Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.

Det deppigaste med manstillvänd feminism är ju att de faktiskt tror att vi behöver män för vår frigörelse. Typ ”men många fler lyssnar ju på män och därför är det viktigt att män är feminister”. Helt gett upp hoppet på att det skulle kunna vara på ett annat vis, att kvinnor skulle kunna ta plats på sina villkor.

Kvinnor utför merparten av jordens arbete, vi håller ihop relationer, föder familjer, vi BÄR mänskligheten. Klart som fan vi klarar oss. Män är så hopplöst beroende av oss och för att dölja detta faktum så har de lurat i oss att motsatsen råder. Ja, många kvinnor är idag utelämnade åt sina män, men det är resultatet av en maktrelation inte för att män faktiskt bidrar med något. Vi måste skilja på vår individuella utsatthet inom ramarna för ett patriarkalt system och vårt egentliga beroende som grupp.

Kvinnor är så inpräntade i idén att deras existens hänger på män att det är svårt att se en feministisk frigörelse utan män. Jag tror att det är grundläggande för all feministisk kamp att bryta denna idé, att se i vilken grad män faktiskt behöver oss, inte tvärtom. Och att sedan skapa en praktik där vi bryter oss loss från det individuella beroendet och lever för och genom varandra istället.

Därför jag är så trött på tjat om mäns plats i feminismen hit och dit. Visst var med om ni vill, men vår frigörelse beror fan inte på er. Jag ser det som oerhört viktigt att aldrig någonsin befästa idén om att feminismen på något vis skulle _behöva_ män. Det finns en stor och viktig skillnad på att aktivt utesluta män och på att inte ha med dem i beräkningen. Jag räknar inte med att män någonsin ska göra något annat än att vara en fet bromskloss, om de nu skulle bevisa motsatsen är det en bonus. De män som deltar i kampen gör det dessutom sällan på eget bevåg, de är aldrig drivande.

Så fort vi accepterar idén om att mäns deltagande är nödvändigt så blir feminismen manstillvänd, den anpassar sig efter patriarkatet. Vi bygger vår kamp på det patriarkala antagandet att kvinnor inte är kapabla att göra något av sin existens, att vi är dömda till beroende. Att den enda kamp vi skulle kunna föra är den för bättre villkor i underkastelsen, aldrig för frigörelse.

4 reaktioner till “Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.”

  1. Vore det bra om män/några män vore drivande?

    Jag får lite konstiga vibbar av den tanken. Går det?
    Män ska ändra på sig och släppa fram och bli fria från mansrollen men…

    (notera att jag inte riktigt kan formulera känslan jag får, jag såg bara en man på ett podium någonstans och det kändes så skevt. Ska han driva den kamp som kvinnor fört i generationer?)

    Och jag håller med om allt annat i princip, men fastnar själv lätt i praktiska strategier och tänker typ att ”fan.. Många män lyssnar mindre på kvinnor, så hur sjutton ska jag/vi/någon få dom att göra det utan först gå genom en snubbe om det nu betyder att de lyssnar?” eller i situationen när en kvinna på ett möte har en bra idé men yttrar den inte eller blir inte lyssnad på varav jag har en tendens att typ försöka ge henne ordet (antingen genom att själv göra mig hört och vidarebefodra det eller genom att säga något i stil med ”Kim har en sjukt bra idé tycker jag som är såhär…. bla bla”.
    (Det vore kanske bättre att förändra mötesstrukturen så den är inkluderande och bra från början men ibland har en ju inte makt att ändra det riktigt)

    Men jag håller ju med om att män inte behövs. Det känns ju rätt uppenbart. Jag vill ju gärna existera såklart men…

  2. Alltså fy fan för s.k feministiska män. De gillar att bara feminister, vara ”med” så länge de får föra ordet, vara framträdande och framstå som ”drivande” med att dela länkar till höger och vänster men blir irriterade/stötta/förbannade av SCUM-manifestet ås existens och dylikt och jämställer Solanas våld med manligt våldspotential. Så jävla genomskinligt och lättavslöjat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *