Ibland stöter man på den där typen av skildringar som liksom bara blir för tunga för att man ska orka lyssna eller läsa. Jag kommer ihåg när jag läste American Psycho och var tvungen att ta med boken till skolan för att jag inte orkade läsa den ensam. Ändå läste jag, jag vet inte varför egentligen.
För några dagar sedan stötte jag på en radiodokumentär om en kvinna som blev utsatt för extremt grova sexuella övergrepp som liten och som jag liksom verkligen inte kan med att lyssna på. Det är så fruktansvärt. Gjorde misstaget att lyssna lite nu och blev liksom tvungen att göra ljud för mig själv och vifta med armarna för att fokusera på något annat, bara vad som helst utom det där hemska.
Jag brukar annars ha ganska hög smärttröskel när det gäller vad jag kan tala om, jag är liksom inte en sån person som blundar för saker och ting som går fel till i världen för att jag inte pallar tänka på det. Det kan kännas fel ibland. Jag vill kunna lyssna på den typen av berättelser utan att trycka det ifrån mig. Samtidigt så ser jag det som en bra egenskap att inte vara avtrubbad utan att verkligen känna något inför dessa beskrivningar. Inte bara säga att det där var ju hemskt, utan faktiskt känna det med hela kroppen. Så länge det inte leder till förnekelse.
Sexuella övergrepp mot barn brukar ju vara känsligt för många. Annars tänker jag mig att skildringar av tänder, genitalier och händer som torteras är känsligt för de flesta. Det är liksom så utsatta delar av kroppen. Vad har ni för grejer som ni verkligen inte pallar med skildringar av?