Jag tänker på det här med barn.
Alltså jag vill ju väldigt gärna ha barn. Jag skulle vilja ha den typen av närhet. Jag skulle vilja se en människa växa på det sättet.
Samtidigt är jag väldigt medveten om vilken oerhörd belastning det innebär att ha barn, både för kroppen under graviditeten men också livet i stort.
Ibland ser jag människor prata om sina graviditeter och sin vardag med barn och jag känner bara panik. Det är så mycket isolation, så mycket ensamhet. Så mycket anpassning och uppoffrande av sig själv.
Och jag tänker att det inte har så mycket att göra med barn som sådana, utan mer under vilka omständigheter vi skaffar dem. Hela parkonceptet som sådant är ju isolerat, och om en dessutom ska ha en liten människa en har totalt ansvar över att ta hand om så blir det såklart ensamt, speciellt för kvinnan som ju ofta får det som sin lott att ta hand om barnet.
Graviditet och födsel blir såklart problematiskt i ett samhälle där de kroppar som utför detta arbete konsekvent blivit nedvärderade och bespottade, inte blivit föremål för en massa forskning för att vi ska få det bättre och så vidare. Jag har ingen lust att riskera min fysiska hälsa för ett barn.
Jag tänker också att det har att göra med att barn inte riktigt är välkomna ute i samhället. Folk blir irriterade om en tar plats i offentligheten tillsammans med barn, alltså typ bara hänger där. Detta samhälle har inte tid för barn, när ett barn föds så skapas denna tid genom att ta från någons, för det mesta en kvinnas, karriär och fritid.
Jag tänker att det inte skulle behöva vara såhär. Att vi skulle kunna ha barn på andra sätt, som inte innebar isolation, som inte innebar fysiska risker och att det blev svårt att röra sig i offentligheten.
Det här är _exakt_ varför jag är skeptisk till att skaffa barn. Jag har nog inget emot att ha barn i sig, men vill absolut inte ha det liv jag ser att mina kollegor som är småbarnsföräldrar har.
Intressant tanke..! Helt me på att vi borde jobba för ett samhälle där barn/föräldrar är välkomna för det ÄR så att när jag tex tar med min 6 åring i princip vart som hälst så blir folk såå besvärade så det är klart det blir isolerande.. Nu brukar jag göra det ändå men då stöter man ju tyvärr ihop med de här mäniskorna som ”hatar barn” och tycker det är ultra trendigt :/ Sen så har jag också märkt att det är så ok att ogilla barn att föräldrar ibland ljuger om hur jobbiga barnen är (även jag!) fast det egentligen är omgivningen med alla barnhatare som stänger in en å är jobbig!
Alltså barnhat är ALLTID kvinnohat. Tror inte de flesta passionerade barnhatare reagerar alls lika starkt på män som har barn i offentligheten.
Nä det är ju sannt, borde ha skrivit mammor istället för föräldrar! Blir så trött på alla kvinnohatare..
Jag har faktiskt inte märkt av så mycket barnhat under tiden mitt nu tonåriga barn var, ja, mer barn.
Förutom då från mannen i ett förhållande jag hade. Jag är å andra sidan inte så känslig för vad människor runt mig tycker, lite för koncentrad på det jag själv håller på med. De som plockar upp stämningar lättare kanske märker mer? Eller också kanske jag glömde bort det fort, då det inte påverkade mig?
Arbetsamt och isolerande var det under småbarnsåren, men jag är en som koncentrerar mig på en sak i taget, så då var det barnomhändertagande under den tiden.
Jag har kreativa kompisar som inte lönerabetar så mycket som inte upplevde något sådan jobbig isolerande period alls, de delade på omhändertagandet och kunde fortsätta vara kreativa själva.
Sedan gick det ju inte innan att föreställa sig kärleken och glädjen som jag skulle komma att känna, heller.
Fråga : varför avskyr du Gemzoe så mkt? Jag har ej läst henne förutom sista kapitlet i ”bildas :ismer” och jag tkr att hon där för fram flera intressanta teorier om just reproduktion. Har du läst det? Hon tar upp mkt av det du tar upp i det kapitlet, så vore intressant att se vad du tkr om det. Problemet är att samhället idag centreras kring produktion, inte reproduktion. Den senare ska då pressas in i produktionen och även om vi i Sverige har ”generösa villkor” i form av föräldraförsäkring etc så kmr kvinnor/livmoderbärare att förlora : fysiskt och ekonomiskt och socialt på att skaffa barn. Tro mig, känt detta inpå bara skinnet.
Så intressant att du skriver om det här. Villkoren kring barnafödande har upptagit mycket av min tankeverksamhet de senaste 6 månaderna, sedan jag blev gravid för andra gången. Mödravården och förlossningsvården har fått sig en rejäl granskning av mig, något som jag inte ens hann fundera över under min första graviditet som mest var ett luckorus som slutade med ett planerat kejsarsnitt som ej var självvalt. Det som gör mig mest arg är att mödravården och förlossningsvården faktiskt verkar ha blivit sämre de senaste 30 åren. Vi vet mer nu, har forskat mer, kan se framsteg och goda resultat i andra länder kring förlossningsskador, men ändå händer inget här. Man vill knappt prata om förlossningsskador, det ska helst vara hysch hysch innan förlossningen så att man inte råkar få fler att välja kejsarsnitt. Helt bakvänt tänk som infantiliserar alla gravidas förmåga att ta till sig information och ta beslut om sina egna kroppar.
Angående en andra biten av kakan så känner jag mig inte särskilt isolerad i min tillvaro som mamma, men jag är å andra sidan en ganska introvert person som inte direkt har ett skrikande behov av att socialisera.
Det skulle vara jätte intressant om du skrev mer om hur du tror att vi skulle kunna ha barn på andra sätt som inte hade de här baksidorna som du beskriver.
Det ska jag göra!
Så intressant att du skriver om det här. Villkoren kring barnafödande har upptagit mycket av min tankeverksamhet de senaste 6 månaderna, sedan jag blev gravid för andra gången. Mödravården och förlossningsvården har fått sig en rejäl granskning av mig, något som jag inte ens hann fundera över under min första graviditet som mest var ett luckorus som slutade med ett planerat kejsarsnitt som ej var självvalt. Det som gör mig mest arg är att mödravården och förlossningsvården faktiskt verkar ha blivit sämre de senaste 30 åren. Vi vet mer nu, har forskat mer, kan se framsteg och goda resultat i andra länder kring förlossningsskador, men ändå händer inget här. Man vill knappt prata om förlossningsskador, det ska helst vara hysch hysch innan förlossningen så att man inte råkar få fler att välja kejsarsnitt. Helt bakvänt tänk som infantiliserar alla gravidas förmåga att ta till sig information och ta beslut om sina egna kroppar.
Angående den andra biten av kakan så känner jag mig inte särskilt isolerad i min tillvaro som mamma. Men jag är å andra sidan en ganska introvert person som inte direkt hade ett skrikande behov av att socialisera innan heller. Förutom att jag inte spontant ”festar” särskilt ofta längre så ser inte mitt sociala liv särskilt annorlunda ut. Och barnhatet lyckas jag skärma mig från när jag är ute.
Det skulle vara jätte intressant om du skrev mer om hur du tror att vi skulle kunna ha barn på andra sätt som inte har de här baksidorna som du beskriver.