Etikett: egenvärde

Att hitta känslan av egenvärde.

Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.

När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?

Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.

Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.

Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.

Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.

Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.

Det finns ett egenvärde i en levande vetenskapsscen.

Vissa har tolkat min rubrik ”Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå” bokstavligt vilket i sig inte är så konstigt. Mitt syfte var inte att förminska naturvetenskapen, men att applicera samma resonemang som vissa naturvetare brukar applicera på samhällsvetenskap. Jag tror inte att människor som sysslar med naturvetenskap är dummare än de som sysslar med andra vetenskapliga fält, utan är tvärtom väldigt glad att de gör det så att jag slipper själv. Jag är nämligen alldeles för dålig på sånt för att kunna.

Jag skrev även om att rymdforskning var onödigt. Så är det givetvis inte. Ingen forskning är i min mening onödig. Däremot så kostar rymdforskning väldigt mycket pengar och om man nu ska tala om menlösa forskningsprojekt så känns det minst lika fruktsamt att gå på rymdresorna som att gå på genusvetenskapen.

Människor som kritiserar samhälls- och genusvetenskap brukar alltid ta upp enskilda exempel på projekt de tyckt varit onödiga. Hur många gånger har man till exempel inte hör den där om trumpeten? Men de glömmer att en massa enskilda naturvetenskapliga projekt också kan framstå som onödiga. För ett år sedan deltog jag till exempel i en studie på hur mobilstrålning påverkar sömnen. Forskarna trodde inte att de skulle hitta något, och det fanns inte heller någon annan som hittat något innan. Ändå gjorde de studien, som säkert kostade flera hundra tusen. Och mycket riktigt hittade man ingenting.

Den studien hade man kanske lika gärna kunnat skippa men det är allt detta sammantaget som skapar framsteg inom vetenskapen. Mycket vetenskap kan man inte heller applicera direkt på verkligheten eller se någon omedelbar nytta med. Det finns liksom ingen nytta med den till att börja med, men förr eller senare kommer kunskapen nog att användas. Visst finns det studie som kanske hade kunnat lämnas ogjorda, men att förkasta ett helt vetenskapligt fält bara för att en enskild studie låter onödig är faktiskt inget annat än populism. ”Är detta vad du vill att dina skattepengar ska gå till?” frågar Pär Ström retoriskt och man antas tänka ”nej”. Men om alternativen står mellan att strypa ett helt forskningsområde och att en kvarts miljon går till ett till synes menlöst projekt så väljer jag nog det senare. Du skulle med största sannolikhet kunna skrapa fram något till synes minst lika menlöst på vilket forskningsområde som helst.

Jag förstår inte vissa människors behov av att rangordna vissa typer av kunskap eller ha åsikter om vilka discipliner som är meningsfulla och inte. Om vi satsar mycket pengar på vetenskap inom olika fält så kommer det troligen att vara värt det, och jag tänker att vi hellre ska satsa för mycket än för lite. Man kan alltid riskera att pengarna går till menlösa projekt, men ska man för den sakens skulle helt skippa det? Hur ska mans förresten ens kunna veta om man kommer komma fram till något meningsfullt innan man gjort studien? Man kan dessutom tänka sig att även en menlös studie kan ge utdelning i form av erfarenhet hos den som genomfört den.

Nej. Denna typ av resonemang ger jag inte mycket för. Inse att kunskap och en levande forskningsscen har ett egenvärde, även om det kan leda till felsatsningar.

I kommentarerna under inlägget jag länkar till ovan pågår förresten en rolig diskussion med en person som tycker att samhällsvetenskap inte är riktig vetenskap. Läs den.