Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Motstånd.

diktTänker på det här med att göra motstånd mot förtryck, och hur detta har tett sig i mina relationer. Jag tycker om att tänka att vissa av de handlingar som jag då uppfattade som ickeönskvärda men svårkontrollerande snarare handlade om ett slags instinktivt motstånd mot den underordnade position han tvingade in mig i. Att tänka såhär gör att känslan av skuld och skam inför  misslyckandet blir mindre påtaglig, och jag upplever snarare att jag har haft en agens. om än inte medveten alla gånger så har jag inte underordnat mig utan omsvep, utan jag har gjort motstånd.

Generellt så tror jag att det är bra att prata om hur kvinnor gör motstånd. Kvinnor är offer i relationer med män, men det innebär inte att en är passiv. Ofta tycker jag att beskrivningen av kvinnan landar i att hon inte gör någonting åt sin situation, vilket kan få den som är utsatt att känna än mer skuld och skam och vara förlamande. Istället kan en peka på det motstånd hon faktiskt gör. När hon inte underordnar sig direkt utan säger ifrån, när hon tar upp konflikter fast hon inte ”borde”, när hon pratar med utomstående om det som sker i relationen och så vidare. Detta är motstånd, även om hon i nästa sekund går tillbaka, lägger sig i en konflikt eller försvarar honom inför en utomståendes kritik. Det är denna rörelse fram och tillbaka, mellan vilja till frigörelse och underkastelse, som är intressant.

I efterhand kan jag se att jag gjorde motstånd, och det fyller mig med en viss värdighet. Även om jag inte lyckades vara så bestämd som jag hade önskat, så underkastade jag mig inte utan omsvep. Jag var svår att vara med, och det berodde på att jag inte kunde tolerera den position jag sattes i, hur mycket jag än försökte.

Jag undrar vad ni tänker om det här med motstånd. Har ni några liknande omedvetna motståndsstrategier?

Kvinnors självförtroende.

gillarsjälvsäkrakvinnorDet finns en idé om att en som kvinna ska vara så kallat ”självsäker” och ”ta för sig”. I detta förväntas själva nyckeln till framgång i manssamhället ligga. Det är en ”sanning” att kvinnor har sämre självförtroende en män.

När män pratar om kvinnors självförtroende så handlar det ofta om att kvinnor ska göra det ena och det andra. Kvinnor måste sluta hata sig själva så mycket utan bara börja ~*älska sig själva*~ istället. Ungefär som om kvinnors dåliga självförtroende bara handlade om att vi är sådana, och inte om vår verklighet.

Givetvis får en dåligt självförtroende när en lever i ett samhälle där en anses vara sämre för att en är kvinna. Detta blir såklart starkare om en dessutom har män i sin närhet som ständigt kommer med sina omdömen om en och trycker ner en. Ibland hör en saker i stil med att en ska låta det negativa rinna av en, men det handlar dock inte om enskilda människor eller uttalanden utan om en samlad erfarenhet av att bli nedtryckt i kraft av sitt kön, som gör att varje enskild grej känns större. Om en inte blir bekräftad som människa kontinuerligt så känns enskilda prestationer så mycket viktigare.

Jag tänker också på det ojämna utbytet av bekräftelse i heterosexuella relationer. Kvinnor blir i mycket lägre grad än män bekräftade i sina relationer. Kvinnor ger bekräftelse på ett mycket mer genomgående sätt. Detta bidrar såklart till hur kvinnor utarmas känslomässigt. Eftersom heterosexuella relationer för många är den främsta källan till bekräftelse så är det inte konstigt att många kvinnor går omkring och känner sig som dåliga människor.

För mig är det väldigt tydligt att mitt självförtroende i princip uteslutande har påverkats negativt av relationer med män, detta för att de ofta trycker ner en. I de fall de inte ägnar sig åt något aktivt nedtryckande så har det åtminstone funnits ett ojämnt utbyte av bekräftelse. Jag har sällan upplevt mig bekräftad i egenskap av hela min person, utan snarare i egenskap av att vara kvinna. Antingen för att jag uppfyller en specifikt kvinnlig position eller för att jag skiljer mig från andra kvinnor. Kontentan är att allting ses i förhållande till mitt kön.

Att kvinnor ska kunna stå emot den press på psyket det utgör att bli konsekvent nedvärderad i kraft av sitt kön är väldigt mycket begärt. Att en som någon slags autonom individ bara ska kunna ~*skaffa bra självförtroende*~ utan att det finns människor omkring en som bekräftar en, utan kanske tvärtom snarare trycker ner en, är väldigt mycket begärt.

När jag rör mig i kvinnoseparatistiska rum känner jag mig i regel mycket med sedd och bekräftad, och detta är någonting som har fyllt mig med väldigt mycket styrka och kraft att göra saker. Tyvärr är det väl ofta så att kvinnor inte alltid bekräftar varandra som de borde, utan istället ser varandra som konkurrenter. Jag tänker att det är en viktig feministisk strategi att bekräfta andra kvinnor, i alla möjliga sammanhang. Att bekräfta andra kvinnors upplevelser och erfarenheter men också att bekräfta det andra kvinnor gör.

När män säger att de gillar självsäkra kvinnor brukar de dock sällan mena kvinnor som faktiskt är det, utan snarare kvinnor som de själva slipper känna så mycket känslomässigt ansvar för. Alltså kvinnor som inte gör någon grej av att de mår dåligt inför dem. Kvinnor som är enkla att ha att göra med.självständighetNär en som kvinna möts av denna värdering så känner en ofta ännu mer skuld och skam. Kanske vill en bli bekräftad, men en vågar inte uttrycka detta behov i rädsla att framstå som en komplicerad person. Kanske blir behovet ändå så starkt att en ger efter och ställer krav, med den omedelbara effekten att en tvivlar på sig själv och sin rätt att göra detta. Män brukar däremot vara mindre intresserade av att kvinnor ska ägna sig helhjärtat åt sina projekt och vara stolta över sig själva och det de gör. Det ”goda självförtroende” som kvinnor ska ha handlar bara om att det ska vara enklare för mannen att handskas med oss.

Om män verkligen ville att kvinnor skulle ha bra självförtroende skulle de inte recensera våra personligheter i tid och otid, utan låta oss finnas i vår egen rätt.

Nyritat.

Ritat med flytande bläck, stålspetspenna och vatten.

redigerad2

Såhär blev det:

bröst pratbubblabläck2 pratbubblakladduttråkad

Om feminism och normbrytande.

1948251_589907867810977_1217045292440252434_nJag har funderat en del på det här med feminism och normbrytande och/eller queer. Jag upplever att det förväntas av feminister att en ska vara engagerad i kamper för allt slags ”normbrytande” som är relaterat till sex och/eller kön. Detta på grunden att personer som drabbas också förtrycks av patriarkatet. Detta kan jag förvisso köpa; patriarkatet är ett system som drabbar alla genom att tvinga in dem i fack, förhindra människor från att älska fritt och så vidare. Hela heterosexualiteten som konstruktion är patriarkatets sätt att upprätthålla exploateringen av kvinnor i heterosexuella relationer. På det sättet drabbas såklart den som inte passar in i den heterosexuella matrisen hårt, eftersom dessa personer hotar patriarkatet.

Däremot upplever jag en spänning mellan att en både ska erkänna att människor är förtryckta under patriarkatet, det vill säga vilken likhet deras förtryck har med kvinnoförtryck, men också att en måste erkänna olikheten som central. Det finns en vilja både att ingå eller inkluderas i en feministisk problemformulering och att stå utanför densamma. Krav ställs på ”feminismen” att vara ”inkluderande”. Givetvis måste vi diskutera de problem som finns inom feminismen, men ”feminismen” är ingen institution som vem som helst som anser sig drabbad av förtryck kan ställa krav på att bli inkluderad i. Feminismen är en politisk rörelse och en tanketradition som en kan ansluta sig till, som en kan delta i, bidra till och sträva efter att utvidga och förändra.

Feminism är i mina ögon kampen mot förtrycket av kvinnor som kvinnor. Feminismen berör det könade förtryck vi utsätts för. I en feministisk analys måste en såklart också inkludera andra möjliga perspektiv och positioner, vi är inte bara kvinnor utan påverkas även av en mängd andra saker. Jag är till exempel lesbisk, och det utsätter mig för vissa saker som heterosexuella kvinnor inte utsätts för, bland annat att mina relationer anses mindre viktiga. Även klass och ras påverkar, och dessa är i sig även grundläggande strukturer som konstituerar det samhälle i vilket patriarkatet verkar.

För att jag ska kunna se någon som feminist så anser jag att en måste se just förtrycket av kvinnor som kvinnor som någonting grundläggande i det förtryckssystem som handlar om kön, sexualitet och så vidare. Om en inte erkänner just förtrycket och exploateringen av kvinnor har jag svårt att se en som feminist, även om en kan identifiera just det förtryck en själv utsätts för i egenskap av normbrytande som patriarkalt. Vissa har ett sätt att prata om detta som att det fanns lite patriarkala normer som flög fritt i luften, som inte hade någon direkt koppling till någon form av större struktur av exploatering. Till exempel finns det ett sätt att prata om ”normativa” kvinnor, det vill säga sådana som är cishetero, som om de inte drabbades av patriarkalt förtryck, trots att dessa kvinnor inte sällan bli misshandlade och dödade av sina partners. Jag menar inte att dessa kvinnor som grupp är ”mest förtryckta”, snarare att ”normativa” kvinnors utsatthet är viktig att förstå för att förstå patriarkatet som helhet.

Det verkar som att vissa människor som ingår i gruppen ”normbrytande”, självvalt eller inte, anser sig ha någon slags naturlig rätt att uttala sig om vad feminism är och borde vara. Till exempel män som är normbrytande som anser att feministiska analyser av kön- och/eller sexualitet inte passar dem. Kanske anser de rentav att feminismens försök att beskriva kön och begär som någonting i grunden konstruerat är skadlig för dem. Så kan en såklart tycka, men det är bara en antifeministisk åsikt i mängden. Det faller sig ganska naturligt att män inte är särskilt intresserade av att upphäva en maktordning som de själva tjänar på i egenskap av män, då jobbar de hellre för att just deras form av normbrytande ska accepteras inom rådande system. Jag förstår det, för i slutänden är dessa män bara män, med allt var det innebär i ett patriarkat. I slutänden har män sällan något intresse av att stärka kvinnors rättigheten.

Det som stör mig är snarare många feministers ängslighet inför detta faktum och oviljan att se detta. Den normbrytande mannen omfamnas i många sammanhang, eftersom han också drabbas av patriarkatet. Det en missar med en sådan analys är att alla män drabbas av patriarkatet, normbrytande eller inte. Det innebär inte att de inte också har ett intresse av att upprätthålla det.

Om feministiskt debattklimat.

Efter diverse konflikter så vill jag skriva lite om feministiskt debattklimat.

Det verkar ha blivit en slags sanning att vissa människor har tolkningsföreträde i vissa frågor och att dessa aldrig kan avkrävas på någon slags förklaring. Ungefär som om verkligheten bara kunde förstås utifrån en viss position, som om det inte fanns kunskap att förmedla.

Givetvis förstår jag frustrationen när en förklarar samma sak om och om igen och vissa ändå kräver fler förklaringar, jag är själv ofta med om precis detta. Däremot måste jag påtala skillnaden mellan att bli uppsökt på till exempel sin blogg och avkrävd förklaringar, och på att gå in i ett forum och kräva att någon ska göra det ena eller det andra och sedan ta illa vid sig när denna ber om en förklaring.

En annan sak att tänka på är att alla som delar en erfarenhet inte har samma teoretiska uppfattning om denna. Precis som att alla kvinnor inte är feminister, eller alla feminister inte har samma förståelse av feminism, har inte heller alla transpersoner, rasifierade, homosexuella och så vidare det. Människor tycker helt enkelt olika. Att en har en given position ger en inte automatiskt rätt.

Jag har också noterat hur människor gärna säger att en ska ”ta till sig av kritiken” och i själva verket mena att en ska acceptera deras definition av verkligheten utan omsvep. Jag tänker att detta hänger ihop med hela tolkningsföreträde-grejen. Eftersom utgångspunkten är att alla med samma erfarenhet per definition har samma åsikter och att dessa åsikter med nödvändighet är korrekta så blir det rimligt att utgå från att ”ta till sig av kritiken” är synonymt med att bara lägga sig platt inför någon annan definition av verkligheten. Faktum är att en kan ”ta till sig” men helt enkelt ha en annan åsikt i frågan. En kan vara ”insatt” i olika perspektiv men ÄNDÅ tycka att ”kritiken” är inkorrekt.

Det finns en skillnad mellan personliga kränkningar och att ta illa vid sig av begrepp eller teorier. Det är ett stort problem om teorier avfärdas på grundvalen att någon ur et utsatt grupp upplevt denna som kränkande. Det är inte en personlig kränkning mot mig som kvinna när folk baserar sig världsbild på idel manliga ”tänkare”. Det kan vara ett problem för det, men det är ett problem som måste bemötas på ett annat sätt än hur en hanterar den personliga kränkningen att få sexistiska tillmälen kastade efter sig.

Hela idén om tolkningsföreträde som något en kan slänga ur sig hur som helst har dessutom den mycket otrevliga effekten att det tvingar folk att outa sig. Alla är vita, cis och medelklass tills motsatsen är bevisad, och för att ha något att säga så måste en själv klargöra på vilket sätt en är drabbad. Detta utgör en risk för många människor. Alla är helt enkelt inte bekväma med att prata om sådant öppet.

Detta sammantaget leder till att vi pratar med varandra på ett sätt som är helt jävla orimligt.

Män som saknar läsförmåga.

Ett fenomen jag finner fascinerande sådär i största allmänhet är Män Som Saknar Läsförmåga Och Gärna Pratar Om Detta.

Till exempel: en man blir upprörd över att en använder ordet ”en” istället för ”man”, och detta gör att det blir helt omöjligt för honom att läsa en text. Eller kanske är det begreppet ”hen” han hänger upp sig på. Eller så tycker han att ”förtryck” eller ”våldtäkt” låter så himla hårt och elakt och vill bara passa på att informera om att det faktiskt kan vara lite jobbigt för känsliga små mansögon att ta till sig. Det är som att de förlorar förståndet när de ser ett ord användas på ett enligt dem felaktigt sätt. Vad är det egentligen som utgör problemet för dessa män, kan en fråga sig.

För mig som feminist är en stor del av ”jobbet” med feministiska teorier just att utveckla att språk som är relevant för det jag vill beskriva. Ordet våldtäkt tycker jag är ett bra exempel. Människor menar väldigt olika saker med ordet våldtäkt. Vissa menar när direkt fysiskt våld eller uttalade hot om fysiskt våld förekommer, andra menar att det i ett patriarkat alltid kommer att finnas att underliggande hot om våld från män mot kvinnor, vilket gör att alla samlag som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Jag är som ni kanske begriper anhängare av den senare definitionen. Hur ”våldtäkt” definieras är i sig en politisk fråga. Vad innebär det att ha sex med någon med våld eller hot om våld? Vad är våld? och så vidare.

På detta reagerar vissa med att det faktiskt kan bli svårt för vissa att ta till sig av det jag skriver om jag använder begrepp på ett sätt de inte är vana vid. Det är såklart sant, men på samma sätt så har jag svårt att förstå en text där den förstnämnda definitionen av våldtäkt används. Jag tycker att en sådan definition är irrelevant, den ringar inte in det jag är intresserad av att diskutera. Det finns ingenting rätt eller fel i dessa frågor, snarare handlar det om olika förståelser av fenomen. Diskussionen bör alltså inte handla om vad som dyker upp när en slår i en ordbok, utan istället om vad det är vi önskar beskriva och varför. Vad är syftet med den här specifika kategoriseringen? Vad är det vi vill ringa in?

Vissa menar till exempel att det blir problematiskt när våldtäkt både kan betyda att överfalla någon och det som sker när en man i ett heterosexuellt par inte är så lyhörd som han borde inför sin flickväns signaler. I deras värld är dessa två händelser så olika att det är absurt att använda samma term för dem. Jag menar tvärtom att det är det som är själva poängen. Att använda ordet våldtäkt på det här sättet visar på vilken bredd det finns när det kommer till patriarkalt våld.

Det finns något oerhört arrogant i att tycka att ens eget språk är det nödvändigtvis korrekta att använda i en situation. Olika teorier och angreppsvinklar kräver olika begreppsapparater. Den som vill förstå ett teoretiskt fält, som feminism, bör ta sig lite tid att sätta sig in i hur begrepp används och varför. Det är i regel inte svårt, men det är såklart en del nytt att lära sig eftersom det mesta språk en använder till vardags inte syftar till att beskriva könsmakt.

Det fina med detta hela är dock att en samtidigt som en lär sig nya begrepp också lär sig teori! Att förstå begreppen är att öppna upp en tankevärld, att hitta ett nytt språk för att beskriva saker. Att förändra begreppen öppnar för nya förståelser. Inom feministisk teori finns en ständig sådan omdefiniering av begrepp, en av de mest grundläggande är kanske diskussionen och omdefinieringen av begreppet ”kvinna”, som såklart utgör ett slags teoretiskt nav inom feministisk teori.

Jag tänker mig att det männen utan läsförståelse i själva verket upprörs över inte är deras brist på förmåga att förstå, utan snarare deras brist på vilja att ta till sig de perspektiv som begreppsapparaten öppnar upp för. Därför fokuserar mannen på att användningen av det ena eller det andra ordet inte stämmer överens med hans bild av hur det borde användas, men förbiser helt det faktum att det ju är det som är själva poängen.

Givetvis kan en ha olika uppfattningar om begrepps användning om betydelse, men att klampa in i ett helt annat teoretiskt fält och förvänta sig att ens begreppsapparat ska vara lika gångbar där som överallt annars är mest ignorant.

I relationer med ”snälla killar” har jag känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar.

intettkräk Det här med att en som kvinna ska nöja sig med en ”bra kille” är så jävla påtagligt och genomgående i detta samhälle.

Så ofta hör en kvinnor motivera sina relationer med ett ”men han är ju snäll”. Eller andra motivera varför jag skulle vara ihop med en särskild kille med att han minsann är snäll, inte något svin som andra män och så vidare. ”Alla män är faktiskt inte svin/det finns faktiskt snälla killar”, som om det skulle vara skäl nog att vilja ha relationer med män.

Ja, det finns ”snälla killar”, men vad är poängen med att vara ihop med någon ”snäll”. Det är ju inte ”snällhet” en söker i en relation, en vill ju ha någon som kan förstå en, inspirera en, utveckla en och så vidare. Detta har ingen man, snäll eller inte, kunnat gör för mig. Ingen man har kunnat få mig att känna mig trygg nog för att utvecklas fritt, ingen man har fått mig att känna mig som ett begärande subjekt, som jämställd honom i en relation. Snälla killar har snarare får mig att känna mig som en belastning, en jobbig tjej som de måste ta i med silkesvantar för att hon inte ska bryta ihop.

Jag är liksom ingen känslig person sådär i största allmänhet, jag behöver inte bli daltad med, men snälla killar brukar i regel tolka mina krav på jämlikhet som just detta. Att jag är känslig och måste bli omhändertagen, när det jag vill är att bli respekterad. Jag vill bli sedd som jämlike, inte som mannens projekt.

Att en som kvinna ständigt ska nöja sig med att män är snälla är så jävla orimligt. Det är ju inte som att killar nöjer sig med en ”snäll” tjej, det är liksom ett grundläggande krav att tjejen är just ”snäll”, det vill säga inte gör killen aktivt illa. Det är väl inte ens någon som bryr sig om att formulera det kravet, eftersom det som känt inte är särskilt vanligt att kvinnor skadar män på det sättet.

När jag har haft relationer med ”snälla killar” så har jag genomgående känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar. Det de förtjänar i kontexter är mig; mitt engagemang, min kärlek, och detta har de rätt till just för att de är ”snälla”. De har rätt till mig bara för att de inte är lika stora kräk som andra män. Jag är skyldig att betala dem för att de inte aktivt utnyttjar sitt maktövertag gentemot mig.

Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet.

Twittrade lite om individers kamp för överlevnad och politisk kamp:

Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet. Att kvinnor gör saker för att överleva i ett patriarkat är givet – politisk kamp för vi för att slippa göra dessa saker. Allt vi gör för att överleva är inte per definition bra. Det blir inte feministiskt för att vi tvingas till det i patriarkatet. Att kvinnor baktalar varandra för att få högre status i mäns ögon, att kvinnor offrar varandra för att ses som den bättre kvinnan, är överlevnad. Det är just för att dessa individuella strategier inte förändrar själva situationen som vi måste organisera oss politiskt. För situationen suger, den tvingar oss till att göra vidriga saker mot varandra och mot oss själva för att vi är beroende av män.

Vi måste kunna kritisera kvinnors beteenden, inte för att kvinnor ÄR sådana, utan för att vi tvingas till det på grund av vår situation. Ofta upplever jag att allting istället börjar handla om att den ena eller den andra överlevnadsstrategin per definition är revolutionär. Vi måste kunna se BÅDE att vi saknar skuld för vår situation, men också kunna vända insikten om vår situation till kamp för förändring.

Jag hatar när feminism blir en feel good-klubb där vi ska kunna peppa varandra att streta på i vår pissiga tillvaro. Visst behöver vi prata om vår situation, dela erfarenheter, men det får inte blir det primära. Jag ser sorgligt ofta kvinnor som lyfter strategier för förändring anklagas för att skuldbelägga kvinnor för sin egen underordning. Särskilt om dessa strategier på något sätt rör privatlivet, som ju ska skyddas enligt patriarkatet. Poängen är inte att patriarkatet är kvinnors fel, men feminism handlar om politisk kamp för frigörelse.

Balansgången mellan skuldbeläggande och passiviserande kan tyckas hårfin. Min utgångspunkt är att det aldrig är kvinnors fel att de drabbas av mäns förtryck, men att många kvinnor har möjligheten att förbättra sin egen och andra kvinnors situation och att det måste vara det primära målet för feministisk kamp att de gör det, med de medel som står till buds. Sedan är det såklart upp till oss att hjälpa varandra, det är ju inte en individuell kamp för att förbättra just sina livsvillkor utan handlar om att ansamla politisk makt och jobba för förändring.

Vi gör en massa saker för att överleva, och det är ingen kvinnas fel. Samtidigt är vi de enda som kan åstadkomma en förändring.

Jag brukar tänka att alla kvinnor har lite skit i sig, för vi har levt ett liv i patriarkatet. Men samtidigt är vi förbättringsbara. Vi kan faktiskt slå oss fria. Hur gör vi då det på bästa sätt? Hur organiserar vi vår kamp effektivt? Ofta tycker jag att det är denna fråga som saknas i feministiska sammanhang. En framåtsyftande diskussion om praktiker för frigörelse.

Om lesbisk separatism, uteslutning och förtryck.

Jag är med i en separatistisk grupp för lesbiska kvinnor (den finns här om en är intresserad) och har i och med detta och händelser i anslutning till detta funderat en del på förtryck och exkludering.

När jag och andra har diskuterat de livsvillkor en har som lesbisk kvinna så har det funnits människor som menat på att detta är att exkludera bisexuella. Det handlar, som jag förstått det, om att vi har kontrasterat lesbiskheten mot heterosexualiteten, och därmed döljer det faktum att bisexuella finns.

Det har också förkommit diskussioner om huruvida en inte borde få vara med om en är bisexuell, eftersom en fortfarande drabbas av heteronormen i sådana fall. Alltså om det finns någon poäng med att ha specifikt lesbiska rum, utan om inte alla ickeheteros borde få vara med. Grunderna för vår separatism ifrågasattes, och därmed också det specifika i vår position som lesbiska.

Jag ser ett behov av att som lesbisk prata om mina erfarenheter med andra lesbiska. Detta handlar om att jag som lesbisk utsätts för vissa specifika former av förtryck. Att som kvinna älska uteslutande kvinnor sätter en i en speciell position i patriarkatet, en position som är väldigt osynliggjord och om jag tror har en potential att vara revolutionär. Därför ser jag behovet av lesbisk separatism. Risken jag ser med att även ha med bisexuella är att det börjar diskuteras relationer med män, vilket är just vad gruppen syftar till att komma ifrån. Det är tröttsamt att i feministiska sammanhang jämt behöva stötta människor i deras relationer med män, och denna grupp syftar till att vara en fristad från det.

Nå. Det jag ville komma till var det här med exkludering och förtryck. Det har bland annat pratats om att lesbiska förtrycker bisexuella i egenskap av att vara monosexuella, som alltså i så fall skulle vara en förtryckande norm i samhället. Monosexuell, alltså att enbart känna begär mot ett kön, skulle i sig vara en politisk position som förenar lesbiska och heterosexuella i ett gemensamt förtryck mot bisexuella.

Jag är helt med på att bisexualitet kan osynliggöras, och i fallet kvinnor så är det väl främst begäret till andra kvinnor som osynliggörs. Många bisexuella kvinnor vittnar om att deras begär mot andra kvinnor inte tas på lika stort allvar som deras begär mot män, och att detta i sin tur försvårar för dem att ha relationer med kvinnor. Många lesbiska kvinnor har liknande erfarenheter, men det kan såklart underlätta för en att bli tagen på allvar i sin sexualitet om det framstår som att en ”bestämt sig”. Det är dock knappast som att bisexuella uppmuntras till att ha relationer till kvinnor och män i lika stor utsträckning, utan det är de heterosexuella begären som premieras. Jag är också med på att en som lesbisk kan medverka i detta osynliggörande, men det sker inte på samma premisser som när heterosexuella gör det. Det är fortfarande inte lesbiska som grupp som sitter inne på denna makt, lika lite som en kvinna som reproducerar patriarkatet sitter inne på patriarkal makt.

Jag förstår att det kan kännas tråkigt att som bisexuell kvinna uteslutas ur ett rum där kvinnor diskuterar att älska kvinnor, eftersom en som bisexuell såklart också kan ha ett behov av att diskutera denna erfarenhet. Jag förstår att det kan kännas som om en inte har en plats i kampen. Men mitt behov av att prata med lesbiska i ett slutet sammanhang kan inte likställas med hur heterosexuella förnekar och förtrycker de sexualiteter som inte passar in i heteronormen. För mig handlar ju separatismen om behovet av att prata om mina erfarenheter av att ha en marginaliserad sexualitet. Det är inte min position som monosexuell som spelar roll i sammanhanget, utan min position som lesbisk. Det faktum att jag har en sexualitet som står helt utanför det i patriarkatet önskvärda, det vill säga heterosexualiteten, sätter mig i en speciell position, och denna position är det viktigt för mig att prata om.

Jag har ingen speciell makt i egenskap av att vara monosexuell. Den enda sådana makt jag har är att skapa rum som är för människor som delar min sexualitet allena, och det kan även bisexuella göra.

Patriarkala våldsförståelser.

Publicerade  en text om olika patriarkala våldsförståelser för ett tag sedan. Här har jag försökt mig på att illustrera dessa:
detneutralavåldet

Det neutrala våldet är en modell för förståelse av våld som bygger på att mäns sexuella våld mest handlar om att de hamnat i situationer där de ”missuppfattat” kvinnan. På detta sätt läggs en stor del av ansvaret på kvinnan; även om det är han som till slut begår övergreppet så har hon medverkat till den situation där övergreppet är möjligt. Förklaringarna fokuserar på de situationer i vilka övergreppen begås.

detsocialavåldet

Det sociala våldet gör att våldet definieras som ett individuellt problem, och alltså återigen hamnar utanför samhällets direkta ansvar. Det finns inget tydligt offer eller förövare, utan båda parter är delaktiga. Våldet förklarades även som någonting sprunget ur andra samhälleliga konflikter, till exempel klasskonflikter, men det förstås inte som en fråga om mäns makt över kvinnor. detnormalavåldetAtt våldet beskrivs som normalt innebär att det anses vara något en får räkna med i ett äktenskap och ingenting som samhället ska lägga sig i. I den här synen ingår också att våldet definieras som något privat, alltså inte som en politisk angelägenhet.

Ge mig pengar!

Arkiv