En annan grej på temat starka människor i utsatta positioner är det här uttrycket som lyder ”det som inte dödar en stärker en”. Jag vet att det är ett talesätt och inte menat att tas bokstavligt men jag tycker ändå att det är en ganska vanlig syn detta att den som har gått igenom saker är starkare som person än den som inte har.
Till viss del stämmer det ju att den som aldrig har exponerats för livets hemskheter tenderar att bli bestört när det sker till skillnad från mer luttrade personer men det är verkligen bara till en viss gräns. De flesta som gått igenom mycket hemska saker lider på grund av detta och även om man tar sig igenom och skaffar sig ett drägligt liv så ställer det till irreversibel skada, kanske i form av dåliga betyg eller förlorad tid.
Att leva ett skyddat liv är inte heller bra men det är egentligen bara för att man förr eller senare kommer exponeras för något annat och att det kommer komma som en chock. Man bör inte invagga sina barn i vanföreställningar om hur livet är. Däremot ska man såklart undvika att utsätta dem för onödigt lidande för något sådant kan aldrig leda till något positivt. Detta är egentligen självklarheter, men i ofta talas det om lidande och svårigheter som gåvor, som något som kommer göra en starkare.
Fast det gör en inte starkare att bli sönderslagen och ihopsatt igen. Möjligen gör det en mer erfaren och kapabel att avvärja liknande angrepp i framtiden men det skapar också svaga punkter och otrygghet. Den som blivit utsatt för sexuella övergrepp skapar inte mer tillit på grund av det, den som blivit slagen blir inte tryggare på grund av det. Däremot kommer man kanske över det och går vidare, lär sig en läxa om vad man ska tänka på till nästa gång. Men det bästa hade ju varit om man inte behövt lära sig den läxan alls, inte sant?
Vår kultur ser ofta upp till människor som har gått igenom saker, betraktar dem som starka övermänniskor och önskar kanske till och med själv att de också hade fått sin beskärda del av lidandet. Men egentligen är det väl inte lidande man vill ha, man vill ha lite sken från den helgonglorian som kommer med det över sitt eget huvud. Detta glorifierande av lidande måste upphöra, vi måste erkänna att vissa händelser är rakt igenom tragiska och onödiga och ska undvikas, inte skapa en mytbild kring de som har genomgått detta.