Alla dessa erfarenheter som binder oss samman, som bildar en väv, ett tätt tyg som vi alla bidrar med trådar till. Ett övergrepp i en verklighetens öken; det framstår som om det inte finns någon annan där, som om en helt ensam höjer sitt nakna ansikte mot den stumma himlen och skriker ut sin ångest. Men efter ett tag ser en att det på varje sandkorn står skrivet en egen berättelse; liknande i karaktär. Det är både sorgligt och betryggande. En vet plötsligt att en inte är ensam, men en vet också att de känslor en känt har känts tusen och åter tusen gånger innan, och att en förmodligen kommer att känna dem många gånger till, igen och igen.
Den patriarkala verklighetens lapptäcke höjer sig som ett tecken i skyn inför våra mörka blickar och likgiltiga ansiktsdrag, som förhårdnats av vår långa tid i underkastelse här på jorden. Varje händelse skrivs in i den gemensamma berättelsen för detta vårt förbannade ofria kön, kvinnokönet. Vi höjer aldrig våra röster, för vi har redan alldeles för svårt att andas.
