Etikett: markör

Utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Jag har fått många reaktioner kring mitt inlägg om klass, framförallt på Twitter. Många vill driva testen att klass framförallt handlar om kultur och säger också att man kan ha en medelklasstil även om man har lite ekonomiska tillgångar, eftersom en sådan inte behöver vara dyr. Jag vill bara be människor att göra skillnad på dessa tu; vad som betraktas som god smak och vad som ses som en klassmarkör. God smak kan vara en klassmarkör i sig, men kan också bara vara ett uttryck för ens personliga stilpreferenser.

Jag tänker såhär, att om vissa stiluttryck inte hade någon korrelation till materiella tillgångar så skulle de inte ses som klassmarkörer. Det är ju inte så att borgerlig smak allmänt har kommit att betraktas som ”god” för att den helt enkelt är det, och bara medel- och överklassen har lyckats upptäcka detta. Troligen så finns det en massa personer som tycker att den typiska svenska medel- och överklasstilen ser förjävlig ut, men eftersom medel- och överklassen har ett samhälleligt tolkningsföreträde just på grund av sin högre ställning så har den ändå fått statusen som allmänt god smak.

Vem som definierar vad som är bra smak är ju i sig en klassfråga. Historiskt sett så har de högre klasserna tagit sig tolkningsföreträde i frågan, och så är det även nu. Vad skulle det spela för roll att vissa ansåg dina möbler fula om det inte var för att den gruppen redan innan ansågs vara ”finare”? Det skulle bara vara som emos och fjortisar, två subkulturer som inte delar smak men som ser ner på varandra precis lika mycket och i utomståendes ögon har ungefär samma status. Inget säger att stilrent egentligen är bättre, det anses bättre för att högre klasser anser det bättre. Men om klasserna från början hade samma ställning så skulle det ju inte finnas något som rangordnade stilarna, de skulle bara samexistera utan någon allmänt vedertagen hierarki.

Sedan att folk tycker att vissa människors inredningar är förskräckliga är en annan sak, det kan lika gärna vara en fråga om personliga preferenser eller modenycker. Stil som en klassfråga sträcker sig dock bortom detta att medel- och överklassen bara råkade tycka att det var fult. Därför menar jag att det egentligen är ganska oviktigt, ty det är mest bara ett symptom på klassamhället och inte någon avgörande faktor. Ett utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Vissa statusmarkörer är bättre än andra.

Jag tycker att ni ska läsa detta hos Oklarheten angående disponeringen av tid som klassfråga. Det är såklart en klassfråga på ett djupare plan än att vissa kan gå ner till halvtid och andra inte. Ur ett Marxistiskt perspektiv så är ju den tid som har lagts ner på att ta fram en produkt det som skänker varan mervärde och alltså en av de viktigaste tillgångar vi har.

Jag vill också påpeka att det är ett otroligt mycket bättre ideal ur ett samhällsperspektiv att folk vill jobba mindre och konsumera mer. Visst är det trist att vissa har möjligheten till det och andra inte, men i samhället idag så ser det alltid ut så att vissa har möjligheter som andra inte har. Då tycker jag att det är bättre att de som har möjligheter prioriterar att jobba mindre framföra att konsumera mer.

Dels för att en massa konsumtion är dålig för miljön men också för att den faktiskt leder till att kapitalismen växer sig starkare och mer pengar flyttas över till företag. Visst kan man konsumera utan att detta sker, men konsumtionssamhället som helhet har denna effekt på samhället. Jag tycker att det är mycket bättre att UnderbaraClara väljer att downshifta för att visa sin status (även om jag tror hon gör det av andra skäl också) än att hon skulle ha ett jättefint kök i rostfritt stål.

Tid som den nya statusmarkören.

UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.

Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.

Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.

Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.

Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.

Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.

Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.

Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.