En grej som är lite halvjobbigt med att vara mig är min extrema handfallenhet inför allt som har att göra med att kontakta folk. Nu ska jag till exempel ringa ett telefonsamtal till hon som är ansvarig för pol.kand.-programmet vid Uppsala och jag är sanslöst nervös även fast det absolut inte kommer avgöra ett piss för min del huruvida hon får ett bra intryck av mig eller ej. Händer ofta att jag skjuter upp mejl i flera månader bara för att jag inte vågar svara. Sanslöst.
Jag är alldeles precis likadan. Jag är rädd för att folk ska uppfatta mig som jobbig eller dum i huvudet. Av samma anledning drar jag mig ibland från att kommentera bloggar… vill inte verka jobbig typ.
Här är en till som känner igen sig! Spelar ingen roll hur oviktigt eller viktigt samtalet är.. Ett par gånger har jag t.o.m. skjutit upp samtal till familjemedlemmar ^^
Känner också igen mig jättemycket!
Åh, jag har också utvecklat telefonskräck (fd. receptionist konstigt nog), som bara blir värre ju mer jag undviker det. Så, nu har jag gett mig fan på att försöka jobba bort det.
Samma här! Fast endast när det kommer till telefonsamtal… den som uppfann sms och mail är en hjälte!
Story of my life 🙁 hatar när någon säger ”ring dit och fråga!” och jag ba NEEEJ inombords. Det är så jäkla skämmigt att erkänna.
Ha, har också det där. Oavsett om det gäller sms, mejl eller telefonsamtal, även om det känns lite olika beroende på sätt (ett sms känns till exempel mycket mindre ”officiellt” än ett telefonsamtal). Skönt att man inte är ensam i alla fall.
Skitvanligt med telefonskräck ju, ni ska inte känna er ensamma! Själv har jag med rätt mycket möda kommit ifrån min telefonskräck och känner nu bara ibland ett litet, kort molande i magen när jag ska ringa någonstans. Jag är nu för tiden så trevlig, glad och avslappnad i telefon att till och med sura växeltanter på elverket typ blir glada av att prata med mig.
Avskyr telefon jag med. Sms och mail är jag dock inte rädd för, men telefon är vidrigt. Även när det gäller att prata med människor jag faktiskt känner. Tror det är för att två jobbiga faktorer blandas ihop på samma gång: dels att inte se ansiktsuttryck, dels min avsky mot min egen röst.