Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.

Fick två kommentarer angående mäns relation till kvinnors känslor:

Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.

Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre

Och:

Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.

Detta är så jävla typiskt; män som aktivt provocerar fram en reaktion för att sedan kräva att en inte ska ha den, som skuldbelägger en för att en är ”överkänslig” och liknande.

Jag tänker att detta också påminner om olika uppfostringsmetoder, att ”härda” barnet genom att utsätta det för olika provokationer och sedan tycka att de inte ska reagera på det ena eller det andra sättet.

Jag antar att vissa skräms av att deras handlingar har för dem oönskade konsekvenser som de känner sig tvungna att hantera. Det är jobbigt när någon börjar gråta på grund av något en gjort.

En annan grej på samma tema: jag har upprepade gånger varit med om att jag sagt typ ”fortsätt inte med det här beteendet, det gör mig upprörd” varpå snubben ÄNDÅ FORTSATT, och när jag till slut blivit förbannad och/eller ledsen så tycker han att det är mitt fel att jag reagerar på fel sätt. En bara; nå, om du hade lyssnat på mig från första början så hade detta inte behövt hända.

Varför litar de inte på ens förmåga att själv avgöra ens eget känsloliv? Okej att de tycker att ens reaktioner är ”felaktiga”, men i så fall borde de ju kunna respektera att en har just dessa ”felaktiga” reaktioner och inte gå på mer när en faktiskt säger till dem. Men icke! De ska ta tolkningsföreträde och bestämma att mitt eget omdöme om mina känslor är irrelevant för deras agerande och sedan bli förvånade när det går illa.

Detta är också en sån grej som äldre män gärna gör mot yngre kvinnor; provocerar dem på olika sätt för att sedan tycka att de är roligt när de bli retade och reta dem ännu mer för att de är så ”lättprovocerade”. Vad detta är är att ta ifrån någon rätten till sina instinktiva känslomässiga reaktioner och tvinga någon till ”självbehärskning”. Till vilken nytta? För att göra tillvaron mindre obehaglig för mannen såklart. Om en lär sig att ens instinktiva reaktioner är fel så håller en tillbaka dem, vilket resulterar i att mannen kan fortsätta hålla på med sin skit utan att behöva utsättas för något obehag i form av en berättigad reaktion.

Självuppoffrande och själviskhet som premiss för omsorg.

Självuppoffrande och omsorg är något som feminister ofta har olika åsikter om. Vissa menar att dessa egenskaper, att kunna ge omsorg, är något väldigt fint hos kvinnor. Andra menar att det är någonting vi måste träna bort för att kunna likställas med mannen.

Detta samhälle r organiserat utifrån premissen att kvinnor ska ge omsorg billigt eller gratis, framförallt inom familjen men också i yrkeslivet. Samhället behöver denna omsorg, det är ingenting som bara ges vind för våg utan det är någonting som samhället behöver för att gå runt. Vi behöver närhet, kärlek, känslomässigt arbete och så vidare. Men så som samhället är organiserat är detta väldigt ojämlikt fördelat.

Jag tänker att förmågan att relatera till andra är väldigt viktig, men denna förmåga har blivit beslagtagen av patriarkatet. Vi har lärt oss att rikta in denna förmåga på män, för att kunna dalta med deras egon, istället för på oss själva och andra ickemän. Det är en fin egenskap, om den används rätt, men patriarkatet har gjort allt för att exploatera den.

Jag tänker också på självuppoffrande som idé, att det skulle vara fint att offra sig själv för andra, och att detta på sätt och vis är genomgående i patriarkatet. Eftersom det finns så få idéer om hur en skulle kunna ge till andra utan att bli utsugen så blir självuppoffrandet en given del av kärleken. Meningen är att en ska älska någon så mycket att en är beredd att lida för denne, att en är beredd att ge upp sig själv och leva för och genom den andra.

Jag tänker på den Valerie Solanas skriver om individualitet i SCUM:

Ett verkligt samhälle består av individer – inte bara medlemmar av arten, inte par – som respekterar varandras individualitet och privatliv och som samtidigt interagerar känslomässigt och mentalt med varandra – fria själar i fria relationer – som samarbetar med varandra för att uppnå gemensamma mål. Traditionerna säger att samhällets grundläggande enhet är familjen; »hippisarna« säger stammen; ingen säger individen.

Jag tycker mycket om det här sättet att se på individualitet. Det är inte en fråga om den liberala isolationen, men det är inte heller en fråga om självuppoffrande. Det handlar om att människor ska vara självständiga för att kunna vara med varandra, kunna relatera till varandra.

I de relationer jag har haft där det har funnits självuppoffrande med i bilden, alltså människor som inte känner sina egna behov och gränser och som därför hänger upp sitt egenvärde på någon annan, har det ofta varit svårare att få hjälp och stöd, eftersom det inte har kunnat ges på ett bra och ömsesidigt sätt. Till exempel när jag bara behövt stöd, men istället fått någon slags total självuppoffring som jag varken bett om eller behövt. Som om självuppoffrandet i sig var det jag eftersökte. Jag har varit på båda sidorna i dessa situationer, både gett saker och ting som egentligen inte eftersöktes för att jag trott att det var min plikt, och fått saker jag inte behövt men som sedan agerat som substitut till det jag egentligen behövde.

Det kan lätt bli så att en söker, eller tror sig söka, just självuppoffrandet i sig, ofta så har jag blandat ihop mina behov av stöd med att någon ska ”bevisa sin kärlek” genom att vara självppoffrande. Jag tänker att detta är ett ganska vanligt mönster; när en inte vet eller vill förstå vad en egentligen behöver så landar en lätt i att avkräva människorna i sin omgivning olika bevis på deras kärlek. Detta blir i princip alltid destruktivt, det är smärtsamt för dem som avkrävs bevis, och för den som får dessa bevis blir det så mycket mindre värt när det inte kommer av fri vilja utan har blivit avkrävt.

En annan grej i självuppoffrandet är att det skapar skuld, som håller kvar människor vid varandra. En känner skuld att fortsätta vara med någon för att den har offrat det ena och det andra för en. Det blir oviktigt om relationen i sig är bra eller inte, en blir tvungen att stanna med varandra för att ”hedra” det den andra har gett en, oavsett om det var något en faktiskt ville ha från första början. Denna ”skuld” gör sedan att människor klamrar sig fast vid relationer i något slags ursinnigt försök att rätta till saker och ting, istället för att lämna ett uppenbart hopplöst projekt. Och det ÄR svårt att lämna en relation där en upplever att en gjort stora uppoffringar, en vill bara inte medge att det varit förgäves.

IMG_20141121_110901Så som jag resonerar kring relationer nu är att jag vill försöka hålla mig såpass fri att jag kan lämna relationen när jag känner att den börjar bli dålig. Detta innebär till exempel att inte göra uppoffringar. Att inte göra uppoffringar innebär inte att inte ge stöd och hjälp, snarare att inte låta min tillvaro cirkulera kring någon annan, inte försöka ordna upp en annan människas existens. Jag kan ge stöd och hjälp, men jag kan inte ta ansvar för en annan människas problem.

Jag tror att detta i längden gör mig mer kapabel att faktiskt ge stöd, eftersom jag håller isär mitt eget behov av att bli behövd och binda någon till mig och den andra människans faktiska behov. Det är inte ovanligt att dessa två blandas ihop. Jag har både gjort det själv och varit med om att andra gjort det, till exempel genom att säga saker som ”jag kommer alltid finnas här för dig”, ”jag kommer hjälpa dig att må bra” och så vidare. Om jag ger stöd vill jag inte att det ska vara för att jag förväntar mig något annat tillbaka, utan för att det är en människa jag bryr mig om och vill finnas där för i den stunden. Detta bygger också på att jag inte upplever situationen som exploaterande, att jag känner att det jag ger erkänns för vad det är och inte förnekas, vilket män har en tendens att göra när det kommer till känslomässigt arbete.

Jag tänker att om människor jag lite mer själviska, i betydelsen att vi först och främst lever för och genom oss själv, har koll på våra gränser och behov, så skulle vi också kunna hjälpa varandra bättre. Ju bättre jag känner mig själv desto bättre kan jag vara till hjälp, eftersom den hjälpen jag ger inte innehåller något krav på motprestation eller tacksamhet på samma sätt som tidigare. Jag kan ge det jag har att ge och det jag vill ge, och jag kan välja att rikta denna förmåga mot människor jag bryr mig om istället för att rikta den mot någon heterorelation.

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.

Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

wpid-img_20141120_120310.jpgResultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.

Om att stå på sig.

Haha åh gud, nu har jag tagit en titta på alla jävla kommentarer från olika kränkys jag fått.

Till exempel denna från ”Micke” som skrivit ungefär 25 kommentarer inom loppet av några timmar. Givetvis har jag tagit bort rubbet, men jag tänkte att jag kunde svara på en så att det inte känns helt lönlöst för honom.

Eller så står man på sig och tar för sig i livet och inte låter andra kliva på en.

Gäller både män/kvinnor

Tack för tipset! Jag tycker det låter jättebra, jag har faktiskt till och med själv dragit denna slutsats. Det är därför jag driver en feministisk blogg, eftersom jag kom på att för att ”stå för sig själv” när en är förtryckt i ett patriarkat så måste en bygga upp någon slags känsla av egenvärde och ha en analys av sin omvärld. För mig är det MYCKET lättare att ”står för mig själv” efter att jag förstått hur saker och ting hänger ihop. Det är liksom svårt att ”stå upp för sig själv” bara sådär.

Jag tänker mig att Micke ser ut ungefär såhär:

wpid-img_20141120_105525.jpgGrejer som feminismen gett mig på detta område:

  1. Att börja utforska mina egna behov och begär. Alltså att ens fatta att jag inte vill ha sex och relationer på ett speciellt sätt, till exempel. Detta var inte särskilt enkelt eftersom det finns en massa förutfattade meningar om hur sex och relationer ska se ut. Jag började ifrågasätta mina begär och komma fram till vad som egentligen är bra för mig, vad jag egentligen mår bra av, och inte det samhället vill att jag ska begära. När känner jag kraft, inspiration och glädje och när känner jag mig bara utsugen och utmattad?
  2. Att prioritera mitt eget välmående. Också en svår process, men numera så är jag mycket bättre på att sätta mina gränser. Detta gäller såklart alla relationer, men det är mycket mycket mer nödvändigt i relationer med män. Det finns ju en idé om att kvinnor ska vara självuppoffrande i största allmänhet, framförallt inför män. Denna idé har jag och många andra kvinnor internaliserat vilket gör att det inte kommer naturligt att inte vara självuppoffrande.
  3. Att identifiera förtryckande beteenden. Typ nu när någon använder härskartekniker mot mig så fattar jag vad det handlar om. Innan kände jag bara en känsla av obehag, av att bli trampad på, men jag kunde inte lokalisera den eller sätta ord på den. Det kan jag nu och det är jättebra. Både för min egen del och om jag ska ”säga ifrån”.
  4. Insikten om att jag inte är ensam. Genom att driva denna blogg och umgås med andra feminister får jag en massa historier om hur de blivit utsatta, och lustigt nog så stämmer de påfallande ofta överens med mina. Detta gör att jag känner mig mindre ensam och utsatt och det ger mig styrka. Jag vet att det inte är mig det är fel på.
  5. Att släppa skulden. Innan så fick jag alltid sjukt dåligt samvete när jag ”misslyckades” med att sätta gränser, men nu har jag fattat att det inte är mitt ansvar att sätta gränser utan andras ansvar att kännas in och respektera mina gränser. Det händer då och då(ganska sällan på grund av litet umgänge med män) att folk passerar mina gränser trots att jag är mycket tydlig med dem, och då slipper jag gå och gräma mig över det och kan istället komma fram till bra strategier för att undvika sånt, som till exempel att rensa bort män ur mitt liv.

Så jag har faktiskt redan gjort lite som du säger Micke! Jag har till och med kommit fram till en massa strategier om hur en ska göra, som jag delar med mig av till andra. Hoppas du är nöjd nu.

Ha så sköj i den obligatoriska heterosexualiteten.

IMG_20141110_032045Håhåjaja vad folk blev upprörda över inlägget om Stora Förtryckardagen. Tycker alltid det är roligt när en skriver om sina personliga erfarenheter av män och folk tar det som ”såhär är alla män, alltid”. Inte för att jag nödvändigtvis har något emot den tesen, men det var inte vad jag skrev den här gången. Tycker det är så intressant hur oerhört farligt det är att prata om vad faktiska män haft för inverkan i ens faktiska liv.

Noterar att många tycker att det handlar om ~*individer*~ och inte kön. På detta har jag två kommentarer:

  1. Alla ickemän har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män.
  2. Har i alla fall märkt att dessa problem typ minskat med 90 % efter att jag rensat ut män ur mitt liv. Tänker nog fortsätta på det spåret.

Ha så sköj i den obligatoriska heterosexualiteten så fortsätter jag med min lesbiska existens. Tack och hej.

Stora förtryckardagen.

wpid-img_20141119_083745.jpg

Idag är det, som ni kanske vet, Stora Förtryckardagen. Dagen till ära tänkte jag dra min topplista över sätt män skadat mig på.

  1. De har försatt mig i en ständig känsla av att jag inte duger som jag är, att jag är mindrevärdig, och att jag måste kompensera för detta. Detta har de gjort både genom direkta kommentarer om min person men också genom kommentarer om Kvinnor I Allmänhet. Till exempel; kvinnor är irrationella, kvinnor är ytliga och så vidare. Ibland har de ställt mig i kontrast mot detta, men det har ändå gjort att jag hela tiden känt en oro att ”avslöja” mig som en sån där dålig kvinna. Detta har i sin tur lett till en mängd olika former av psykiska besvär som jag fortfarande tampas med.IMG_20140708_103146
  2. De har fått mig att tro att det som ger mig mening i livet är relationer med män. Detta sker både på en samhällelig nivå och en individuell. I samhället så är heteropropagandan överallt, men individuellt har de spätt på detta genom att prata om att de ska skydda mig från diverse saker (till exempel patriarkalt förtryck). De har också nedvärderat relationer kvinnor emellan och fått mig att göra det för att stiga i status i deras ögon.IMG_20140824_113312
  3. De har pressat mig till att lita på dem genom att vara ”romantiska” för att sedan svika mig och lägga skulden och ansvaret på mig när saker och ting går åt helvete, för att jag var naiv och litade på dem. När jag inte trott på deras lögner har de skuldbelagt mig tills jag trott på dem. När jag sagt att jag inte vill att de ska ägna sig åt romantik har de smugit in det ändå.
  4. De har konsekvent gjort mindre arbete i våra relationer, vilket har varit oerhört utsugande. De har dessutom fått mig att känna skuld för att jag gör mer arbete. De har fått mig att känna att det är mitt ansvar att göra mindre, när det arbete jag har gjort har varit nödvändigt arbete för att få relationen att fungera. Alltså har jag inte bara gått omkring och gjort mer arbete utan även behövt känna skuld och skam över detta.
  5. De har fått mig att tvivla på min egen intuition genom att säga åt mig att mina känslor är ”irrationella” och liknande, något som har fått mig att hela tiden ignorera mina egna gränser och begär till förmån för mer samhälleligt accepterade sådana, som typ altid råkar vara manstillvänd. Kan meddela att manshat är typ det mest rationella jag ägnat mig åt, det finns dels sjukt god grund för det men det är också en sann livskvalitetsförbättrare.
  6. De har tagit sig rättigheter över mig och mina vänners kroppar och känslor genom att helt enkelt tränga sig på utan att känna in om det är okej eller inte. Eftersom alla vet att en besviken man lätt kan bli farlig och obehaglig så är det inte ovanligt att en faktiskt ger männen det dem vill ha. De uppfattar då detta som en ”lyckad” strategi (vilket det kanske på något vis också är) och kör vidare, helt utan att bry sig om att folk faktiskt kan ta oerhört illa vid sig. Detta etablerar också ett mönster i mänsklig kontakt som drabbar alla, även de män som respekterar gränser.IMG_20140604_134637
  7. De har fått mig att hata andra kvinnor genom att nedvärdera dem, snacka skit om dem och sätta oss i någon slags uppdiktad konkurrensposition gentemot varandra. Till exempel genom att säga ”men duuu är inte som den här kvinnan, du är ju vettig”. Sedan har de skuldbelagt kvinnor för att de inte har bra vänskaper. Ja, gissa varför ditt mähä.IMG_20140821_111217Det är dock inte särskilt konstigt att mannen gör detta eftersom det är det enda sättet för honom att få sällskap med kvinnor.
  8. De har fått mig att känna mig känslomässigt beroende av dem genom att hela tiden upprätthålla distans i relationer, vilket har fått mig att jaga efter deras kärlek och bekräftelse. Sedan har de skuldbelagt mig för att jag inte är tillräckligt ”självständig”. De själva går ju omkring med illusionen att de är så jävla självständiga eftersom de inte beöver känna sig beroende, eftersom jag alltid ansträngt mig så mycket för att tillfredsställa deras behov.
  9. De har ignorerat mina känslor vilket har fått mig att känna mig så oerhört värdelös att det inte är klokt. Frapperande exempel på detta finns det gott om här, till exempel:

    Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. IMG_20131004_103347

  10. De har fått mig och mina vänner att känna oss otrygga i det offentliga rummet, eftersom vi aldrig kan veta när en man bestämmer sig för att ”ta kontakt” med oss och utsätta oss för något slags fysiskt närmande, våld, heterosexualitet och så vidare. De tvingar oss att vara på vår vakt för dem hela tiden, och att känna skuld om det ändå skulle hända något.

Det var min lilla lista på saker jag kan komma på just nu i alla fall. Fyll gärna på med era värsta!

Kompis med snubbar.

Jag har generellt rensat ut män från mitt umgänge, det vill säga; jag umgås inte med män mer än nödvändigt, jag knyter inga nya bekantskaper med män och så vidare. Detta har varit en stor livsförbättring.

En sak som blivit väldigt påtaglig för mig sedan jag slutade med detta är hur oerhört utsugande även ytlig kontakt med män är.

Så fort en umgås med män behöver en förhålla sig till dem som ett potentiellt hot, eftersom de utgör ett potentiellt hot. Sedan jag började säga till i alla fall 25 % av gångerna jag upplever att en man beter sig obehagligt så har jag knappt kunnat göra annat. Och det blir alltid en jävla diskussion om det. ”Nej du har fel jag var inte alls obehaglig”, bölar mannen tills en inte orkar längre.

Jag märker hur jag ofta hamnar i en idé om att jag skulle behöva få mannens godkännande/imponera på honom av någon jävla anledning. Typ att jag söker kompromisser och liknande. Detta är så sjukt jävla utsugande att det inte är klokt. Jag känner mig typ helt tömd på energi efteråt. Kontrasten blir väldigt påtaglig eftersom jag har så lite samröre med män i mitt vardagsliv, så minsta lilla chattkonversation kan göra en påtaglig skillnad. Jag tänker på hur sjukt jobbigt det måste ha varit innan när denna kontakt var en del av min vardag.

Andra osofta grejer män väldigt ofta gör:

  1. Lyssnar dåligt eller är bara oförmögna att fatta vissa grejer. Värsta är när de låtsas att de fattar fast de inte gör det??? De är ju ointresserade av något verkligt utbyte helt enkelt.
  2. Börjar agitera istället för att diskutera grejer. Såpass trött på detta beteende??? Speciellt när det handlar om relationen.
  3. Kommer med små tips/pikar/hintar om allt en skulle kunna göra annorlunda/bättre. Detta gör mig fan knäpp! Speciellt när de ska ha åsikter om Feminism. En ba: gubben jag har sysslat med detta i flera år, jag tror jag vet vad jag gör (bättre än dig i alla fall).
  4. Nedvärderar kvinnor/kvinnlighet på ett eller annat sätt. Så trött på raljanta utlägg om hur den och den kvinnan är ytlig/sjåpig/tramsig/våpig eller vad det nu är för fel på henne som bara måste lyftas upp.
  5. Över huvud taget tycker att alla ska dela deras intressen. Detta är såpass vanligt??? Alltså män som börjar prata om grejer de till och med VET att jag inte är intresserad av. Varför? Tror de att jag ska bli imponerad eller? Känner mig bara nedtryckt.
  6. Heterosnubbar gillar att snacka om sina flickvänner/ex/whatever, alltid utan någon större förståelse. En grej jag avskyr är när jag ska agera relationscoach till någon människa som inte vill ta in vad jag säger. Varför frågar de ens mig?? De borde ju veta att jag tycker att män förtrycker kvinnor.
  7. Nedvärderar relationen till exempel genom att snacka om hur soft de har det med sina manliga vänner. Jamen gå och häng med dom då ditt mähä.

Listan kan göra oändlig.

Nå, precis som i kärleksrelationer så gäller det att kvinnor för bekräftelse genom relationer med män. Till exempel den här grejen att kvinnor gärna pratar om hur många manliga vänner de har, det är samma fenomen fast i en annan form. På sista tiden har jag börjat känna typ ”tråkigt för dig som blir utsugen även i dina vänskapsrelationer” när någon kvinna kommer igång och pratar om liknande.

För grejen är att män är vampyrer. De suger ut en på energi. Även så kallade ”snälla” män gör detta.

Det är inte bara kärleksrelationer som kan avslutas, även andra relationer kan avslutas helt eller i alla fall dras ner på en hel del. Jag rekommenderar verkligen detta. Lika lite som du behöver ha kärleksrelationer med män behöver du ha vänskapsrelationer med dem. Patriarkatet lurar oss att det är ”coolt” att vara en ”pojkflicka” och bla bla men det är inte ”coolt” att bli utsugen.

Trio-3-harry-ron-and-hermione-26030628-500-207_largeDetta kanske ser härligt ut men tänk på vilken SKAM det är att inkännande, intelligenta Hermione hänger med dessa idioter hela sin skoltid och dessutom gifter sig med en av dem.

P.S. kan ni inte bidra med era värsta snubbkompisbeteenden???

Peppighet i feminismen.

Twittrade lite om feminism och ”peppighet”:

Tycker det är stor jävla skillnad på att känna glädje i kampen och ”peppighet” inom feminismen. Glädje känner jag när jag upplever systraskap, när jag gör framsteg, när ja får livsavgörande insikter. Det är en glädje tyngd av allvar. Däremot att vara ”peppig”, det ser jag som en fråga om att ignorera problem och att få saker att framstå som enklare än de är.

Jag kan känna tillfredsställelse över framsteg utan att behöva omfamna F!:s ”det händer nu”-retorik. Min feministisk övertygelse bygger inte på att ”ha kul” utan på en genuin önskan om om och tro på ett bättre samhälle. Jag tror inte att feminismen tjänar på att människor skyr allvaret i politisk kamp, de uppoffringar det innebär.

För mig är en av de mest stärkande tankarna just att jag gör val, att jag offrar någon för övertygelse och kamp. Att jag är ett subjekt. Jag tror inte på självspäkande, men jag tror inte heller på att få saker att framstå som enklare än vad de faktiskt är. Jag tror på att glädjas åt varje litet steg, att se varje insikt, varje systraskaplig handling som ett värde i sig men också ett steg framåt.

För mig är det självklart att kamp och glädje hör ihop. Jag känner glädje när jag knyter vänskapsband i kampen för frigörelse, när jag själv arbetar aktivt för att förändra mitt liv och världen omkring mig, när jag tillsammans med andra får och delar med mig av livsavgörande insikter, när jag själv tar steg mot frigörelsen som jag aldrig hade tagit utan feminismen.

Jag ser dock stor skillnad på denna glädje och det där ytliga, peppiga, glättiga ”det händer nu”, ”det feministiska genombrottet är här” och så vidare. Ungefär som om vi behövde ljuga för att glädjas. Det finns gott om saker att glädjas åt när det kommer till feministisk kamp utan att behöva blåsa upp det till dessa enorma proportioner.

Många verkar resonera utifrån att folk kan bli ”bortskrämda” från feminismen om det framstår som svårt, men jag tror att motsatsen sker också. Många känner sig alienerade när framsteg de själva inte märker någonting av firas som om det vore en stor omvälvning av sakernas tillstånd.

Politisk kamp handlar mycket om att streta på i det lilla, och en måste hitta någon slags glädje i det för att orka. Men den glädjen behöver inte innebära förljugenhet, för det får nog snarare motsatt effekt. När lögnen uppdagas så går luften ur helt och hållet.

Ge mig pengar!

Arkiv