Det är skillnad på att önska en människa lidande och att vilja att staten ska infria detta.

I sak kan jag hålla med om att Breivik är jordens avskum och borde behandlas så. Jag skulle inte sörja om han dog, inte heller om han skadade sig riktigt riktigt illa. Jag kan inte säga att jag önskar honom ont, men jag kan absolut förstå att andra gör det och jag önskar honom i sanning ingen behaglig tillvaro. Men det är en skillnad på att önska en människa all världens lidande och att vilja att rättsstaten ska användas för att infria detta. Hur illa jag än hade velat en person hade jag inte velat att domstol, polisväsende eller liknande skulle användas för att verkställa detta.

Jag skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där man åsidosätter den vanliga ordningen bara för att människor känner avsky för en människas, visserligen vedervärdiga, handlingar. Att använda sig av specialanpassade undantag på det viset är inte rättssäkert över huvud taget och inte värdigt en demokrati. Breivik ska givetvis dömas efter rådande lagstiftning precis som gäller för alla andra som begår vidriga handlingar. Om man sedan med dådet i åtanke väljer att införa en nya ordning så har jag inget emot det av princip, men att kräva undantag när känslorna blir för starka är att sätta rättsstatens spelregler åt sidan för att införa någon slags folkdomstol, och det är inte så jävla fräscht.

När det sunda är undandtaget.

Jag är så jävla trött på artiklar om kändisar som ”älskar sin kropp” som det ju verkligen finns en jävla uppsjö av. Kvinnliga kändisar ska alltid intyga att de älskar sina kroppar, speciellt om de gått upp i vikt. Det är väl bra om X-tina har ett avslappnat förhållande till sin kropp, men att detta blir en nyhet förutsätter ju att vi lever i ett klimat där man förväntas att inte älska sin kropp om man ser ut som henne.

Jag tror att många som läser artikeln om X-tina reagerar ungefär såhär: ”det är ju bra att hon har självkänsla nog att vara nöjd med sig själv trots att hon har gått upp i vikt”. Det antas att man ska vara missnöjd om man gått upp, att man inte är det ses som ett lyckligt undantag.