Etikett: otrygghet

Jag är inte tacksam för mina skitjobb.

Ibland får privilegierade människor för sig att prata om hur bra de tycker det är med ”skitjobb”. Ofta refererar de till sina egna erfarenheter av sina ”hundår” och hur mycket ödmjukare/tacksammare/driftigare/whatever det gjorde dem och att de nu kan uppskatta sina välbetalda och roliga jobb mer.

Problemet med det här resonemanget är just att dessa ”skitjobb” ses som hundår, alltså som en specifik period i livet under vilka en kämpade och slet, för att kunna få det bättre sedan. Något tillfälligt en gjorde i väntan på något annat. Problemet är att alla inte får det bättre sedan. Att prata om dessa erfarenheter som ”hundår” som om det gällde alla är oerhört privilegierat. Det är inte alla som har detta som ”hundår”, för vissa människor pågår det hela livet och det blir liksom inte bättre. Det handlar om klass, det handlar om vilka som kan kosta på sig att se den där perioden som en kort avstickare på en bana framåt.

Jag har haft skitjobb, jobb som slitit ut mig fysiskt och mentalt, som fått mig att må sjukt jävla dåligt och varit stressad hela tiden. Dessa jobb har inte gett mig något mer än en ständig stress inför att hamna där igen. De har inte tillfört något positivt i mitt liv, utom möjligen förstärkandet av insikten att det livet inte är värdigt någon levande varelse.

Såhär: även människor som inte gör karriär, som har lågkvalificerade ”skitjobb” hela livet, förtjänar att leva att värdigt liv. Även de som jobbar som städare, undersköterska, servitör eller diskplockare hela jävla livet förtjänar trygghet, stabilitet, en lön att leva på och så vidare. En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.

Jag kommer ALDRIG prata om mina erfarenheter av ”skitjobb” som något bra. Det sög och det fick mig att må dåligt och det är ingenting jag tycker att någon människa förtjänar att leva i under någon period av sitt liv, än mindre hela livet igenom. Jag är mycket glad att jag troligtvis inte kommer behöva kräla där igen, jag är glad att jag troligtvis inte kommer att behöva gå upp klockan halv sju för att sitta på helspänn för att jag kanske kanske får jobb, jag är glad att jag inte kommer behöva ha telefonen nära hela tiden för att kunna svara om någon ringer, glad över att inte behöva ta mig till nya platser varje dag och glad över att inte behöva sova oroligt varje natt för att jag inte vet vad som kommer hända dagen efter, och allt detta för väldigt lite pengar. Vad som gör mig ledsen är att andra människor tvingas leva med denna jävla skit.

Att tycka det är rimligt att människor ska motiveras av skräck inför ett liv i otrygghet, slitsamhet och fattigdom är oerhört osympatiskt. Att tycka att människor ska känna ”tacksamhet” för att de slipper detta är att ha en jävligt märklig syn på vad ett människoliv är värt. Är vi inte värda mer än detta? Är inte alla värda att kunna leva ett värdigt liv?

Om otrygghet och utanförskap.

Jag tänker lite på det här med ekonomi och stress och sånt. Jag är född i en familj med ekonomiskt goda förhållanden och jag har en del sparpengar. Det här spelar stor roll för min känsla av trygghet, jag vet att om allt skiter sig så kommer jag inte att stå utan någonting. Jag har mitt sparkonto, jag har mina föräldrar, i alla fall för en tid framåt. Det betyder mycket för mig att veta att jag har en viss ekonomisk trygghet.

Ändå känner jag mig otrygg ekonomiskt. Inte för att jag inte vet om jag kommer ha råd med hyran nästa månad, utan på längre sikt. Jag vet inte om jag kommer kunna få ett fast jobb med en rimlig lön, jag vet inte om det kommer finnas ett socialt skyddsnät som fångar upp mig om jag blir sjuk eller arbetslös, jag vet verkligen inte om jag kommer att ha någon slags rimlig pension. Såsom läget ser ut idag verkar det minst sagt illa med den saken.

Jag vet att det är många som faller ”mellan stolarna” i det här samhället, som plötsligt en dag står utan möjligheter till försörjning. Jag vet att det inte är något som händer andra, utan att det är något som lika gärna kan hända mig själv. Detta är något jag känner mycket ångest och stress inför.

Det handlar inte om en ständig otrygghet inför att klara nästa dag, det handlar om en stor otrygghet kring livet som helhet. Jag känner inte att jag har någon kontroll över mitt liv på lång sikt. Jag känner inte att jag kan göra ”rätt val” för att styra hur mitt liv ska te sig, utan jag famlar i blindo.

Den här grundotryggheten är utbredd. Att inte veta att det finns något som tar emot en när en faller, något som tar hand om en när en är gammal, det är jävligt jobbigt. Det handlar inte bara om ren fattigdom, om att leva ur hand i mun, utan även den där smygande känslan av att det bara krävs en lite knuff i fel riktning för att en ska trilla ner i en misär en inte kan ta sig upp ur. Gränsen mellan ett relativt stabilt liv och ständig otrygghet är tunn för många, inte bara för de i det så kallade ”utanförskapet”. Det är ett generellt problem som rör många människor, inte ett fåtal utslagna individer. Jag tror att det är viktigt att förstå att frågor om arbetslöshet, socialt skyddsnät, otrygga anställningar och så vidare rör alla, även de som för tillfället råkar sitta på ett fast jobb. Det finns inget klart definierat ”utanförskap”, de finns de som drabbas betydligt mer än andra, men det stora flertalet drabbas när det sociala skyddsnätet faller sönder.