På Twitter finns det ett (väldigt oaktivt) konto som heter ”vita kränkta kvinnor” som uppenbarligen är någon slags ironisk reaktion på facebook-gruppen ”vita kränkta män” som attackerar feminister och ironiserar över feminism genom att dra helt sinnessjuka paralleller till patriarkatet. Jag fick till exempel denna kommentar:
en vit cis hetero medelklass kvinna skriver nyfeministisk debattartikel i Aftonbladet. #avant-garde
Det är ju inte så att jag reagerar på att någon skriver såhär på twitter, men jag tycker att detta är en ganska vanlig inställning bland folk som ska försöka göra sig lustiga över feminismen.
Och tänkte typ såhär: ja, det är ju sant att jag ändå har det ganska bra eftersom jag är överordnad i en massa olika maktordningar, till exempel rörande etnicitet, sexualitet och klass. Detta är jag medveten om och försöker ta ansvar för i mitt handlande, både på ett personligt plan men också i mina politiska ståndpunkter. Det är jätteviktigt att man förstår vilka fördelar man har här i världen gentemot andra och tar ansvar för det.
Vissa människor försöker göra poäng av att många feministiska kvinnor inte alls är särskilt förtryckta, att det inte är så synd om oss. Alltså nej, det är inte synd om mig, för guds skull. Jag vet det. Jag har det verkligen förhållandevis bra och jag har inga problem med att erkänna det. Jag upplever det heller inte som provocerande att någon annan påpekar det, som vissa vita män tycks bli.
Och nej, feminism är väl inte så jävla radikalt, snarare en ganska självklar åsikt i mina ögon. Dock en åsikt jag innehar och är beredd att försvara. Att jag är feminist handlar inte om att nära någon slags självbild som radikal, jag önskar verkligen att feminismen vore en oprovocerade ideologi, men så är det ju faktiskt inte idag. Deppigt.
Bara för att man konstaterar att man är strukturellt underordnad i vissa sammanhang så betyder inte det att man tycker synd om sig själv eller har en så kallad offerkofta. Det finns en ide om att alla som påtalar problem och orättvisa de själva blir utsatta för grottar ner sig i sin offerroll, men så behöver inte alls vara fallet. Du kan vara medveten om något, belysa och bekämpa något, utan att för den sakens skull gå omkring och tycka synd om dig själv.
Måste man vara mest förtryckt i hela världen för att vara intresserad av att kämpa mot maktstrukturer och förtryck?