Mycket blandade tankar om mitt inseminationsinlägg. Vissa hävdar att singelkvinnor ska behandlas likadant som kvinnor med partner. Jag förstår resonemanget bakom det men jag vill peka på att mitt resonemang bygger på en grundläggande skillnad mellan sjukvård och friskvård. En kvinna som saknar person eller vilja till att ha barnalstrande sex men vill ha barn är i regel inte sjuk i någon egentligen mening. Jag vägrar faktiskt se brist på manlig sexpartner som sjukdom. Homosexualitet är förvisso inte heller en sjukdom men det är ett tillstånd du inte kan röra dig ifrån.
Jag har som sagt inget emot att kvinnor som vill betalar för att insemineras. Däremot har jag väldigt svårt att se varför det ska gå skattepengar till det. Till saken hör att jag är lite halvskeptisk även mot skattefinansierad insemination av par men tycker att det är mer förståeligt eftersom det i de fallen i regel handlar om folk som saknar andra möjligheter till att skaffa barn.
Sedan om men har något slags nyttoperspektiv på hela samhället och till exempel tänker att vi behöver ökad befolkningstillväxt så är det en annan fråga men att tillmäta singelkvinnor som av olika skäl valt att skaffa barn på egen hand samma rätt till offentligt finansierad hjälp som personer som på grund av sjukdom eller sexuell läggning är att likställa livsstilsval med sjukdom eller sexuell läggning. Jag tycker helt enkelt inte att det är rimligt.
Vill även påpeka att det även för en singelkvinna kan finnas hinder i vägen utöver livsstilsval. Det är något jag tycker att man ska ta hänsyn till genom att omformulera lagen så att man även inkluderar dessa. Men att bara inkludera alla kvinnliga singlar i samma lagstiftning som par som har faktiska sjukdomar eller sexuella läggningar som hindrar dem från att skaffa barn känns lite väl.