Tänkte lite på det här med motstånd och underkastelse. Som kvinna vill en väldigt ofta så att säga passa in i det som förväntas av en, eftersom det är genom underkastelse och anpassning som en når ”framgång” som kvinna och inte genom att utmärka sig eller resa sig över medelmåttigheten. En ska vara behagfull, varken mer eller mindre. Inte ta för mycket plats, inte göra anspråk på att tävla med männen om deras plats i solen.
Problemet är att denna underkastelse inte faller sig naturligt. Varje individ vill vara fri och söka självförverkligande och lycka, den underkastelse som kvinnor tvingas in i är inte det vi skulle välja om vi var fria. Därför tvingas kvinnan tämja kroppen, som ju egentligen bara är henne själv. Hon tvingas skapa en falsk uppdelning mellan sin kropps impulser och sin intellektuella vilja, skilja dem åt eftersom kroppens impulser inte är accepterade.
Även om en inte erkänner motståndet, uttalar det för sig själv, så finns det där. Det är någonting i själva kroppen och psyket som gör motstånd mot underkastelsen, och eftersom detta något saknar andra utvägar så strålar det genom kroppen. Om en ständigt tvingar kroppen till saker den inte vill så märks det i den. En får ont, en spänner sig, en rycker till och ser sig om över axeln. Kroppen har ett minne som registrerar även de saker vi inte är medvetna om, eller vill kännas vid.
Därför är det svårt med underkastelse. Hur mycket en än försöker så lyckas en inte annat än halvdant. Men så länge motståndet är undermedvetet så är det föga konstruktivt. Det kan på sin höjd vara ett hinder, någonting som fördröjer processen och gör resultatet mindre tillfredsställande, men det kan inte omkullkasta ordningen. För att vi ska kunna göra effektivt motstånd och nå förändring måste vi vara medvetna om varför kroppen säger ifrån.
Det är det som är så viktigt med feministisk teori. Egentligen ger den oss inga nya insikter; den sätter bara ord på det våra kroppar alltid vetat. Den väver samman alla dessa reaktioner och berättelser till en stor väv, en sammanhängande berättelse om förtryck . En berättelse som vi instinktivt förstår och känner igen eftersom våra kroppar minns den, reagerar på den på samma sätt som när vi utsattes för det som skedde. När vi har den berättelsen kan vi skönja mönstren, och då kan vi även följa de linje längs med vilka motståndet kan föras.
Sista stycket är så in helvetes skarpsynt.
Shit vad bra du är! Tack för din blogg, jag har lärt mig så otroligt mycket av dina ord och den kunskapen är ovärderlig. Hoppas du aldrig slutar skriva! Ville bara säga det 🙂
Tack. Exakt så. Har fascinerats av några saker som är så annorlunda nu, i min nuvarande relation, jämfört med den jag lämnade pga våld och maktspel. Kroppsminnet är den gemensamma nämnaren.
Jag önskar min mamma feminismen. Min mamma är ett praktexempel på underkastelse, ofrihet och nu oförmåga att bryta pga noll känsla av egenvärde. Sitter i ett gammalt jävla äktenskap med en man hon inte älskar och som inte älskar henne som hel människa, men tillsammans upprätthåller de ordningen. Nu är hon olycklig och vandrar stadigt mot bitterheten, men utan feministiska verktyg att hantera det hela med. Så jävla sorgligt. Kan verkligen inte göra något för henne. Att introduceras för feministisk teori skulle nog ta knäcken på henne. Jag fick också avgrundsont men hade tur som hittade den i tid. Tänk att vakna upp och betrakta ett 62-årigt liv med avslöjandets glasögon. Vad fruktansvärt.