Det här med bekräftelse. För typ tre år sedan hade jag en period när jag blev bekräftad, på det sättet som Lady Dahmer beskriver, typ precis hela tiden. Främmande människor kom verkligen fram och raggade, och jag avvisade dem inte eftersom det var lite spännande det där, att jag som alltid varit så ful och oattraktiv plötsligt fick uppmärksamhet för hur jag såg ut. Sedan så skaffade jag en pojkvän och blev deprimerad och slutade klä upp mig och gå ut över huvud taget. Jag gick upp i vikt, orkade aldrig sminka mig eller klä upp mig. Inte ens le.
Sedan var det så ett tag, ganska länge faktiskt. Och sen kom jag ur det där med att må dåligt och inte orka och då upptäckte jag istället att jag faktiskt inte heller ville längre. Jag hade ingen lust att gå omkring och behaga, brydde mig inte om jag gick till krogen i gårdagens tröja, osminkad och med okammat hår. Vilken befrielse!
Nu gör jag bara de där sakerna med mitt utseende som jag faktiskt vill. Jag vill färga håret och sminka mig ibland, men jag vill inte raka benen och använda tråkiga täckkrämer. Jag vill snygga kläder på mig men jag vill inte ha höga klackar. Och på senaste tiden har jag faktiskt fått lite bekräftelse, folk har tyckt att jag är attraktiv. Det är inte så att jag behöver den bekräftelse, men jag blir väldigt glad för det. Framförallt blir jag glad för att den inte kommer från att jag gått omkring och ansträngt mig för att få den utan för att det faktiskt är folk som tycker jag är attraktiv när jag gör vad jag känner för med mig själv, inte håller på en massa för att tillfredsställa andra.
När någon säger att jag var fin idag så behöver jag inte känna att jag ska anstränga mig lika mycket dagen efter för det var liksom inte bekräftelsen jag var ute efter från första början. Jag blir bara glad, rätt och slätt. Så jag tänker att det inte alltid behöver vara av ondo att bli bekräftad för sin utsida. För min del bekräftar det i nuläget bara att jag ska fortsätta se ut precis som jag vill, för alltid kommer någon att uppskatta mig för det.
Jag tycker inte heller att det är av ondo att få bekräftelse för sin utsida. Människor mår bra av att bli bekräftade och uppskattade, oavsett om det handlar om att man är fin i håret eller har lyckats extra bra med en arbetsuppgift. Vad man däremot inte mår bra av är att bli bedömd efter sitt utseende, vilket jag tycker är en helt annan sak.
Håller med, det behöver verkligen inte vara av ondo att vilja bli uppskattad för sitt yttre. Det negativa är väl om ytlig bekräftelse är det enda som kan få en att känna sig värdefull, så pass mycket att man kanske t.o.m. börjar göra saker man egentligen inte vill göra, bara för att ”duga” i ögonen hos det kön man attraheras av. Men rent generellt är vi människor varelser som gärna vill bli bekräftade utseendemässigt, vi vill veta att vi har möjlighet att reproducera oss. That’s how nature works, och jag tror att vi skjuter oss själva i foten om vi försöker ändra på det och liksom lägger skuld på oss själva när vi vill bli sedda och bekräftade för vårt yttre. I lagom dos lär det finnas få negativa aspekter kring en önskan om utseendemässig bekräftelse. Sedan utesluter ju inte törst efter komplimanger om hur snygg man är, att man även vill ha komplimanger för ens personliga egenskaper och prestationer. Och ärligt, är inte detta det allra bästa? Att både känna sig snygg (och dessutom känna sig uppskattad för det) och kompetent (och dessutom få höra det). För min del är det i alla fall det bästa. Jag föredrar att både utveckla mitt yttre och mitt inre, och komplimanger för båda delarna gör mig glad.