Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.
För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.
Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.
Det finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.
Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.
Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.
Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.
Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.
Det finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.
Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.
Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.