Det händer ibland att jag känner mig som en dålig feminist. Typ när jag märker hur svårt det är att ha en jämställd relation, när jag har ångest över mitt utseende eller när jag ger männen i ett sammanhang med uppmärksamhet och bekräftelse än någon säkert minst lika intressant kvinna.
Men sen tänker jag på hur fånigt allt det där är. Det finns liksom inget som är att vara en ”dålig feminist”, det finns bara olika strategier för att överleva och bekämpa patriarkatet. Jag försöker att alltid hitta så effektiva strategier som möjligt, både för överlevnad och bekämpande, och ibland går det mindre bra. Då är det bara att ta nya tag och försöka igen.
Det går inte att bli den perfekta feministen, för så länge vi lever i ett patriarkat kommer en ibland vara tvungen att göra saker på patriarkatets villkor. Det går inte att leva jämställt i patriarkatet, det går bara att kämpa för ett jämställt samhälle.
Den här ångesten många känner över att inte vara tillräckligt bra feminister är egentligen bara ett av patriarkatets knep för att avväpna oss. Vi ska ständigt lägga skulden på oss själva, inte på det samhälle vi lever i. Det är klart som fan att det är bekvämt om vi alla är upptagna med att personligen ha den korrekta feministiska livsstilen, i stället för att föra politisk kamp.