Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

23 år av patriarkalt förtryck.

wpid-img_20140725_110132.jpgIdag firar jag 23 år av patriarkalt förtryck. Av dessa år har ungefär 4 ägnats åt mer eller mindre heteromonogama relationer. Detta utgör ungefär 17,5 % av min livstid. Mer än så har bestått av ickeuttalade kärleksrelationer med män, alltså att vara ”på g”, ”kk” eller liknande. Jag kan inte fly patriarkatet, men jag kan försöka undvika att dra in patriarkala praktiker i mitt kärleksliv. Jag hoppas och vill att den där procentandelen ska bli mindre och mindre, att mindre och mindre av mitt liv ska bestå av heteromonogama praktiker. Min present till mig själv är att fortsätta sträva efter frigörelse.

Feministen Som Kunde Tala Med Män.

Det finns vissa feminister som tror att de är mer framgångsrika för att de lyckas snacka med män och att män lyssnar på dem. Stärkta av detta går de ut i världen och berättar för andra feminister att det minsann finns män som vill lyssna och lära av feminismen bara en talar med dem på Rätt Sätt, det vill säga lugnt och sansat. De är Feministen Som Kunde Tala Med Män, den Vettiga Feministen som inte skrämmer bort män med sin manshatarretorik. Räddningen!

wpid-img_20140725_122203.jpgGenerellt för detta sätt att tala brukar vara att söka kompromisser. Typ att ge med sig lite, vara lite snäll, för att få den en snackar med att gå med på vissa andra grejer. Jag vet, för jag har gjort det många gånger. Det handlar alltid om att fila ner kanterna, tona ner den värsta radikalismen, tills det att mannen bestämmer sig för att gå med på det hela.

Att söka kompromisser med män är i mina ögon djupt problematiskt. I ett samhälle där män har makt över kvinnor kommer dessa kompromisser alltid att vara till mäns fördel, eftersom det är på deras spelplan som de görs upp och eftersom det är de som har makten att ”acceptera” analysen eller inte. Till sist är det mannen som bestämmer om han ska låta sig övertygas eller inte, och att samtala med män blir därför ett väldigt osäkert projekt som mest handlar om att vädja till mäns goda vilja och/eller förnuft. Eftersom det finns en maktobalans så kan en inte ”ge och ta” på samma sätt som i en situation där parterna är lika, ett sådant givande och tagande kommer alltid att vara till nackdel för den förtryckta.

Om en gör detta relativt sällan så kan det såklart fungera, men om en gör det för ofta eller rentav bygger hela sin feministiska aktivitet på denna praktik så kommer troligen ens syn på feminism formas efter dessa kompromisser en ständigt tvingas ingå. Detta är ett skäl till att jag väljer att i allmänhet inte diskutera feminism med män på detta sätt, söka samtal eller medgivande. Jag vet att en sådan praktik kommer färga min analys, och det är ingenting jag finner eftersträvansvärt då jag anser att feministisk analys ska utgå från ickemän och ickemäns situation och behov och inte män.

Det handlar nämligen inte bara om hur vi lägger fram våra åsikter, utan det handlar om åsikterna som sådana. Det är inte en fråga om bara retorik, utan vissa åsikter går inte att uttrycka på ett ”snällt” sätt. Om min åsikt är att alla män förtrycker, då är det det jag tycker om det kan liksom inte lindas in i ”retorik”. Sedan kan en såklart uttrycka sig mer eller mindre tydligt och så vidare, men det är ändå så att åsikter i sig provocerar, inte bara ”retorik”. Feminism provocerar inte för att det heter på ett visst sätt eller för att feminister är elaka utan för att feminismen handlar om att beröva män deras makt över andra människor.

Det säger sig självt att en feminist som har en mindre radikal analys har lättare att samsas med män om denna, jag tycker inte direkt att det är något större mysterium att det är så. Om en har en syn på frigörelse som inte kräver så mycket från män som kommer en att bli mer omtyckt av män som grupp. Det har att göra med att män har ett intresse i att patriarkatet bevaras något så när intakt. Problemet är att det automatiskt ses som något fint och eftersträvansvärt att lyckas ”tala till mannen”, att det skulle vara mer värdefullt än att lyckas tala till ickemän.

Jag tycker att det är konstigt, eftersom jag vet hur mycket andra feministers texter har betytt för mig, hur mycket de har fått mig att se och inse, hur mycket kämpaglöd de har bidragit med. Jag tycker att det är beklagligt när sådant anses mindre viktigt än att lyckas tala med män, för det säger mig att jag är mindre viktig än en man. Därför vill jag inte vara manstillvänd i mitt tilltal, för att jag tycker att det är viktigare att tala till de som är förtryckta i patriarkatet.

Om slappa fittor.

Jag har tänkt lite på det här snacket om ”slappa fittor”. Det finns någon slags idé om att den fittbärare som har mycket penetrationssex med många olika personer med kuk skulle få en slapp fitta, vilket såklart är rent skitsnack. Fittor blir knappast ”uttöjda” av kukar, och om så vore fallet är det ju fortfarande helt ologiskt att det skulle bli mer så om en har sex med flera olika än om en har sex med samma. Det är uppenbarligen en fråga om slutshaming, en syn på att en blir ”förbrukad” som en som fittbärare har sex med för många. Samma idé finns inte om kukbärare.wpid-img_20140703_223856.jpg

Huruvida fittan upplevs som ”slapp” eller inte har inte så mycket med hur ”uttöjd” den är att göra utan mer med grad av upphetsning. Tro det eller ej, men fittor förändras också vid sex och intimitet. Precis som kukbärare får stånd så rinner det blod till fittan vilket förändrar den och gör klitoris hårdare, en lubricerar och så vidare. Det behöver såklart inte betyda att en vill ha sex, eller att en alltid reagerar såhär när en vill ha sex, men generellt så sker det saker med fittan vid upphetsning.

Detta får en dock lära sig ganska lite om. Fittan ses som ett passivt hål där olika saker ska föras in, det spelar inte så stor roll hur fittan reagerar. Att fittan har olika tillstånd som gör det lättare eller svårare med penetration och som gör det mer eller mindre njutbart med sex över huvud taget är liksom inte i centrum för diskussionen.

Uteblivet stånd ses inte sällan som något som omöjliggör eller i alla fall försvårar någon form av sex, men utebliven lubrikation ses inte på samma sätt. Det talas sällan om, och anses absolut inte nödvändigt för att ett samlag ska kunna genomföras. Det kanske till och med är en fördel om fittan är ”trång”, vad vet jag. Någon som lubricerar kraftigt riskerar att uppfattas som ”uttänjd” vilket alltså i praktiken innebär att den som kanske är mer kåt och har mer förutsättningar att faktiskt njuta av sexet också får skuld och skam.

Tänk om en talade om slappa kukar på samma sätt som en talar om trånga och/eller uttöjda fittor. Som om det var något slags statiskt tillstånd som kuken var försatt i, som inte handlade om situationen. Alla vet att kukar skiftar form utefter situation, en skulle inte tala om kukar på det viset, men när det gäller fittor är det helt normalt att snacka om det som att det inte skedde någon slags förändring.

Detta hänger ihop med synen på kvinnan som passiv och mannen som aktiv i det så kallade sexuella spelet, och således också med våldtäktskultur. Det finns helt enkelt lite kunskap om hur fittan reagerar på olika saker, utan den ses som en passiv mottagare av olika saker som kommer till den, typ penetration.

Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.

Att känna sig förtryckt och internalisering.

Ibland säger människor ”jag känner mig inte förtryckt”, och jag undrar vad det innebär att ”känna sig förtryckt”. Jag ”känner” mig inte förtryckt, däremot känner jag av effekterna av förtrycket jag utsätts för. Det gjorde jag såklart även innan jag definierade det som just förtryck, men då hade jag ingen tolkningsram för att förstå dem.

Det råder olika idéer om vad förtryck är. Vissa tycks mena på att förtryck enbart är det som görs mot ens vilja av personer i maktposition. Till exempel våldtäkter.

Men det som är så snillrikt med patriarkatet är att det får oss att begära, att efterfråga, förtrycket. Inte allt förtryck såklart, men stora delar av det.

Det finns ett ord för detta: internalisering. Att internalisera är att själv anta och anpassa sig efter de ideal och värderingar som håller en i förtryck. Ett typiskt exempel på internalisering är hur kvinnor föraktar kvinnlighet och skämmar sig själva för sin kvinnlighet.

Ett annat exempel på internalisering är heterosexuella begär. I patriarkatet finns det en dominerande idé om att kvinnor får sitt värde genom män, och därför bör ingå i heteromonogama relationer med män. Det finns en stor ideologi kring detta som ibland går under namnet romantik. Hela idén med romantiken är att visa på hur oerhört fett det är att ingå i heteromonogama relationer. Ofta är ett bärande inslag att en kvinna på något sätt bli räddad av en man och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Under min uppväxt så har romantiska ideal varit mycket närvarande. Jag har verkligen verkligen längtat efter att ha en pojkvän. Det har varit det absolut viktigaste i mitt liv. Jag har vänt mig ut och in för att skaffa en. Väl i heteromonogama relationer har jag anpassat mig oerhört mycket, gjort vad fan som helst för att upprätthålla relationen eftersom jag levt med idén om att det är det viktigaste i mitt liv. När sådana relationer har tagit slut har jag inte varit glad utan förkrossad, eftersom min mening i livet har försvunnit. Jag har vetat om att dessa relationer varit dåliga för mig och ändå begärt dem.

Jag har helt enkelt internaliserat patriarkala ideal, ett begär som får mig att dras till förtryckande situationer som jag vet inte är bra för mig. Ändå kan jag inte sluta, för det sitter så oerhört jävla hårt fast i mig att jag får mitt värde genom män. Att jag finns till för att tillfredsställa mäns behov och begär, att mitt värde hänger på om en man hyser någon slags romantiska känslor för mig eller inte. Detta är en idé som åsamkat mig oerhörda mängder lidande, och ändå kan jag inte göra mig av med den. Jag kan intellektuellt inse hur oerhört dålig den är för mitt välmående, ändå sitter den fast som berget.

Jag har också velat bli känslomässigt dominerad av män, att män ska komma och fylla mitt liv med något slags mål och mening,att de ska säga åt mig vad jag ska ta mig till helt enkelt eftersom jag inte orkar ta reda på det själv. Detta är såklart också destruktivt, något som hindrar mig från att göra saker som faktiskt skulle kunna vara meningsfulla på riktigt. Men det är ett begär jag har lärt mig, eftersom det utmålas som ett ideal i hela jävla samhället. Jag har lärt mig att min egen existens saknar värde om den inte bekräftas av en man.

Jag har helt enkelt lärt mig att begära förtryck. Här kan en tycka att det är rimligt att ge efter för sina begär och att en inte bör ”överanalysera” saker och ting. Men detta handlar inte om att jag vill leva ”feministiskt korrekt” utan att jag vet hur mycket smärta och lidande det leder till i praktiken att ge efter för den här typen av begär. Därför är det angeläget för mig att se igenom och bryta dessa begär, så att jag kan göra mer medvetna val i mitt eget liv.

Det finns åtskilliga filmer där kontrollerande beteende, svartsjuka och så vidare beskrivs som någonting positivt, något fint och romantiskt, när det egentligen är ett stort jävla varningstecken på att någon kommer bete sig som ett kräk i en relation. En kvinna ska vilja ha detta eftersom det är ett tecken på att hon är värdefull i en mans ögon. Men den här typen av beteende är förtryckande, oavsett om en vill ha det eller inte. Även om en begär det så är det ett beteende som leder till ett begränsat livsrum.

En oerhört viktig del i mitt feministiska projekt är att frigöra mig från den här typen av begär. Jag försöker förstå varför jag hyser den här typen av känslor, analysera dem i grunden och göra mig av med dem eller i alla fall behärska dem såpass bra att jag inte behöver ge efter. Det ger mig betydligt bättre kontroll över mitt eget liv, vilket jag ser som önskvärt.

Visst kan det vara skönt att ge efter för begäret, och visst kan det kosta på att upprätthålla motstånd, men min bedömning är att det är värt det. Jag lever ett bättre liv när jag går in i saker med öppna ögon, inte agerar blint på mina instinkter utan faktiskt funderar på vad olika saker gör med mig. Jag inser att jag kan begära en sak utan att det för den sakens skull är det som är bra för mig.

Romantiska överraskningar.

Jag har kollat en del på Mad Men nu under sommaren och slagits av hur ofta fenomenet Romantiska Överraskningar förekommer. Typ; Don Draper tycker helt plötsligt att någon kvinna han har en romantisk relation med ska följa med honom på någon jävla utflykt, och hon inte var eller hur länge. Eller så köper han någon dyr pryl åt henne. Ja, ni fattar.

Hela beteendet är så jävla obehagligt; Don har tänkt ut någon grej som han tänker sig ska leda till något bra, och han tvingar detta på en kvinna i sin omgivning på det mest brutala vis. Hon tvingas ta emot hans ”gåva”, och dessutom förväntas hon vara tacksam för den eftersom det är en överraskning och sånt ska en uppskatta.

Jag tänker också på det oerhört obehagliga konceptet oförberedda frierier, alltså att nån typ ~*går ner på knä*~ helt oväntat och ba ”vill du leva resten av ditt liv med mig”. Kan fan inte tänka mig en mer obehaglig och trängd social situation. Oavsett om en skulle vara taggad eller inte så är det en sån grej som jag tycker att det är rimligt att diskutera igenom ordentligt innan.

Jag tänker också att dessa överraskningar är en integrerad del i romantiken, och att dessa överraskningar ofta ges från män till kvinnor som ett bevis på ”kärlek”, men egentligen handlar många av dem om kontroll. Mannen avgör när och i vilken form ”kärleken” kommer, och kvinnan måste ta emot den. Om hon inte uppskattar det är det hennes fel och hon är troligen otacksam och bortskämd.

Överlag tycker jag att det är oerhört obekvämt att få någonting som någon annan har valt ut åt mig, och etter värre blir det om det ska vara en ”romantisk” present som kommer helt utan förvarning. Sånt gör mig bara obekväm, jag tycker att det är jävligt jobbigt att tvingas reagera på den typen av grejer.

Det hela bygger på synen att kvinnor inte har så mycket viktigt för sig i sina liv, att de alltid ska vara tillgängliga för mäns olika upptåg och dessutom bli glada för uppmärksamheten.

Problemet med ordet ”konsumtionssamhälle”.

Det finns ett ord som används ofta av folk som är lite sådär lagom systemkritiska och det är ”Konsumtionssamhälle”. Termen betecknar något slags samhälle som cirkulerar kring konsumtion, vilket är dåligt.

Varför säga konsumtionssamhälle när det heter kapitalism? Jag tänker att just konsumtionen är just en av de få grejer som är bra med kapitalismen? Det är ju inte konsumtionen i sig som är problemet, utan till vilket (mänskligt och miljömässigt) pris den sker. Att vara emot konsumtion som sådan tycker jag är märkligt.

Det finns också en moralism i det, som handlar om att lyfta fram ”dygdigt” beteende här i form av måttfullhet, och förkasta beteenden som inte anses dygdiga. Begreppet brukar hänga tätt samman med utsagor som att ”vi” konsumerar för mycket. Vadå ”för mycket”? För mycket enligt vem? Det som bör diskuteras är väl inte hur mycket konsumtion som är lagom utan hur vi ska balansera och fördela olika grejer vi vill ha i samhället. Vi vill kanske ha roliga prylar, men det kanske är viktigare med bra miljö eller fritid. Att definiera konsumtion i sig som något ont är inte konstruktivt, snarare ligger utmaningen i att skapa demokratiska processer för att styra över produktionen och fördela den.

Slutligen: vilka omfattas av detta ”konsumtionssamhälle”? Det är ju knappast så att alla som lever i världen eller ens i Sverige omfattas av ”konsumtionssamhället”. Det är en liten klick människor som konsumerar mycket, det stora flertalet kan verkligen inte tala om något större överflöd.

Kapitalismens värsta fasor är knappast ”konsumtion” utan att människor slits ut under de mest brutala former. Detta görs dock inte för att folk är omoraliska och ”konsumerar” för mycket, utan för att vi lever i ett samhällssystem som bygger på att kapital ska ackumuleras. En kan inte prata om att individer konsumerar för mycket, det är inte däri problemet ligger. Vi lever i ett samhälle som hela tiden skriker åt oss att konsumera och/eller producera mer och det är inte konstigt att vissa då gör detta.

Vi har också ett problem med att vissa saker faktiskt inte konsumeras. Dels saker som produceras i för liten utsträckning eftersom de inte är lönsamma, men också saker som slängs bara för att ingen kan betala för dem. Till exempel stora mängder fullt ätbar mat som slängs varje dag för att det inte går att sälja för billigt eller skänka bort. Samma sak gäller garanterat med kläder och så vidare. Saker och ting som skulle kunna konsumeras, som kroppar redan har konsumerats för att producera, som SLÄNGS bara för att ingen kan betala för dem. Det är inte konsumtionen som är problemet här, det är produktionen.

Jag tänker mig att målet bör vara ett samhälle där alla människor har vad de behöver för att leva gott och utvecklas. Helt enkelt ett konsumtionssamhälle, där alla kan konsumera och där produktionen styrs av vad vi faktiskt har för behov att konsumera.

Relationsbygge och att se människor som varor.

IMG_20140614_121341Såg denna löpsedel för ett tag sedan och tänkte lite på det här fenomenet ”kärlek” i patriarkatet och vad det innebär. Jag tänker att kärlek är något som ska få växa fram mellan människor en av olika anledningar har relationer med, inte något en ska aktivt söka upp och försöka skapa. Det hela känns så oerhört artificiellt; en liksom måste ha någon att vara ”kär” i, bara för att en ska vara ”kär”. För att hitta denna någon ska en sälja sig själv på en marknad, och dejtingsajter är ett sätt att samla och effektivisera denna marknad. Jag tycker att det är lite snuskigt, hela den här hetsen som i slutänden går ut på att konsumera andra människor som varor och att dessutom göra sig själv till en vara. Att framhäva sina kvalitéer som partner, helt enkelt.

Jag bara tänker att det är så långt ifrån hur jag själv ser på meningsfullt relationsbygge. För mig handlar det främst om att skapa band av tillit och förtroende mellan människor. Att lära känna andra och förstå hur de fungerar och hur vår relation fungerar, inte att liksom bestämma att ”nu ska jag hitta en partner” och sedan leta efter någon som passar in på mina kriterier.

Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.

Män som inte lyssnar.

En grej jag har varit med om flera gånger är att jag har bett en man lägga ner med något han gör mot mig, min vilja respekteras inte vilket resulterar i att jag blir förbannad, vilket sedan resulterar i att mannen blir förvånad eller arg för att jag ”överreagerar”. Ibland får en till och med höra ”varför sa du inget”.

wpid-img_20140615_171724.jpgDet är som att de här männen inte litar på att jag själv kan avgöra vad som är okej och inte, så de måste ”testa” och se om det händer något om de fortsätter. När jag blir förbannad blir de förvånade, för de fattade ju inte att jag menade allvar. Tja, det är väl en situation en ofta hamnar i om en har för vana att inte ta ickemän på allvar antar jag. En möjlig lösning på detta är ju att börja ta ickemän på allvar istället för att kräva att ickemän ska vara tydligare.

Samma fenomen har också förekommit i många relationer jag varit i. Jag har påtalat olika former av problem vilket har ignorerats, när jag sedan blir förbannad så är jag hysterisk och överreagerar. Mannen ”ger med sig” och förändrar sig kanske lite, men det är motvilligt och handlar mest om att undvika besvär snarare än att de faktiskt tar till sig av vad en har att säga. De hanterar med sin manliga handlingskraft en krissituation som uppstått för att de har att göra med en hysterisk ickeman, de försöker inte förändra den grundläggande problematiken som ickemannen påtalar. De har helt enkelt själva bestämt att det är ickemannens reaktioner som är Problemet, inte den verklighet de reagerar på. Inte konstigt att så många män tycker att ickemän är hysteriska, eftersom de ständigt reproducerar den situation som gör att människor reagerar på ett sådant sätt.

Det tycks vara lite av en grej att skjuta upp anpassningen så långt som möjligt, tills det blir för besvärligt att fortsätta ignorera problemet helt och hållet, och då hävda att en helt enkelt inte begripit att det varit önskat innan. Det hela framställs som att en tar tag i problemet så fort en blivit varse, fast det i själva verket har föregåtts av en lång tid av ignorans.

Ett annat vanligt fenomen är att ens ”vänliga” tillsägelser ignoreras, och när en sedan blir förbannad så blir en tillsagd att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan äga rum. När en sedan lugnat ner sig så har mannen kanske bekvämt glömt bort vad det var en skulle diskutera och en måste göra om hela skiten igen. En måste spela ut hela känsloregistret för att ens få en reaktion, och när reaktionen väl kommer så kommen den i form av skuldbeläggande. Detta är ett mycket bra exempel på dubbelbestraffning; om en inte blir förbannad så blir en över huvud taget inte uppmärksammad, om en blir förbannad så anses det vara att en överreagerar.

Jag behöver sällan bli arg på de ickemän jag har i min omgivning, eftersom det i regel räcker med att påtala problem lugnt och sansat. Det är också så jag vill ha det, eftersom det i regel är både jobbigt och konstruktivt att vara arg. När en hunnit bli förbannad så är det svårare att lösa problem eftersom det finns en massa känslor i vägen. Men många män har en tendens att rakt av ignorera en tills dess att en blivit känslomässigt uppriven.

En blir helt enkelt lätt hysterisk av att inte bli lyssnad på eller respekterad, av att någon inte försöker förstå vad en försöker säga. När detta sker i till exempel en relation så rör det upp en jävla massa känslor; en känner sig värdelös och nedtryckt för att personen en ska få kärlek av uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens lyssna på vad en har att säga.

Det är min erfarenhet att män i relationer ofta måste tvingas till att över huvud taget lyssna eller ta tag i problem, och detta sätt att agera är jävligt märkligt om det är så att en faktiskt bryr sig om en person. Det är oerhört nedvärderande av såväl den andra personen som relationen, och i sig ett kränkande beteende. Det är att frånta någon rätten till sina känslor genom att själv ta sig rätten att bestämma när det är värt att ta på allvar eller inte.

Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

wpid-img_20140713_001833.jpgJag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.

Ge mig pengar!

Arkiv