Den så kallade mansrörelsen tycker jag är ganska intressant. Vi har ju dels de så kallade jämställdisterna som ägnar sig åt att lyfta fram områden i samhället där män är missgynnade. Som i vårdnadstvister. Det ser jag mest som ett uttryck för idioti.
Men det finns faktiskt en annan typ av personer som är engagerade i så kallade mansfrågor som jag verkligen respekterar. Personer som på allvar problematiserar mansrollen ur ett manligt perspektiv och pratar om vilka problem den ställer till med för män. Ett exempel kan vara personer som problematiserar att det inte är accepterat för män att prata om känslor i vårat samhälle och att det ibland leder till självmord (det är ju som känt fler män som tar livet av sig än kvinnor).
Ur detta problem härstammar också andra, som svårigheter med att knyta nära relationer till människor som ofta leder till ensamhet. Mitt intryck är att det är vanligare att män lever ensamma i bemärkelsen att de varken har partner, familj eller vänner som de kan dela sina tankar med.
Det här är viktiga frågor för alla som brinner för jämställdhet mellan könen. Som feminist så tenderar jag att mest se de effekter detta leder till för kvinnor, som också är negativa. Bland annat så lever många kvinnor i relationer till män där de ägnar på tok för mycket tid åt att få dem att ”öppna sig”. Men det är såklart ett gigantiskt problem för vilken människa som helst att inte våga öppna sig, att inte våga knyta band till andra.
Jag tycker att det är otroligt vettigt att söka problematisera detta ur ett manligt perspektiv. Våga prata om hur det känns för alla dessa män som inte vågar öppna sig, alla män som lever ensamma, och dessutom våga prata om varför det ser ut som det gör, vilka förväntningar på män som leder till detta och hur vi ska ändra samhället för att förbättra männens situation.