När min familj var här så var vi och promenerade längs kanalerna i Brygge. På strandkanten bevittnade vi en hanand som anföll en honand som dessutom var med sina barn på ett mycket brutalt sätt, liksom jagade henne och bet tag i hennes stjärtfjädrar trots att hon verkligen försökte komma loss. Han jagade henne varv efter varv och min familj och några andra turister stod och kollade på och verkade undra vad de skulle göra. Till slut kom det fram en äldre man och viftade bort hananden som då lade ner sitt angrepp.
Jag tycker att det är intressant hur jag och samtliga omkring mig reagerade med instinktivt obehag på att djuren gjorde varandra illa, samtidigt är det svårt att veta på vilket sätt man kan och bör ingripa. Det kan ju vara ännu mer traumatiserande med mänsklig inblandning, även om jag förvisso inte tror att gräsänder är ovana vid sådan.
Jag tänker mig att människor känner mer obehag inför att djur av samma art skadar varandra än att djur av olika art gör det och inför att människor skadar djur. Kanske tycks våldet bland likar vara mer onödigt än våld mellan arterna samt kanske även påminna mer om våld vi själva blivit utsatta för.
