Jag fick denna fråga på twitter:
Tror du att det är ”viktigt” i sig att bearbeta sitt förhållande så mycket att man slutar hata sitt ex?
Det är länge sen, och upplever att jag lagt det bakom mig, men när jag tänker på vad hen gjort och hur det har fuckat upp mig så känner jag hat. Tror du att det är viktigt i ens återbyggnadsprocess att typ, låta bli att hata?
Jag tycker detta är en sjukt svårt fråga, och tänker att det är väldigt beroende på kontext. Det är viktigt att släppa ur sig grejer för att gå vidare. Ilska och hat är viktigt för att kunna släppa den skuld och skam som ofta kommer när en blivit dåligt behandlad av någon, och placera den där den hör hemma istället. Samtidigt är ilska och hat konsumerande känslor som inte är särskilt nyttiga att gå omkring med alltför länge.
När mitt förra förhållande tog slut hade jag en period där jag var väldigt förbannad och konfronterade mitt ex med en massa olika saker. Jag fick svar på många av mina frågor, vilket gjorde att jag kunde bli relativt tillfreds efter ett tag och lämna mycket bakom mig. Jag fick en möjlighet att förstå varför saker och ting blivit som de blivit, och jag är glad att han gav mig den. Däremot inser jag att alla inte kan göra såhär, många är helt enkelt upptagna med att försöka undkomma exets kontaktförsök själva, eller får absolut inget gehör. Om så är fallet måste en såklart finna andra vägar.
När det gäller andra relationer har jag snarare behövt köra på ändå, eftersom det inte funnits några möjligheter till upprättelse på det sättet. Mycket av det som hände i dessa relationer ligger fortfarande kvar hos mig. Det kan vara triggade när jag är med om saker som påminner om det, men det är ingenting som konsumerar min vardag.
Jag tänker att det enda sättet att gå vidare är att fylla tomrummet med något nytt. Att bevisa för sig själv att en kan ha nya, bättre relationer trots att en blivit skadad i sina tidigare. Vissa saker som görs mot en kommer alltid att ligga kvar och skava. Det är oerhört sorgligt, men det är villkoren för vår existens i detta samhälle. Jag tänker på det som gjorts mot mig i tidigare relationer som ärr. Det kommer att finnas kvar där och jag måste förhålla mig till det. Jag vet att vissa saker troligen kommer att vara problematiska för mig en lång tid framåt. Jag har inget annat val än att förhålla mig till detta om jag ska kunna ingå i nya relationer. Och jag vill ha nya relationer, så jag letar efter sätt att förhålla mig.
Människor blir ärrade på olika sätt och jag kan bara tala för hur jag hanterat mina. Jag vet till exempel att jag väldigt lätt går in i ett känslomässigt beroende och uppoffrar väldigt mycket av min tid för den andra parten, vilket sedan gör att jag får svårt att upprätthålla min självständighet och gör mig väldigt krävande. Denna tendens kvarstår och det jag måste göra är att försöka hantera den genom att undvika att gå in i den typen av beroende över huvud taget. Ett enkelt sätt att göra detta på vore att inte ha relationer, men eftersom en får livskraft och näring ur sådana är det inte ett värt pris att betala.
Om någon har skadat en djupt så tycker jag inte att det finns något egenvärde i att sluta hata. Däremot finns det ett värde i att inte fortsätta leva i känslorna. Det är en sak att hatet blossar upp när en tänker på det, det är en annan att hela tiden gå omkring och leva i det. Ibland sticker det till att tänka på saker en har varit med om, och det är okej, men det ska inte behöva konsumera en under en längre tid.
Jag tänker att det beror mycket på vad som har hänt också. Om det rör sig om misshandel finns det inget syfte med att förlåta, men om det snarare handlar om destruktiva spiraler en både varit delaktiga i så kan det vara nyttigt att fundera på sin egen del i det hela. Mina relationer har oftast förflutit på det senare sättet.
Även om jag fortfarande anser att de jag varit med har en större skuld, så kan jag också se hur jag själv kan komma att reproducera samma mönster i andra relationer. Detta är något jag måste våga se och ta ansvar för. Detta kan vara väldigt jobbigt och smärtsamt eftersom det kräver insikt i hur ärrad en har blivit. Det är ett slags sorgearbete som en måste låta ske. Det handlar om att acceptera det som gått förlorat, om att tillåta sig själv att vara ledsen över det just för att det gått förlorat men samtidigt inte söka upprättelse som inte kan ges. Helt enkelt att lägga det till handlingarna.
Sedan kan en förlåta vissa saker men inte andra. Jag kan förlåta mina partners för att de varit inkapabla att hantera sina egna eller mina känslor eftersom det snarare handlar om en brist eller oförmåga de själva varit maktlösa inför, men jag kan inte förlåta dem för att de aktivt tryckt ner mig genom att pika mig. Jag kan inte förlåta att de straffat mig genom ignorans och så vidare. Detta är liksom ett aktivt beteende som syftar till att skjuta över skulden för sin egen oförmåga på mig och det tycker jag inte är acceptabelt.
Processer får ta tid, men om en upplever att det stannar av så kan det vara en bra idé att aktivt söka upp något slags emotionellt stöd. Jag tänker att det är grundläggande för att komma vidare att uppleva att en blir mött i sina tankar, i alla fall av någon. Det kan gå bra med en vän, en psykolog/kurator, någon på en tjej- eller kvinnojour eller något forum på nätet. Jag tänker att det viktiga är att en känner att en inte är ensam. Att läsa texter av människor med liknande perspektiv kan också hjälpa, för mig var Det kallas kärlek och Prins charles känsla viktiga böcker som satte ord på mycket.
Men jag tycker att det här med sorg är svårt. Det finns inga enkla svar på hur en ska bearbeta trauman. I detta samhälle så finns det sällan tid eller förståelse för dessa processer, och det är väldigt sorgligt. En får göra så gott en kan.