Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

wpid-img_20140529_183138.jpgJag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

Vad arbeteslinjen lovade oss.

Jag tänker ofta på den här svadan en får höra om hur OERHÖRT BORTSKÄMD min generation är. Vi vill bara arbeta med ”roliga” jobb och så vidare.

Förutom att detta såklart är skitsnack så tycker jag att det är spännande att folk inte funderar en smula på varför vissa ungdomar kan känna besvikelse inför arbetslivet.

Såhär: hela mitt liv har jag blivit överöst med arbetspropaganda. Arbete ska vara så oerhört fantastiskt, roligt, självförverkligande och så vidare och så vidare. Jag har blivit lärd att lägga hela min själ i arbete. Ingen har talat med mig om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen, utan det har varit arbete som har varit grejen.

Syftet med detta är ju såklart att få folk att offra mer för arbetet. Om människor förväntar sig att de ska kunna få vad de vill ha i arbetslivet så ställer de såklart inte krav på en meningsfull fritid på samma sätt. Violá: mer energi och tid kvar åt att arbeta! Hmm, undrar just vilka intressen som tjänar på detta???

Men jag tänker ändå att den som klagar på att ungdomar är lata borde fundera lite på det här. Fundera på vad vi blev lovade och vad vi fick. Vi blev lovade en mening med livet genom arbetet, trygghet, en säker inkomst, men det vi fick var en osäker arbetsmarknad som ger ångest. Vi har blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt. Är det någon som tycker att det är rimligt att förvänta sig att en ska vara nöjd med denna situation?

2011.

2011 har varit både ett av de pissigaste åren i mitt liv och ett av de bästa. På den dåliga sidan ligger att jag slet som lärarvikare, att jag var så väldigt väldigt trött och att mitt förhållande med Emanuel började knaka i fogarna för att till sist ta slut. På den bra sidan ligger att jag gick ut gymnasiet, visserligen ett halvår försenat men ändå med bravur, då de sista stora inlämningarna jag gjorde alla blev otroligt bra.

2011 blev också året då jag gjorde en helomvändning i mitt politiska perspektiv, från liberal till vänsterfeminist. Jag sällade mig till miljöpartiet där jag känner mig hemma, om än på vänsterkanten.

Jag har nått många insikter i år. Dels om mig själv, mina fördelar och brister, men också om världen. De sociala kretsar som jag innan sett som omöjliga att komma in i har jag nu samlat självförtroende nog för att våga kontakta, alternativt börjat se som totalt ointressanta. Jag har börjat se ett värde i att ta det lugnt och att vara ödmjuk, att lyssna och förstå. Jag har slutat vara så okontrollerat arg hela tiden.

Men det största är kanske att jag vågat ta mig själv på allvar. Jag har vågat tycka att jag är bra på riktigt, jag har vågat tycka att mina perspektiv är viktiga, jag har vågat tycka att jag har något att tillföra, att jag är bra på något. Men jag har också vågat inse mina begränsningar; begränsningar i social förmåga och i kunskap.

Mitt löfte till 2012 är att fortsätta denna utveckling. Det kommer nog gå ganska mycket av sig själv, så det är väl ett utmärkt löfte.