Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Heterosexuell radikalfeminism.

En kan ju tycka att den logiska slutsatsen av en radikalfeministisk problemformulering, det vill säga en där förtrycket i den privata sfären står i fokus, borde vara lesbisk feminism. Om män förtrycker kvinnor i det privata, i kärleksrelationer, så borde det vara självklart att lesbisk kärlek är svaret på detta. Tyvärr verkar det inte vara så, utan det finns gott om heterosexuell radikalfeminism.

Jag har en teori om detta, nämligen att den heterosexuella radikalfeminismen sätter sex i fokus snarare än kärlek. Det fokuseras på mäns sexuella förtryck av kvinnor i en väldigt bokstavlig bemärkelse; sexuella trakasserier, prostitution, porr och våldtäkt.

Jag tänker mig att ”sexuellt förtryck” snarare är könat förtryck än förtryck som utövas genom sex, alltså förtrycket av oss som könsvarelser. I detta så anser jag att den heterosexuella kärleken har en framträdande roll. Jag tror inte att sex är det centrala, utan det handlar snarare om de känslor som vi har för varandra som könade varelser och hur vi skapas som könsvarelser i våra relationer med varandra.

Det är mer safe att kritisera sex, eftersom det i mångt och mycket redan är tabu. Kärlek däremot är en annan sak. Den heterosexuella radikalfeminismen kan i och med sitt sexfokus framställa den heterosexuella kärleken som något positivt, eller i alla fall inte som patriarkatets kärna. Deras ”kärlek” för olika män de har relationer med får stå orörd, så länge de har en kritisk hållning till sex.

All feministisk teori behöver en teori om kön.

Jag har ibland stött på uttalandet att cispersoner inte bör uttala sig om kön för att vi saknar ”tolkningsföreträde” i frågan. Det absurda i denna utsaga är att det innebär att ciskvinnor förlorar rätten att uttala sig om det könade förtryck vi drabbas av. Vi skulle sakna rätten att uttala oss om grunden för vår underordning.

Vad kön är är ingen fråga om känslor, utan är en central feministisk teoretisk fråga. Att förstå kön är grundläggande för att förstå patriarkalt förtryck och mekanismerna bakom det. Utan en analys av vad kön är, hur det påverkar oss och hur det uppkommer så blir den mesta feministiska teorin ganska tunn och intetsägande. Därför måste all feministisk teori grundas i en analys av kön; vad det är, hur det verkar, hur det skapas.

Huruvida vi ser kön som en politisk kategori eller som en identitetskategori spelar stor roll för hur vi sedan kan analysera företeelser bundna till kön i vår omgivning. Medan identitetssynsättet leder in i återvändsgränder om känslor, där allting en upplever måste vara legitimt hur vridet det än är, så leder politiska kategorier in i ett mer dynamiskt förhållningssätt där vi kan se hur könsidentiteten och i slutänden även vi själva är en produkt av samhället och därmed också patriarkatet.

Objektifiering av män som feministisk praktik.

Män kan inte objektifieras som män, för de har inte underordnade kroppar. Objektifiering handlar som alla vet om makt, om att ha makten att kunna reducera någon till kropp, till objekt. Om att kunna använda någon för sin egen njutning.

Det finns en tendens inom feministiska sammanhang att vilja se mer objektifiering av män. Män ska bli bättre på att ta selfies, män ska bli snyggare och så vidare och så vidare. Detta anses ”feministiskt” eftersom det antas vända på rollerna; männen blir betraktade och reducerade till kropp, kvinnorna får betrakta och bedöma. Men givetvis kan det aldrig bli motsvarande, eftersom mannens kropp som sagt inte är underordnad. Om en kvinna ser en bild på en man och tycker han är het så innebär inte det att hon kan våldföra sig sexuellt på honom eller misshandla honom. Det innebär inte att hon får någon sexuell makt över honom. Därför är det inte samma sak.

Det som stör mig mest med detta är egentligen hur oerhört heterosexuellt denna praktik är. Kvinnor förväntas leva ut vår sexualitet och våra begär genom att objektifiera män, inte genom att begära andra kvinnor. Männen blir återigen mål och medel i kvinnans sexuella frigörelse. Om där inte finns en man att objektifiera så är det kört. Om där inte finns en man att begära så som män begär kvinnor så är frigörelsen omöjlig. Men en feminism som förutsätter män kommer alltid att vara omöjlig.

Varför skulle vi vilja sträva efter ett samhälle där fler människor ses som objekt? Det är ju denna praktik vi vill röra oss ifrån! Inte heller män borde reduceras till kropp. Vad skulle vi tjäna på det?

Att hata män är enkelt, det svåra är att våga älska kvinnor. Att objektifiera en man är enkelt, men att se kvinnor som hela människor som kan begäras även sexuellt är desto svårare. Det som sitter djupast inrotat är inte vår internaliserade bild av mannen som överlägsen, utan tvärtom den internaliserade misogynin, idén om kvinnor som mindre värda och underlägsna av det enkla skäl att de är kvinnor. Lösningen ligger inte i att nedvärdera män utan i att uppvärdera kvinnor.

Jag önskar att vi istället för att försöka reducera män till kropp skulle försöka se kvinnor som hela människor. Vi behöver inte ett större fokus på män inom feminismen, utan på kvinnor. Vi behöver se att även kvinnor kan begäras, och att vi också kan vara de begärande subjekten. Att vi kan begära varandra, utan att någon behöver objektifieras eller underordnas. Och att män faktiskt är ganska onödiga.

Jag är en blomma, jag behöver näring.

fannsingetattväxaavI Liv Strömqvists pjäs Liv Strömqvist tänker på dig finns det en scen där en kvinna som verkar vara fast i ett astråkigt äktenskap ställer sig upp och skriker ”jag är en blomma, jag behöver näring”. Jag tänker på de relationer jag har haft och på hur jag liksom dränerats på livskraft och näring i dem. Istället för att byggas upp har jag brutits ner, jag har inte fått någonting att växa av. Ingen inspiration.

Frågan är varför en inte begär mer, varför detta läge neutraliseras så snabbt och varför en anpassar sig till det så lätt. För mig har det verkligen varit så, att jag direkt accepterat att jaha jag kommer inte få ut något av denna relation men ändå fortsatt försöka och försöka att utvinna näring ur något som uppenbarligen är dödfött.

 

Revolutionär sorg.

Jag tänker ofta på mellanrummet mellan det som är och det som skulle kunna vara. Den oändliga avgrund som skiljer det samhälle vi har idag från det samhälle som skulle kunna vara möjligt.

Jag tänker mycket på det när jag läser följande rader i SCUM:

Den sanna konstnären är varje sund, självsäker kvinna och i kvinnornas samhälle kommer den enda Konsten, den enda Kulturen, att vara självupptagna, galna och coola kvinnor som går igång på varandra och på allting annat i universum.

Så skulle det kunna vara om vi levde i kvinnornas samhälle. Jag kan se glimten av det ibland.

Vi vill nog ofta skjuta ifrån oss denna sorg. Vi vill skjuta ifrån oss insikten om att vi inte leve i den bästa av världar. Om att vi som människor förtjänar att ha det, skulle kunna ha det, bättre än såhär.

Jag tänker att den här sorgen kan vara revolutionär. Om vi verkligen låter oss känna den, verbalisera den och förstå den så kan den vara det. Om vi sätter ord på den här bristen som präglar vår tillvaro. Om vi vågar begära någonting mer, något bättre och värdigare. Om vi vågar erkänna det som fattas oss, kollektivt istället för individuellt.

Radikalfeminism.

Får ibland frågor om det här med radikalfeminism och vad det innebär. När jag säger att jag är radikalfeminist så sällar jag mig till en feministisk tanketradition där en ser könsmaktordningen som en grundläggande struktur i samhället, till skillnad från liberalfeminismens idé om att kvinnors underordning mest handlar om fördomar. Detta innebär i sin tur att en ser män som grupp som förtryckare och exploatörer, snarare än till exempel kapitalister som ger kvinnor lägre löner. Jag anser också att det i ett radikalfeministiskt perspektiv måste finnas en kritik av sexualitet och begär, det vill säga att en ser heterosexualitet som någonting grundläggande i patriarkatet.

Radikalfeministiska idéer är en självklar del av de feministiska idéer som finns idag. Det var till exempel radikalfeministen Kate Millet som myntade begreppet patriarkat, ett begrepp som används av många feminister idag som inte nödvändigtvis är radikalfeminister. Det finns också en medvetenhet om sexualitetens betydelse, kanske inte så mycket i termer av kritik mot heterosexualitet som koncept utan snarare när det gäller sexuellt våld, men även detta är en radikalfeministisk idé.

När jag säger att jag sällar mig till en feministisk tanketradition så menar jag inte att jag köper allt med hull och hår. Givetvis finns det mycket i den radikalfeministiska tanketraditionen som är problematiskt, något som kan sägas om alla tanketraditioner. Idéer jag kan ha svårt för är sådana som bygger för mycket på att kvinnor skulle tvingas eller luras in i relationer med män mot sin vilja, eller idéer där det sexuella våldet hamnar alltför mycket i fokus. Snarare handlar det om att försöka bygga vidare på ett arv. Att läsa, att förstå, att kritisera och omtolka äldre texter.

Snarare handlar det om vilka frågor en försöker besvara och var en söker sina svar. Radikalfeminister har generellt försökt besvara frågor som handlar om vad det är som utgör grunden för patriarkatet, och försökt svara på dessa genom att studera sexualiteten, begäret, familjen. En har försökt hitta svaret i den privata sfären snarare än den offentliga, inte för att kvinnoförtryck inte förekommer i det offentliga utan för att en inte tänker sig det som den grundläggande förklaringen till kvinnors underordning som kvinnor.

Olika svar har uppkommit på denna fråga. Ett tidigt radikalfeministiskt svar lägger fokus på just det sexuella våldet, som till exempel Millet gör i sin bok Sexualpolitiken. Ett senare svar på frågan är Jonasdottirs fokus på kärlekskraft i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen. Det finns även radikalfeminister som fokuserar på barnafödande, som till exempel Shulamith Firestone (som jag själv tyvärr inte har läst) som menar att kvinnors frigörelse ligger i att de befrias från reproduktionen, det vill säga från att föda barn. Jag tror att det ligger sanning i alla dessa tankar, men själv är jag väldigt förtjust i Jonasdottirs teori som bygger på att män exploaterar kvinnor på kärlekskraft, det vill säga bekräftelse, och att det faktum att kvinnor i detta samhälle älskar män på ojämlika villkor där denna exploatering kan ske utgör en grund för patriarkatet.

Ibland använder människor, till och med feminister, radikalfeminist som en förolämpning. Jag undrar om de som gör detta har någon aning om vad de pratar om. Har de läst någon radikalfeministisk nyckellitteratur? Har de någon insikt i den radikalfeministiska tankeutvecklingen idag? För det finns ju såklart mycket att säga om denna tanketraditions missar, men det finns också mycket att hämta.

Många vill nog tycka om sex med män.

jagärfaktisktheterosexuell

Jag tänker på den här grejen med att många förklarar sin heterosexualitet med att de minsann tycker om att ha sex med män. En kan ju för det första tycka att detta inte borde vara skäl nog för att för den sakens skulle spendera hela sitt liv med män, men jag vill också ifrågasätta utsagan att människor ”uppskattar” att ha sex med män i en sådan utsträckning att det motiverar all världens heterosexualitet.

I samband med att jag ”blev” lesbisk så började jag fundera på mina sexuella relationer med män, vilket jag skrivit lite närmare om här:

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

När en lyssnar på kvinnor som har sex med män så verkar det ofta inte vara så jävla najs, snarare en källa till problem. De saknar lust, deras partner är okänslig, de får aldrig komma, de känner sig pressade till att ha ”husfridssex” och så vidare. Många kvinnor hävdar såklart att det ”tycker om sex”, men när en gräver djupare verkar det inte alls vara så oproblematiskt som de vill påskina. Många kvinnor berättar om en lång kamp för att kunna få till ett ”bra” sexliv, och ändå är det något som skaver.

Jag tänker att många gärna vill tycka om sex med män, och därför tänker de att de gör det. Varför ville en tycka om sex med män? Kanske för att dölja de ojämlika villkoren för ”kärlek” och sex i detta samhälle. Om en tänker att en tycker om det så känner en sig mindre exploaterad och pressad, en upprätthåller illusionen om sitt eget fria val, vilket kan vara viktigt för många människor eftersom insikten om hur mycket vi styrs av samhällets strukturer är jävligt smärtsam. Dessutom innebär det en viss status att som kvinna ha ”bra” sex med män, och män tycker att det är bekvämt med kvinnor som ”gillar” sex, så länge det är på deras villkor då. Att vara en skön tjej, en tjej som inte ställer så höga krav och är sexuellt tillgänglig, gör en mer åtråvärd. Kvinnor som ställer något slags krav på ömsesidighet i sina sexuella relationer med män anses i regel besvärliga. Så en tar vad som ges och inbillar sig att det är så en vill ha det. En berövas en egen sexuell agens, och börjar anta att det som serveras till en också är det en begär.

oproblematisksexualitetSjälv har jag varit övertygad om att jag tyckt om sex, men det har handlat om att jag sett sex som en källa till bekräftelse från män. Att sluta ha sex i en relation har varit oerhört jobbigt eftersom det inte funnits andra källor till närhet och bekräftelse. När sexet då försvann ur bilden så blev det svårare att upprätthålla illusionen om att vi älskade varandra.

När jag i efterhand granskat dessa erfarenheter så har jag sett att det handlade ganska lite om ren njutning, och mer om den sociala status som finns i ”sex” och den funktion det fyllt i mina relationer. Många av de sexuella erfarenheter jag har haft har jag uppfattat som förnedrande. Men eftersom detta är helt normaliserat, att det liksom är så det ”ska” vara att ha sex med män som kvinna, så är det ingenting en reagerar så mycket på. I en sådan kontext kan ”bra” sex vara att en inte tycker det är direkt smärtsamt.

Alla kvinnor har såklart inte samma erfarenhet som jag, men jag tror det kan vara en god idé att fundera lite på det här med sex, vad det innebär för en, hur en upplever det och använder det. För det är liksom föregivet taget i detta samhälle att vi ska uppskatta sex, och framförallt heterosex. Det är föregivet taget att det är någonting sunt att ha sex, att det är någonting vi ”ska” göra och att den kvinna som inte uppskattar sex med män från första början måste lära sig att göra detta.

I själva verket är det heterokvinnor som objektifierar kvinnor.

Det finns en föreställning om att lesbiska objektifierar kvinnor. Genom att betrakta kvinnor som potentiella sexparters så sällar en sig liksom till männen, en har ett manligt begär eftersom en begär en kvinnlig kropp.

Detta grundar sig på idén om att begär alltid är objektifierande. Det är ju inte så konstigt att en får för sig detta om en bara haft heterosex, där begäret som känt bygger på makt och olikhet. Givetvis finns det en aspekt av objektifiering i alla former av heterosexuella begär, eftersom vi i någon mening alltid reducerar varandra till kön. Samma reducering till kön kan inte äga rum i en samkönad kontext eftersom en inte har någon olikhet att ta spjärn mot. Sedan förekommer det såklart också, kanske framförallt när folk som ser sig som hetero ska ”testa” hur det är att ha sex med en kvinna. Då kan det hända att de verkligen reducerar henne till bara kvinna, och framförallt till att vara just lesbisk. Detta är dock ingenting emot den objektifiering som män utsätter kvinnor för.

Kvinnoseparatistiska gemenskaper är ofta väldigt avsexualiserade. Det ingår liksom att vi träffas inte för att ligga med varandra, utan för att prata om hur vi ligger med män. Många kvinnor uttrycker att de känner trygghet där just för att de inte ses som sexuella varelser, de får en tid frist från att begäras av män. Om det kommer in en lesbisk kvinna i den typen av gemenskap kan det lätt bli jobbig stämning, plötsligt blir folk medvetna om att de även i detta rum kan begära och begäras. eftersom deras erfarenheter av begär är heterosexuellt så utgår de från att det kommer innebära samma sak.

Något jag verkligen har insett som lesbisk är att begär inte behöver vara objektifierande. En kan gå igång på en person, en hel människa. Att tycka att någon är snygg och attraktiv innebär inte att en objektifierar den. Objektifiering handlar om att se någon som objekt som för sin egen njutning, detta göra en inte bara för att en vill ha sex med en människa. Sex kan vara ömsesidigt, även om det såklart stämmer att heterosex sällan är det. Förutsättningarna för sexuell ömsesidighet är betydligt bättre när en inte möts i olikhet och när det inte finns en maktobalans baserad på kön.

Många heterokvinnor verkar vilja att feministiska gemenskaper ska vara ”trygga” för dem så att de kan spy ur sig allt de vill säga om deras pojkvänner och sedan ändå gå hem och investera sin känslomässigt energi i relationen. När de ställs inför faktumet att en kanske inte behöver vara heterosexuell så blir de förvirrade. Rummet känns inte tryggt längre! Deras livsstil utgår inte längre den oifrågasatta normen! De kan inte längre bara gå omkring och låtsas som om deras sätt att leva är det enda alternativet, utan de måste kanske omvärdera. Eller så skyddar de sig själva från att behöva omvärdera genom homofobi. De uppskattar inte när en lesbisk kvinna instämmer i deras klagosång om män eftersom de vet att hon vet att en kan leva på ett annat sätt.

I själva verket är det heterokvinnorna som objektifierar kvinnor, genom att inte tycka att kvinnor kan begäras sexuellt så reducerar de kvinnor till att inte vara hela människor. De reducerar kvinnor till att vara deras känslomässigt back up i deras relationer med män. De vill inte leva för och genom kvinnor för personernas skull, utan de vill att kvinnor ska fylla funktionen ”vänskap” och män ska fylla funktionen ”partner”. I själva verket finns det ingen naturlig uppdelning mellan dessa funktioner, och att utesluta en människa från den ena kategorin enbart baserat på dennes kön är såklart sexism och homofobi.

Sexualitet är en del av mänskligt varande. Sexualiteten kan vara en källa till njutning, närhet och gemenskap. Tyvärr har denna del blivit exploaterad av män, vilket gör att många kvinnor har svårt att tänka sig en sexualitet som inte är destruktiv, objektifierande och exploaterande. Lesbiska kvinnor får ta den främsta skiten för detta, vi blir exkluderade ur den heterosexuella kvinnliga gemenskapen eftersom vi utgör ett hot mot dess premisser. Vi blir utsatta för andra kvinnors homofobi när de jämför våra begär med mäns begär.

Hur kan det vara makt att en person har rätt att tacka nej till sex?

Hittade ett kul citat angående kvinnors så kallade sexuella makt:

kvinnan avgör även i de flesta fall om mannen ”får” sex eller inte, hon väljer vem hon går hem med

Jag tycker detta säger så mycket om det här med vad kvinnors ”sexuella makt” anses vara. Att en kvinna kan välja om hon ville eller inte vill gå hem med en man är alltså en slags ”sexuell makt”, enligt den personen som har skrivit detta.

För det första är ju detta inte sant, givetvis förekommer det att kvinnor vill ha sex med män som de inte får ha sex med, det är rentav ganska vanligt. Kanske finns det en liten grupp kvinnor som verkligen får till det med vem de vill, men det gäller inte kvinnor som grupp att en får till det med vem en vill. Själv har jag inte ens vågat begära män av rädsla för att bli avvisad, så det kan såklart på ett ytligt plan framstå som att jag har ”valt” eftersom jag inte har varit särskilt aktiv i att uppsöka män. Sanningen är dock snarare att jag har väntat på att bli vald. Nå, nog om detta.

Men om vi nu räknar med ett detta vore sant, hur kan en tala om det som makt att en person har rätt att tacka nej till sex? Hur kan det vara makt över en annan människa att en person själv får bestämma vad denne ska göra med sin kropp? Att en person kan välja att inte ha sex med någon?

Det är intressant hur folk kan få det att framstå som något negativt och manipulativt att en människa själv kan välja vilka sexuella relationer hon vill engagera sig i. En tycker ju annars att det borde vara en självklarhet att kvinnor får välja själva om de ska ha sex med någon som är intresserad, men det är uppenbarligen inte det.

Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

skadetvarasåattmittlivkretsarkringdigJag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.

Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.

När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.

Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.

Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse. varföralltidjag

Ge mig pengar!

Arkiv