Lisa Magnusson har skrivit ett inlägg om vår tid rädsla för beroenden. Eller egentligen har hon citerat sin egen krönika i Arena, som såvitt jag förstått det inte finns tillgänglig på nätet. Jag tror att hon har rätt i mycket. I vår kultur så ses beroende som något väldigt fult och dåligt.
Speciellt att vara beroende av, eller ha nära och viktiga relationer till, andra människor är något som enligt många måste bekämpas. Det är väldigt sorgligt för egentligen är det ju inget annat är djupt mänskligt att ha starka band till andra personer. Ingen människa är en ö, alla har behov av att ha andra människor runt omkring sig. Ändå ses det som något negativt att vara beroende av andra individer.
Jag tycker att man ska erkänna människors behov av att knyta an och skapa starka band till andra. Det finns inget fult i det, det är bara så människor är funtade. Vi måste helt enkelt ha andra människor i våra liv. En naturlig konsekvens av det blir såklart att det gör ont som fan när någon av dessa människor försvinner, att det är svårt att släppa taget. Men så är det, och sorglig är väl den person som förvägrar sig själv något så njutbart som att ha en nära relation till någon bara för att det eventuellt skulle kunna försvinna.
Jag är väldigt beroende av min sambo (rent känslomässigt alltså). Han är som knark för mig haha.. Men det är ju inget problem så länge vi är tillsammans.
Men är det inte rätt stor skillnad på behov och beroende?
Vari skulle skillnaden ligga menar du?
Jag är beroende av mig själv…
Nej seriöst. Men en kan dra det där väldigt långt, vi är beroende av alla möjliga personer i vår vardag. Så varför ska det vara så tabu?
Jag tycker magnusson har rätt till i en hel del dock känner jag mig tveksam till att bindningar till andra automatiskt är något bra. I förhållanden med misshandel är det helt klart en nackdel att ha en stark bindning till den som slår.
Fast det är väl snarare våldet än beroendet som är problemet 🙂
Varför skulle inte beroendet tiill den som slår vara problemet? människor, oftast kvinnor, som lever med en våldsam partner kan inte lämna förövaren för att de är känslomässigt bundna till förövaren. Det finns forskning som visar det bla Carin Holmbergs.
Du missar min poäng. Om man i en relation med våld och beroende tar bort beroendet så finns våldet kvar, tar man bort våldet finns beroendet kvar. Vilket är problemet?
Det är ju ett problem med många olika komponenter. Det är klart att om man skapar väldigt starka känslomässiga band till en person så blir det svårare att tacka för dig när hen går över gränsen. Det hade ju såklart inte varit ett problem om ingen någonsin gick över gränsen heller.
jag älskar din blogg. du är så himla klok!