Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.
Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.
Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).
Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.
För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.
Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.
Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?