Integritet.
En grej som jag tycker är lustig är när andra skriver typ ”jag skulle aldrig kunna blogga om X, folk som gör det har ingen integritet”. Ofta talas det om vikten av att ”sätta gränser” när en bloggar och dessa ”gränser” antas nästan genomgående gå vid ”privatliv”, alltså kärlek, familj, sex etc. Personligen bloggar jag om det mesta som jag finner relevant, och har skrivit utförligt om såväl mitt kärleksliv som mitt känsloliv. Jag har inte satt några ”gränser” för mitt bloggande utan tar det som det kommer.
Jag förstår att en inte vill blogga om allting själv, men det här idén som finns kring ”gränssättande” som något universellt som liksom alla ska dela tycker jag är märklig. Det går utmärkt att upprätthålla sin integritet och fortfarande skriva om väldigt personliga saker, det handlar mycket om hur en skriver och varför.
Varför försöker en sätta gränser för andras integritet? Människor ser faktiskt inte på integritet på samma sätt, har inte samma gränser över huvud taget. Bara för att någon inte ha samma gränser som du själv betyder inte det att hen inte har några.
Twitter 17/5.
Okej, kan folk som använder hen bara sluta säga att det endast ska användas när könet är okänt. Det begränsar bara. Hen är ett helt nytt ord. Det finns inga ”regler” kring hur en ska använda det. Varför begränsa? Folk kan väl få göra som de vill. Jag vill använda det konsekvent av en massa olika skäl. Låt mig?
Även detta att folk ba ”det ger bara motståndarna vatten på sin kvarn”. Ok, så nu ska vi anpassa språket efter våra motståndare? Använd ordet som ni vill, men försök inte tvinga på mig att använda det på ert sätt för att inte ge någon ”vatten på sin kvarn”.
Förstår inte behovet som andra feminister/genusintresserade har i att begränsa de som går ”för långt”. Snälla sluta med det. Så jävla trött på att ständigt bli påpressad den här grejen med att vara ett ”bra språkrör” för feminism/genus. Förstår inte varför vi ska begränsa oss själva. Det är bara så jävla dumt.
Och alltså, om ni nu har lovat någon motståndare att ”hen” bara ska användas på ett visst sätt är det väl fan ert problem. Ge ej sådan löften. Ni kan tyvärr inte göra utsagor för hur alla kommer använda ett ord, lär er det och sluta försöka begränsa.
Jag har verkligen fått en massa kommentarer om att det är skönt med könsneutralt språk eftersom det får folk att släppa könsfixeringen. Fattar inte varför jag ska undvika ett språk jag själv och andra trivs med för att någon på avpixlat kan få ”vatten på sin kvarn”. Och allvarligt, folk som blir sura för att ngn använder hen ”fel” är nog ändå inte mer på genuståget så att säga.
Vad tror ni.
Funderar på att göra om denna ytterligare en gång men byta ut löven mot stiliserade fittor (+kanske lägga till några fler) och trycka upp som tygpåse. Tänkte fört till mig själv men kom sedan på att det kanske finns intresse hos andra. Skulle det vara intressant?
Svar på frågor del 1.
Här kommer första omgången svar. Kommer komma med en runda till ”vanliga” svar och sedan köra en speciell för frågor om kommunism, då jag känner att de kräver mer text för att besvara bra. Den som vill ställa en fråga kan göra det här.
Oj, känns som jag tänkt på så många frågor men nu glömt bort alla… Vet att du skrivit om det tidigare, men kan du inte berätta om hur du fick de åsikter du har i dag? Låter väldigt stort att gå från liberal till socialist. Fick du dina åsikter efter uppbrottet med pojkvännen?
Eftersom så många frågade skrev jag om resan från liberal till kommunist här. Kopplar inte samman det med uppbrottet med Emanuel så mycket, utan det var en process som påbörjades redan innan vi gjorde slut och sedan fortsatte. Jag har såklart influerats av partners och så vidare, men jag har ändå tänkt relativt självständigt i det mesta.
Berätta gärna mer om ditt liv. Vart pluggade du? Vem var du i skolan? Hur gick det i skolan? osv
Jag växte upp i villaförorten Enskede, som är en förort till Stockholm. Jag gick i Skarpnäcksskolan upp till femman, och bytte sedan till Bagarmossens skola där de hade en matte-no-klass. Jag minns att alla var skiträdda för att gå i Bagarmossen eftersom det gick så mycket ”invandrare” där. Alltså det var seriöst en otrolig hets kring detta. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att jag gick där, för den andra skolan som alla placerades i, Björkhagen, verkade ha stora problem med mobbing. Sedan gick jag i kunskapsgymnasiet vilket jag inte kan rekommendera. Fattar inte varför jag valde så, för jag fick plats på Norra real först, men hoppade av. Det var kanske smart i och för sig för det verkar ha varit en sån jävla prestationskultur där, och jag vet inte om jag hade pallat det.
I skolan var jag väldigt mycket ensam. Jag tror inte att jag har några vänner kvar från min skoltid, ärligt talat. Jag var väldigt anti människor under hela högstadiet och gymnasiet, och kände väldigt mycket förakt, vilket gjorde att jag drog mig undan. Detta har som tur är gått över, för det är en jävligt tråkig attityd att gå igenom livet med både för en själv och personer i ens omgivning. Jag har alltid varit modig på det sättet att jag sagt ifrån när både jag själv och andra blivit dåligt behandlade. Jag tror att jag var ganska naiv när jag gick i låg- och mellanstadiet, jag lärde mig typ inte ”socialt spel” och liknande vilket ju både har för- och nackdelar.
Överlag har jag gjort bra ifrån mig i skolan. Jag har haft väldigt goda hemförhållanden under hela mitt liv, fått mycket trygghet och uppmuntran hemifrån och så vidare, vilket har gjort att jag har kunnat fokusera på skolan och mina intressen. Jag har alltid haft väldigt lätt för samhällskunskap, svenska och så vidare. Däremot har jag aldrig varit någon prestationsprinsessa, utan har alltid haft svårt att göra saker jag tycker är ointressanta. I slutet av gymnasiet blev jag deprimerad och fick gå ett år på halvfart, vilket gjorde att jag tog studenten et halvår senare. Då var jag väldigt glad att jag gick på den skola jag gjorde, för det gick verkligen lätt att fixa allting. Jag tror det hade en del att göra med att de tjänade på att kunna ta skolpeng för en elev de egentligen hade ganska lite jobb med. Jag har dock hört om folk som gått igenom extremt svåra kriser som inte har fått information om att det går att gå på halvfart, utan bara haft alternativet att hoppa av eller köra helfart. Det är verkligen onödigt och jag tycker att den som har problem med att klara skolan ska kolla upp möjligheterna till det.
Jag blir ofta så besviken när jag läser böcker och ser på film, för att jag som kvinna sällan känner mig representerad och för att det är så himla mycket stereotyper. Kan du ge tips på lite vettiga/feministvänliga böcker, filmer och tv-serier?
Bloggade om detta här, och det finns även ett gäng tips kommentarerna under. Kan även tipsa om Egalias döttrar av Brantenberg som jag läser just nu. Den handlar om ett matriarkalt samhälle, vilket verkligen är sjukt intressant skildrat och ger en ökad inblick i orimligheten i patriarkatet.
Vilket datum är du född?
Den 25 Juli 1991 klämdes jag ur min mammas fitta.
Har du några syskon?
Ja. En lillebror som är 19 och en lillasyster som är 11.
Hur ser din relation med din familj ut, kan du diskutera med dem på ett bra sätt, håller ni med varandra eller tycker ni olika?
Överlag har jag en väldigt bra relation med min familj, både föräldrar och syskon. Jag har inte särskilt tät kontakt med min bror men det är trevligt när vi väl träffas. Vi diskuterar inte så jättemycket inom familjen, mina föräldrar orkar väl inte med mitt babbel och min syster är för liten. Däremot så brukar jag syssla med feministpropaganda gentemot min syster när jag är på besök. Jag tror vi tycker ganska lika om mycket, men mina föräldrar är inte alls lika vänster som jag är, utan lite sådär småborgerliga som folk blir när de har det gött. De kan till exempel säga saker som att arbetsmarknaden för unga inte alls är så jobbig. De har dock alltid röstat vänster, är emot alliansregeringens politik och så vidare. Jag tror att det hade varit betydligt mycket spändare stämning om det inte var så.
Hur är du när du bråkar, går du och suger på surheten eller försöker du ta upp problemen så fort som möjligt?
Beror helt på situation och grej vi bråkar om. I relationer så brukar jag ta upp saker så snabbt som möjligt, jag går sällan omkring och surar över saker. Jag brukar försöka undvika stora gräl, men jag brukar inte lägga mig bara för att skapa god stämning. Jag har dock tränat en del på att svälja stoltheten och ge personen jag grälar med rätt. Jag skulle seriöst kunna ha hur långa gräl som helst om jag bara tänkte på mig själv, så därför har jag fått lära mig att lugna ner mig lite. Jag kan ganska ofta vara rätt tvär och liksom fräsa till, vilket är något jag jobbar på. Gäller det politik så brukar jag sällan ha stora gräl utan mest vara sarkastisk. Det är kanske inte så sympatiskt men jag orkar liksom inte engagera mig i alla personer som tycker puckade saker.
De feminister som oreflekterat sprider sexistiska bilder på kvinnor gör sig skyldiga till samma sexism som reklammakarna.
På sista tiden har det delats väldigt mycket reklambilder i feministiska sammanhang. Feminister på twitter har delat reklam från American Apparel, kontot Kvinnohat på instagram har det lite som sin grej att dela sexistisk reklam och så vidare. Jag ser absolut vilket syfte detta har, men samtidigt måste jag ifrågasätta om det alltid är relevant.
Såhär: när en delar en sexistisk bild så delar en inte bara själva sexismen, konceptet, utan en delar också en kvinnas ansikte och/eller kropp. Den här kvinnan är en person och precis lika utsatt för patriarkala normer kring utseende som alla vi andra, om inte mer då hen troligen jobbar i modellbranschen. Att köra upp hens ansikte någonstans och säga ”detta är sexism” är att göra hen ännu mer utsatt. Ofta är dessa modeller underåriga. Det finns en stor risk i att fokus hamnar ännu mer på modellen, alltså på kvinnorna, när vi definierar sexism. Jag tänker speciellt på en American Apparel-bild som delades en del för ett tag sen, med en underårig kvinna på som kollade blygt in i kameran och hade särade ben. Jag tänker på obehaget hen måste känna inför att den bilden sprids på det sättet.
Ibland sägs det att dessa bilder är reklambilder och ändå är spridna. Det stämmer, till viss grad. Det finns nog en mängd bilder jag personligen aldrig hade sett om de inte hade spridits på det här sättet bland feminister, och åtskilligt fler som jag inte hade kommit ihåg.
Jag säger inte att en inte ska kunna sprida dessa bilder, men jag tycker att det ska göras med aktsamhet. En kan fråga sig: fyller den här bilden verkligen en funktion här, säger jag verkligen något nytt. Ofta känns det som att feminister sprider dessa grejer mer för att kunna förfasa sig över dem gemensamt än för att verkligen få något väsentligt sagt. Det blir liksom en kör av ”ojojoj så sexistiskt” som inte riktigt leder någonstans. Även om det är sexismen som kritiseras så är det kvinnan på bilden som människor ser, och det är troligen hen som kommer känna mest obehag inför att bilden sprids.
Ofta så tänker jag att en kan skriva om sexism och objektifiering utan att dela dessa bilder stup i kvarten. Ja, det kanske blir enklare om en gör det med en sådan bild som väcker en massa uppmärksamhet och som säger mycket i sig, så en slipper göra utvikningar och beskriva det hela, men jag tycker inte att ändamålen alltid helgar medlen. En kan också mena på att det är för något ”högre mål”, för att medvetandegöra människor och så vidare, och att då får det helt enkelt vara så att kvinnan exponeras ännu mer.
Om en på ett oreflekterat sätt sprider dessa bilder tycker jag faktiskt att en gör sig skyldig till samma sak som reklammakarna, nämligen att använda sig av kvinnors kroppar för att få fram en poäng, för att vinna uppmärksamhet och sprida sitt budskap. Jag tycker inte att det är en särskilt bra feministiskt strategi. Så jag efterfrågar lite eftertänksamhet från alla som sprider sexistiska reklambilder; tänk på att det inte bara är en illustration av sexism utan även bilden av en faktisk kvinna av kött och blod ni delar.
Om hur fördomar sprids och reproduceras.
Igår reagerade jag på en tweet som löd såhär:
Alla ungdomar som: ”Jag skiter i skolan, jag vill bli PROGRAMLEDARE!” kan ju se Petra Mede växla mellan franska och engelska på scen nu.
Nu tänkte jag försöka säga något om hur fördomar sprids, legitimeras och reproduceras. Det är en utbredd uppfattning idag att ungdomar är lata, bortskämda och så vidare. Ibland sägs det att vi bara vill ha roliga jobb (gud, sedan när är det fel att drömma) och inte vill anstränga oss. Den här myten används politiskt på ett tydligt sätt, folk tycker att regeringen inte behöver göra något åt ungdomsarbetslösheten eftersom en förklaring är att ungdomar minsann är lata, inte vill ah jobb och så vidare. Jag tror att ni förstår ungefär vad jag menar.
I ett sådant klimat kan en inte bara kasta ur sig saker om ungdomar på det sättet och sedan hävda att en inte bidrar till dessa fördomar. Det gäller att tänka efter vilka fördomar en reproducerar. Om det inte hade funnits en uppfattning om att ungdomar i allmänhet är lata och bortskämda hade det inte varit ett problem att skriva som det skrivs i tweeten, men nu är det tyvärr så att denna uppfattning är utbredd och använda i politiska syften, vilket gör att en bidrar till den världsbilden när en skriver sådana saker. På samma sätt fungerar det med att till exempel ”kritisera” halaslakt i ett samhälle där muslimer utsätts för rasism, eller ta upp att den finns en möjlighet att kvinnor falskanmäler våldtäkt i ett patriarkalt samhälle. Dessa två saker hade kanske varit okej i ett fullkomligt orasistiskt eller jämställt samhälle, men i ett samhälle där dessa myter sprids och används för att misstänkliggöra invandrare så är det annorlunda.
Sedan kan en alltid säga att det ”faktiskt finns” sådana ungdomar. Ja, så är det garanterat, det finns idioter i alla läger. Frågan är om 1) det är specifikt för ungdomar 2) det är specifikt för nuvarande ungdomsgeneration 3) om det är vanligt förekommande. Jag hävdar att inget av dessa tre stämmer, men jag tycker att det är uppfattningen som sprids i tweeten. Det står svepande ”alla ungdomar” vilket enligt mig indikerar att det är något som förekommer relativt ofta, ändå har jag aldrig någonsin stött på en ungdom som skiter i skolan för att hen vill ”bli programledare”.
Nu kanske någon tycker att jag överdriver och att det inte ”var så farligt” eller ”illa menat”. Detta stämmer säkert, och jag anklagar inte heller författare till tweeten att ha skrivit för att vara taskig mot ungdomar eller för att vara upphov till den samlade skit som sprids om ungdomar. Min poäng är att det blir väldigt lätt att göra billiga poänger på en grupp som redan är utsatt för en massa fördomar, precis som det är lätt att göra billiga poänger på muslimer och kvinnor. Och samtidigt som en gör den billiga poängen så sprider och reproducerar en en myt som är skadlig för ungdomar, och något som för en själv verkar harmlöst och oskyldigt gör det ytterligare lite svårare för den gruppen att för erkännande, värdighet och hjälp.
Sexism är sexism, oavsett intentionerna bakom.
Ni har kanske märkt att det varit en jävla snack om klädmärket American Apparel med anledning av deras vidriga, sexistiska reklam. Det är helt berättigat tycker jag, de står verkligen för en sexism utöver det vanliga som dessutom hypas av diverse hipsters eftersom tjejerna är ”naturliga” och gud vet allt.
Sen läste jag den här artikeln om American Apparels marknadsföringsstrategi, som verkar vara uttänkt av en otroligt vidrig människa vid namn Holiday som gjort till sin grej att göra provokativ reklam, göra folk upprörda genom att ”tipsa” dem och sedan höra av sig till media, och eventuellt fejka upprördhet hos människor med fejkade citat om ingen bryr sig.
För att påskynda förloppet tipsar Ryan Holiday sedan bloggare om annonskampanjen. Alltid under falskt namn. Förhoppningen är så kraftiga reaktioner i sociala medier att konventionell media nappar och exponeringen blir enorm.
Uteblir reaktionerna tipsar han än en gång sociala medier och journalister. Nu under förevändningen att någon grupp i samhället känner sig kränkt och upprörd och redan reagerat kraftigt. Ofta fabricerar han citat för att göra historien mer trovärdig. Media nappar alltid och den fiktiva upprördheten blir omedelbart verklig – i allmänhetens ögon.
Det är när jag läser sånt här jag slås av orimligheten i att reklam är tillåtet. Vi har liksom en hel bransch i samhället vars främst och uttalade syfte är att manipulera folk till att köpa grejer och det anses liksom helt okej och till och med positivt. Och inte bara det, vi släpper in dem i våra tunnelbanor, på våra torg och så vidare.
Nåja, i slutet av artikeln så står det såhär:
Att vardagsnäthata mot allt som väcker anstöt och anta att det är resultatet av könsmaktsslentrian ligger oss i fatet om någon förändring ska bli av. Alla våra reaktioner på reklamen – så även denna – är hårdvaluta för marknadsförare och vad som gör den framgångsrik. Vi är alla delaktiga i komplotten, vare sig vi vill det eller ej – och särskilt när vi kämpar emot.
Det enda sättet att vinna spelet är att inte spela alls.
Mediestormen kring American Apparels senaste kampanjer visar att Ryan Holiday än en gång lyckats med sitt arbete. Kanske är det rentav han som, sedvanligt, planterat upprördheten och hatet mot reklamen här i Sverige.
Budskapet? Reagera inte på sexism, det kan vara ett Pr-trick. Alltså ursäkta mig men vad fan. Det är klart att det är ett ”pr-trick” på ett eller annat sätt, det är klart att American Apparel tjänar på att få en massa uppmärksamhet. Gör detta att vi ska sluta reagera på sexism? Jag tänker mig att det alltid kommer finns någon idiot som ba ”höhö, detta blir människor arga över så då gör vi det” men överlag så tror jag ändå att samhället blir mindre sexistiskt om vi reagerar på sexism.
Det värsta med sånt här är dock när folk ba: ”jamen American Apparel är ju bara smarta, det är smart marknadsföring, de är genier”. Alltså detta sker fan Hela. Jävla. Tiden. Människor som ba ”men gud vad smart att manipulera folk så”. Är det verkligen smart? På allvar nu: en jävla apa kan få uppmärksamhet genom att provocera. Det är inte svårt, speciellt inte om du har en massa pengar för att pumpa ut ditt provocerande budskap. De flesta gör dock inte det eftersom de har något som kallas moral. De kanske ser människor som något mer än deras spelpjäser i sitt cyniska spel och avstår därför från att vara praktarslen och få uppmärksamhet.
Mitt förakt inför dessa pr-människor har verkligen inga gränser. Jag finner inte ord för den monumentala vidrigheten i att på det sättet sprida sexism för att en får uppmärksamhet då. Och nej, jag tänker inte sluta uppmärksamma dem för att det är ”det de vill”, jag tycker att sexism är lika illa oavsett och tänker bemöta den likadant oavsett.
Sedan kan det också finnas en ursäktande attityd gentemot detta. Typ att de inte är sexister ”egentligen” utan att det bara är ett sätt att få saker sålda på. Fast grejen är att de ju verkligen är sexister eftersom de tycker att det är okej att sprida sexism för att tjäna sina egna intressen. De tycker att det är okej att använda kvinnor på det sättet, och det är verkligen ren och skär sexism. Om en sedan gör det ”direkt” genom att sälja en grej med en tjej eller ”indirekt” genom att sälja en grej med den uppmärksamhet en får för att folk trodde en vilja sälja grej med tjej spelar väl fan ingen roll? Det är ju fortfarande samma cyniska användande av kvinnors kroppar och sexistiska strukturer.
Jag blir så matt på detta cyniska manipulerande av folks känslor. Det sägs att spelet ska vinnas genom att inte spelas, och mitt sätt att inte spela på är att strunta i möjligheten att det är medveten provokation för att få uppmärksamhet och reagera som jag skulle ha gjort ändå. Sexism är aldrig okej, oavsett vad intentionerna bakom det är, och att blunda i rädsla för att bli lurad kommer inte att hjälpa ett skit.
Pengar.
Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.
Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.
Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.
Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.
Stress bland ungdomar och arbetslinjen.
Twittrade såhär angående att det ofta lyfts fram som föredömligt att det står om karriär, skola och liknande i tjejtidningar istället för utseende, att detta liksom skulle stå för något slags ”sunt” ideal kring hur kvinnor ska vara.
Folk som tycker att ett rimligt svar på utseendehetsen kring unga tjejer är att istället hetsa dem kring ”självförverkligande” och ”karriär”. Det är inte ett svar på utseendehets att ersätta det med annan hets, som är minst lika svåruppnåelig för många. Till exempel betygshets är precis lika stigmatiserande&stressande för de som inte når upp till idealen, det är inte ett bättre alternativ.
Och blev länkad ett pressmeddelande från Stockholms universitet om resultat från en undersökning om stress bland ungdomar med ett nedslående men inte särskilt förvånande resultat.
Detta är ett stort problem bland unga kvinnor som kan få konsekvenser för hela livet. Det finns anledning att tro att självkänslan hos många flickor hänger ihop med höga prestationer, och att detta är en stor stressfaktor.
Ofta när en diskuterar stress och press bland unga så talas det om det som om det vore ett isolerat problem, som om det handlade om någon slags specifik press på just ungdomar. Ofta kommer pressen från ”media” eller något liknande. Jag tror att det är väldigt farligt att isolera det här problemet, jag menar att det är en stress som hänger ihop med hur samhället i stort ser ut. Jag kan till exempel identifiera mig med mycket av det som beskrivs i den här artikeln:
Stress är något som både Nadia Carvajal Granstedt och hennes kompis Niki Kohmareh, 22, känner igen. Niki pluggar företagsekonomi, har flera jobb och är dessutom fotbollstränare för ett juniorlag.
– Jag lägger mycket stress på mig själv. Det känns som att man måste göra det för att komma dit man vill, säger han.
Niki och Nadia upplever att det finns en press på unga att ha många bollar i luften samtidigt, och dessutom vara bra på det man gör.
– Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger Nadia Carvajal Granstedt.
Senare i artikeln sägs detta:
Det finns en väldig oro för att man inte ska klara skolan och att det sedan ska göra att man hamnar i ett utanförskap.
Denna oro känner jag också i väldigt hög utsträckning, och det är en oro som grundar sig på en väldigt konkret verklighet, nämligen att konkurrensen faktiskt är hårdare, att arbetslivet är tuffare och så vidare. Att jag somnar med ångest över framtiden, både min egen om samhällets, är inte en effekt av någon slags orimlig föreställning jag bär på utan grundad i hur verkligheten faktiskt är beskaffad.
Sedan finns det också en massiv propagandaapparat kring detta, en massa människor som sprider bilden av att en måste bli bättre, kämpa hårdare och så vidare. En blir ju verkligen matad med den här bilden av att allt är så jävla svårt nuförtiden, att en måste kämpa så jävla mycket för att ha någon chans i livet, och detta påverkar såklart människor väldigt mycket. Det är ju liksom inte bara skolan det handlar om utan en ska extrajobba, bygga sitt personliga varumärke, fila på sina ”förmågor”, upptäcka sin kompetens, träna och hålla sig mentalt ”frisk” så att en klarar av stress och motgångar och gud vet allt. Det är så mycket som ska göras för att få en bra karriär, eller få ett jobb över huvud taget.
Och grejen är ju att den här bilden till viss del stämmer, arbetsmarknaden ser verkligen tuff ut och så vidare. Det tragiska är hur det ständigt pratas om hur vi ska anpassa oss till den istället för att prata om hur samhället ska anpassa sig så att typ människor kan leva i det. Jag är så trött på det ständigt tjatet om hur jag ska boosta min karriär, få ihop livspusslet och gud vet allt. Det snacket legitimerar ju liksom att samhället ser ut såhär, sprider bilden av att samhället är rimligt och det är människorna i det som måste anpassa sig. Det måste ju finnas ett samhälle bortom detta jävla slit, bortom arbetslinjen? Det är ju dit vi vill, och då kan vi ju liksom inte uppmana alla till att kämpa hårdare.
För grejen är att även om en fixar detta, även om en presterar på topp och får ett bra jobb och så vidare så har en ändå förlorat. Det är liksom inte så att en kan maxa och sedan komma in och vara trygg där, utan konkurrensen fortgår och kräver mer och mer av vår energi och tid, mer av vårt liv helt enkelt. Oavsett om du personligen ”vinner” eller ”förlorar” inom systemet så förlorar alla på ett arbetsliv som kräver mer och mer av en och en alltmer repressiv inställning till arbetslösa. De som har arbete måste kämpa mer för att behålla det, göra karriär och liknande, och de som inte har det får det allt sämre och blir belagda med mer skuld och skam. De enda som vinner på detta är kapitalister, som kan pressa ut mer av sin arbetskraft.
Den som är intresserad av dessa tankegångar borde förresten läsa mitt reportage om saken.
Kommentarer.