Herregud. Jag inser ibland att jag befinner mig i en liten bubbla av intellektuellt överlägsna människor. Jag är så jävla van vid att folk inte är dumma i huvudet. Visst har jag stora meningsskiljaktigheter med många i min omgivning men jag behöver aldrig argumentera emot saker som att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”. Det är jävligt befriande att ah en vardag befriad från den typen av idioti.
Därför är det sjukt jobbigt för mig att träffa ”vanligt folk”, för då får man plötsligt höra sånt. Och man har liksom hunnit glömma att det finns de som tycker så av andra anledningar än att de är onda tanter. Folk som helt enkelt inte vet bättre.
Det gör mig så jävla arg och ledsen. Ibland gråter jag fan en skvätt över sånt. Och eftersom jag aldrig stöter på det i min vardag så blir det helt omöjligt att hantera, jag blir liksom helt jävla paff över det blotta faktum att någon har dessa åsikter.
Vad för åsikter?
Förstår ungefär vad du menar, men berätta gärna lite mer konkret om du kan göra det utan peka ut någon!
Känner precis likadant när det gäller bekanta som inte förstår det här med feminism och kan slänga ur sig vad som helst. Då är det lätt att förlora tron på mänskligheten.
Jag förstår inte vad du menar?
Menar du att människor som inte delar dina feministiska värderingar och
vänsterperspektiv på samhället är mindre vetande och obildade?
Utveckla gärna detta inlägg.
Nej, och det skulle du hä vetat om du läst inlägget ordentligt.
Hahaha kan verkligen inget annat än hålla med… vi kanske får börja släppa in idioterna i våra umgängeskretsar en och en och lära dem lite om hur man interagerar utan att göra sig själv och andra ilskna och frustrerade.
kan inte annat än hålla med!
jag känner en tjej som helt allvarligt tror att alla bögar är superfeminina och har jätterolig humor. hennes största dröm är att få en gay best friend.
Herregud.
Hela min umgängeskrets har åsiker. När man kommer ut från sin lilla bubbla av likasinnade blir det skitjobbig, jag vet. Man söker sig till lika.
Jag upplevde det när jag flyttade och inte hade en möjlighet till att skaffa mig såkallade ”interlektuella” vänner. Från att ha bott i en universitetsstad där man går i mot normen om man inte går ett teoretiskt program på gymnasiet till arbetarklassens arbetarklass (ja, det finns fackrörelser etc.och många interlektuella som inte har gått universitetet men inte där). När jag sedan började diskutera klimatförändringar och patriarkala strukturer fattade ingen. Jag grät jag med.
Därför måste man förstå det när man ska lösa problemen att det finns grupper utanför sin egen bubbla av veganer och feminister.
Det är såklart sant att man måste se det för att kunna göra något åt det. Jag blir bara så ledsen.
Jag har många vänner som inte håller med mig om saker och ting och det är inga problem för mig så länge de kan komma med bra argument och diskutera respektfullt, men ibland när man är ute bland folk man inte riktigt känner stöter man ju på riktiga puckon. Alltså sådana som inte ens kan argumentera för sin otroligt korkade åsikt, utan bemöter ens uttalanden med att man säger så där bara för att man är en jobbig feminist/att det faktiskt är ett fritt land/att man får tycka som man vill (som om mitt argumenterande betyder att jag inte anser dem ha rätt till sin åsikt…)/att man är dum i huvudet. Eller de som försöker projicera egna känslor på en, typ: ”DU ÄR SÅ JÄVLA ARG NU, DET SER JAG!”. Eller härskartekniken: ”Men lilla gumman, det förstår du väl själv att…” herre gud, jag vill skjuta mig i foten varje gång.