förstår poängen med den här typen av resonemang, liksom att lätta på skuldbördan, men samtidigt kan jag känna att nej, vi räcker fan inte till. Vår kamp räcker inte till, för vi lever ju fortfarande i patriarkatet. Och det betyder inte att vi är dåliga människor, för patriarkatet är en svår jävla nöt att knäcka, men det betyder att vi inte på långa vägar är färdiga.

Detta innebär dock inte att en ska göra en massa saker bara för att, det är ju inget personligt projekt för skuldlättnad det handlar om. Snarare handlar det om att finna strategier som är effektiva. Som gör att kampen går framåt, och som inte tar alltför mycket av oss. Jag tycker att en sådan strategi är att försöka leva mer för och genom kvinnor – det är något som både ger mig mycket personligen men också något som leder till feministiska framgångar. Jag tror helt enkelt att det är en effektiv strategi. Det är någonting jag kan leva dagligen, det är en feminism som kan införlivas i min vardag och som också ger mig njutning. Det är inget planlöst självuppoffrande.

Samma sak känner jag inför erfarenhetsdelande – det är en feministisk praktik som ger mig väldigt mycket. Det är inte bara självuppoffring, utan det är något som utvecklar mig. Jag ger och jag får av andra. Det är inte utarmande.

Jag tror generellt att när en känner att en tar sig framåt så blir saker och ting mindre uttröttande. Om en organiserar sin kamp på ett sätt som ger tillbaka, som ger gemenskap, insikter och glädje, så tror jag inte att det kommer kännas lika pressande.

För mig handlar feministisk kamp inte om att göra en massa olika saker, utan om att organisera mitt liv feministiskt. Jag gör ingen skillnad på min aktivism och mitt liv i stort, det faktum att jag är feminist genomsyrar alla mina livsval. Detta innebär inte att jag sitter och självspäker, snarare upplever jag att detta har hjälpt mig att få ett väldigt rikt liv.

Att göra mer innebär inte nödvändigtvis att en gör mer skillnad. Att gå på en demonstration behöver inte vara effektivt, det kan lika gärna vara ett tomt ställningstagande som inte leder någonvart. Inte konstigt att en känner sig utarmad då, när en gör en massa saker som inte nödvändigtvis känns framåtskridande.

Jag tänker att resonemanget som framförs utgår ifrån att vi liksom inte kommer kunna störta patriarkatet, att vi är dömda till att för evigt ägna oss åt lite feministisk aktivism, mest för att skademinimera och lätta våra samveten. Att förbättra på kort sikt är inte fel, men jag tänker att en också måste se hur ens handlingar fungerar i ett större perspektiv. Liksom att hela tiden ha målet i sikte – hur kan detta bidra till att patriarkatets försvinner?

Jag tänkte avsluta med ett citat från SCUM:

SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor – vältränade i att dränka sig själva i arten – som agerar på mobb-basis. SCUM består av individer; SCUM är inte en mobb, SCUM är en blobb. Bara så många SCUM-are som behövs för ett jobb kommer att göra det. Inte heller kommer SCUM, som är coola och själviska, att gå med på att få batonger i skallen, det är för trevliga »privilegierade, utbildade« medelklassdamer med stor aktning för och en rörande tro på Daddy’s stora godhet och polismäns godhet.

Vad är egentligen en ”duktig flicka”.

Hanna Friden har skrivit bra och intressant om ”duktig flicka”-syndromet och definierar, helt korrekt, vad en duktig flicka är.

En tjej som lider av det, hon gör inget för sin egen skull, enkom för andras skull. Hon får perfekta betyg – Men hon skryter inte om det, för det är fult. En duktig flicka tar inte plats. Den duktiga flickan gör också ett bra jobb i karriären, men hon tar inte credd för det. Varför skulle hon? En duktig flicka tar inte plats. En duktig flicka är söt och ser bra ut, men aldrig någonsin säger hon det, för då är man dryg. En duktig flicka är inte dryg. En duktig flicka har också alla rätt åsikter, men hon uttalar dem inte. För en duktig flicka höjer inte rösten. En duktig flicka super inte. En duktig flicka röker inte. En duktig flicka är aldrig vulgär. En duktig flicka är uppoffrande och lägger allas behov framför sina egna.

Jag tror att de flesta kan skriva under på att det är det här som menas med ”duktig flicka”. Självuppoffring.

Blondinbella är ju en vanlig person folk refererar till när man talar om ”duktiga flickor”. Varför är man en ”duktig flicka” för att man prioriterar karriären för att man vill det? Klart som fan man offrar något då, men det gör ju män också. Man offrar alltid något oavsett vilka prioriteringar man gör men det handlar om varför man gör det. Om man gör det för att man vill eller om man gör det för att leva upp till omgivningens förväntningar.

Blondinbella är liksom inget offer för samhällets krav på flickor. Blondinbella är en viljestark entreprenör som är fullt medveten om vilka prioriteringar hon gör i livet. Men ändå så ska det framställas som att hon väljer bort mer än hon väljer till. Varför framställs det inte så med, låt säga, Anton Abele. Han har ju, förutom att ägna massa tid åt sig kamp mot gatuvåldet, också blivit ett stående skämt för alla i Sverige under 25. Det om något är väl ett offer att göra?

Det fattar väl jag att det har att göra med omoderna värderingar om att man som kvinna ska prioritera barn, relationer och hälsa medan man som man ska göra karriär så att man kan försörja sin familj. Mannen väljer alltså inte bort något, han går den utstakade vägen. Uppdaterat och fräscht och framförallt tråkigt för både män och kvinnor att dessa värderingar lever kvar.

Så istället för att lägga en massa energi på dessa falska ”duktiga flickor” som egentligen bara gör vad de vill och gör det bra så kan man väl snacka om dem som faktiskt går in under definitionen. De som får högsta betyg i varje ämne men sedan ändå jobbar på dagis hela sitt liv (inte för att det är dåligt att jobba på dagis, men jag tror ni fattar var jag vill komma), de som galet inreder rum åt sina ofödda bebisar som ändå inte kommer förstå att uppskatta det fören de fyllt nåt år (vilket spädbarn sover i eget rum, egentligen?), allt för att passa in i samhällets krav på dem som mödrar, karriärkvinnor eller whatever.