”Du är fin som du är”-kulturen har många nackdelar. Förutom det uppenbara att man misslyckas med att ta fokuset från kvinnors utseenden när man ska peppa dem så inneåller det även ett annat problem.
Som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet så finns det en massa krav man ständigt ska leva upp till. På senaste tiden har ytterligare ett krav tillfogats denna lista: kravet på att vara nöjd med sig själv. Och detta har kommit till utan att något annat har försvunnit.
Detta är egentligen inte fel i sig. Det är såklart skitbra om folk är nöjda med sig själva och det ska eftersträvas. Men tyvärr så kan det ge motvänd effekt också, vilket gör att man dels fortsätter vara missnöjd över allt det gamla, och dessutom även känner skuld för att man inte är nöjd med sig själv.
Vi bombarderas ständigt med tips på hur vi ska lära oss älska oss själva. En massa övningar som tar upp vår tid presenteras. Men det är alltid vårat eget fel om vi misslyckas med att bli självsäkra och lyckliga, då har vi inte gjort dessa övningar. Och då finns det ytterligare anledning till att tycka illa om sig själv. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte älskar mig själv precis hela tiden, jag vägrar ha dåligt samvete för att jag ibland känner mig som en värdelös tjockis.
Stark självkänsla framställs som något som man får genom hårt arbete. Mia Törnblom beskriver att man måste upprepa hennes övningar varje dag, och inte sluta, för då kommer den dåliga självkänslan sedan. Är det inte just det här ständiga arbetet med oss själva vi vill komma ifrån? Det ständiga självförbättrandet som krävs av oss i alla sammanhang.