Tre tankar om könsskillnader.

Jag har tre tankar kring denna artikel om könsskillnader i mäns och kvinnors hjärnor.

  1. Är det inte symptomatiskt att man mäter hur kvinnans hjärna ”avviker” från mannens och inte hur mycket de båda avviker från genomsnittet? Mannen är norm även i sammanhang som dessa, där man ju tycker att det borde finnas lite mer eftertanke med i bilden. Tråkigt tycker jag, och säger något om hur djupt könsrollerna sitter rotade.
  2. Problemet med forskning som denna är att många ofta drar i väldigt höga växlar när de läser den och ba: ”där fick ni alla feminister som trodde att det inte fanns några skillnader mellan män och kvinnor”. För det första brukar feminister sällan rakt av förneka att det skulle finnas medfödda skillnader utan mest bara inte vara så där skitintresserad av att diskutera dem till förmån för att diskutera de inlärda skillnaderna som man ju kan göra något åt. Det säger väl sig själv att det är högst ointressant för en politisk rörelse som kämpar för likabehandling av könen att lägga fokus vid varenda liten medfödd könsskillnad som kommer i ens väg. Men framförallt så är det ju som så att även om skillnaderna finns där så är de små, och även om de hade varit större så hade det inte varit ett argument emot att behandla män och kvinnor lika (alltså utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån kön) eftersom de eventuella olikheter som finns kommer att bestå oavsett om man från början antar dem eller inte. Med detta inte sagt att sådan forskning inte ska genomföras, bara att den alltid övertolkas å de grövsta.
  3. Ingen av de skillnader man mätt upp har något att göra med de vanligaste myterna som florerar kring kön, till exempel den om att kvinnor är mer ”känslosamma” eller att de har sämre sexdrift, att de är mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare. Det är ju primärt dessa könsroller feminister kämpar mot, inte att kvinnor antas ha bättre förmåga att känna igen ansikten.

5 reaktioner till “Tre tankar om könsskillnader.”

  1. Dessutom är hjärnan plastisk vilket innebär att många av de könsskillnader som upptäcks mellan vuxna män och kvinnor och även mellan flera år gamla barn kan ha utvecklats genom träning, att vuxna generellt sett pratar och diskuterar mer med flickor än med pojkar kan exempelvis påverka att flickor utvecklar en större språklig förmåga osv. Men som du skriver spelar det inte någon roll egentligen , människor ska bli behandlade som de individer de är och inte efter sitt kön även om det skulle vara så att skillnaderna till största del är genetiska.

  2. Jag vet inte om jag håller med punkt 1. Om vi är intresserade av eventuella skillnader mellan olika grupper, är det väl naturligt att presentera dem på det viset, med en grupp som referensgrupp. Det skulle förstås gå att presentera på ett mer indirekt sätt, med bådas avvikelser från ett medelvärde för båda grupperna, men det skulle ju göra presentationen mer svåröverskådlig. Jag vet inte om det spelar någon roll vilken grupp som fungerar som referens heller. Gör vi också i större utsträckning män till norm om vi t.ex. säger att kvinnor är 1,4 Cohen d-kortare än män än om vi säger att män är 1,4 Cohen d-längre än kvinnor? Det finns ju andra sätt att göra män till norm inom forskning, som kan vara skadliga, som när resultat från forskning utförd på män generaliseras till att gälla för kvinnor.

  3. Män och kvinnor som grupp i vårt nutida samhälle beter sig olika, det är väl ingen större nyhet. Det ger dock inga som helst bevis för att våra beteenden skulle vara medfödda. Vi föds inte med en färdigt utvecklad hjärna. Jag blir lite nyfiken på vad såna här undersökningar riktigt ska leda till, egentligen. Vad ger det annat än att jag som läser kan få veta att just det här är jag dålig på på grund av mitt kön?

  4. Men varför är det ens intressant? Jag har inte läst studierna (som inte refereras), men antar att en statistisk signifikant skillnad har uppmätts. Men hur är detta intressant? Hur hjälper det psykologen ta hänsyn till att detta när en hjärnskada ska berömmas? Eftersom spridningen är väldigt mycket större än de genomsnittliga skillnaderna så hjälper det inte diagnostisering ett enda skvatt.
    Är det intressant att jämföra personer med olika hudfärger också? Kanske personer av olika religion eller kultur, om vi letar länge nog kommer vi hitta ”skillnader”. Som sagt, hjärnan är plastisk. Och även om den inte var det: Varför är det intressant?

  5. Hade tänkte kommentera, men ni andra har redan sagt det mesta.

    Vill dock poängtera att i själva artikeln behandlas inget av könen som norm, det är bara i grafen detta görs, vilket är väldigt ogenomtänkt informationsgrafiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *