Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.

Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

wpid-img_20141218_161316.jpgDet är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Män som slår kvinnor är patriarkatets poliser.

Polisens syfte i samhället är att upprätthålla ”ordningen”, alltså någon form av samhällelig stabilitet som gör att saker och ting kan flyta på. I detta samhälle behöver vi en polis som upprätthåller ”ordningen” eftersom denna ”ordning” suger för det stora flertalet.

wpid-img_20141217_110603.jpg

Nåja, när det kommer till mäns våld mot kvinnor kan vi konstatera att detta är ett utbrett problem i samhället som inte bara påverkar de kvinnor som blir direkt utsatta, utan även närstående, barn som växer upp i dessa miljöer samt såklart alla kvinnor som går omkring och är rädda för att själva bli utsatta. Detta är såklart ett gigantiskt samhällsproblem om en nu anser att det är ett ”problem” när människor lider. Men grejen är att detta inte utgör något mot mot den ”ordning” som polisen finns till för att skydda.

Detta våld är till och med en del av ordningen. Patriarkatet är en del av ordningen i detta samhälle. Patriarkatet är grundläggande för att få ett kapitalistiskt system att fungera, och våldet är grundläggande för att patriarkatet ska fungera. Varför skulle en instans som jobbar för att upprätthålla ”ordningen” i detta samhälle bry sig om att kvinnor bli slagna?

Syftet med polisen är liksom inte att hjälpa människor som far illa. Polisen struntar i om människor far illa. Så länge våldet inte riskerar att löpa amok och förstöra ”ordningen” så är det inte ett problem, och eftersom det patriarkala våldet äger rum i hemmet och ofta döljs och förnekas effektivt så är det inte ett problem. Alla dessa isolerade små enheter där våld äger rum dagligen, det spelar ingen roll eftersom det är människors ”privatliv”. Det riskerar inte att blir ett problem för någon annan än kvinnorna själva. När det kommer upp extra uppseendeväckande fall, som när en man huggit ihjäl en kvinna på öppen gata, då kan en ingripa. Men då handlar det såklart inte om mäns våld mot kvinnor utan om en ”familjetragedi”.

En skulle faktiskt kunna säga att de män som utövar våld mot kvinnor är patriarkatets polis. Dessa män som straffar kvinnor som gör ”fel” som gör att alla andra kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig mer för att inte utsättas för samma öde. Det är skönt för alla män som inte slår kvinnor att dessa män finns, för de kan framstå som ”goda” i jämförelse, samtidigt som kvinnorna hela tiden påminns om sin utsatthet från annat håll. Praktiskt! Klart att poliser, som ju ofta är män, inte tycker att detta är särskilt upprörande.

Det är av detta skäl vi säger att vi vill avskaffa mäns våld mot kvinnor, för vi ser att det är en del av ett system, inte bara någon slumpmässig händelse. En del i att avskaffa mäns våld mot kvinnor är att motarbeta dessa patriarkala strukturer som genomsyrar hela samhället, även polisen.

Poängen är väl följande: våldsmonopolet finns inte till för oss, eftersom förtrycket vi drabbas av är en del av samma ordning som våldsmonopolet finns till för att upprätthålla. Detta är mannens samhälle, och alla institutioner i det är således mannens. Detta gäller även polisen, kanske i synnerhet polisen.

Så vad göra? Tja, kanske ska vi sluta visa trohet till ett system som inte finns till för oss. Kanske ska vi sluta upplåta vår reproduktiva förmåga för att gynna ett system som aldrig gynnar oss. Kanske ska vi sluta be männen som är överordnade oss om beskydd, och istället fundera på hur fan vi ska skydda oss själva och varandra. Kanske ska vi sluta ingå i relationer där vi är våldsutsatta och rättslösa, och fundera på hur vi istället ska tillfredsställa varandras behov av trygghet, närhet och kärlek. Bara en tanke.

Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.

Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:

Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?

Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.

Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.

Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?

Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.

Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.

För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.

wpid-img_20141214_111125.jpg

Vänner som försummar en på grund av kärleksrelationer.

Fick denna fråga på ask:

tips på hur en hanterar nära vänner som försummar en pga förlorad i kärleksrelation, överseende?

Jag tycker detta är en svår fråga. Å ena sidan har jag själv varit vännen som blivit försummad och vet hur svårt det är och ont det gör. Å andra sidan har jag själv varit den som isolerat mig i en parrelation och försummat andra.

Att inte ställa krav på sina vänner att de ska ombesörja ens relation kan vara problematiskt för ens integritet. En ska inte behöva ta vilken skit som helst. Samtidigt tror jag att denna isolation många gånger sker ofrivilligt från den andra partens sida.

Till exempel: i många relationer så förekommer det att den ena försöker kontrollera den andres sociala liv och begränsa umgänget med till exempel vänner, till exempel genom att förutsätta att en ska umgås, genom skuldbeläggande, genom att nedvärdera vännerna och så vidare. Detta är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen som förekommer i misshandelsrelationer.

I den relation där jag isolerade mig som mest från annat socialt umgänge blev jag ständigt utsatt för pikar om hur oduglig jag var socialt vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk i botten och jag knappt vågade umgås med folk utan min partner. Jag var helt enkelt övertygad om att jag var illa omtyckt. Jag mådde också dåligt av relationen vilket gjorde att jag hade väldigt lite ork. Det hade varit jättebra för mig om mina vänner hade varit mer på mig om att umgås då. Jag förstår att de inte orkade eftersom jag sa nej så ofta, men det var för att jag var så himla övertygad om att jag inte var kapabel till socialt umgänge.

Jag tror generellt att det är viktigt att visa att en finns där för sina vänner, men jag förstår om en inte orkar för att en själv känner sig sviken av dem. Försök tänka att det inte är personligt utan att det handlar om att patriarkatet är starka grejer.

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.IMG_20140531_211755

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

wpid-img_20141211_152503.jpgDetta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.

wpid-img_20141211_155558.jpg

 

Patriarkal vetenskap är också ideologisk.

Fick en kommentar från ”Denniz” under mitt inlägg om genusvetenskap:

Det jag, trots min primitiva manhjärna, lyckades tolka av din krönika är att genusvetenskap fungerar som en nödvändig motvikt mot den ”traditionella” vetenskapens naturliga jävighet gentemot kvinnor och könsmaktordningar. Vetenskapen har en klar metodik och den bejakas noga av alla som sysslar med det och behöver ingen matriarkal censurorganisation som kontrollerar att dess upptäckter och teorier stämmer överens med en specifik politisk livssyn. Det är totalitärt tänkande och extremt obehagligt att ni (genusvetare) öppet erkänner att ni vill använda ert inflytande i den vetenskapliga processen för att propagera för er livssyn.

Genusvetenskapen är inte bara ”flummig” utan rentutsagt ovetenskaplig. En ideologiskt baserad vetenskapsgren är en oxymoron. Kalla det vad det egentligen är: feministisk propaganda maskerad med ett vetenskapligt klingande namn. Religösa evangelister håller på med samma typ av nonsens i USA, där man omvandlat kreationism till ett mer vetenskapligt klingande ”intelligent design”.

Så jag gjorde en liten illustration till ”Denniz” ära som han kan använda nästa gång han vill förmedla sina åsikter om genusvetenskap:

wpid-img_20141211_114408.jpgMänniskor som på allvar tror att vetenskap är ”objektiv” och inte färgas av forskarens värderingar är verkligen dumma i huvudet och verklighetsfrånvända. Likaså människor som tycker att något blir mindre ”vetenskapligt” för att en forskar på saker som har politiska implikationer. Det är verkligen korkat.

Att det finns ett patriarkat är inte en fråga om enbart ideologi, det är något vi kan observera. Sedan får en själv dra slutsatser utifrån denna information. Det faktum att kvinnor är förtryckta är i sig inte feministiskt. Sedan är det såklart så att varje människa med minsta lilla vett i skallen utifrån detta faktum drar slutsatsen att världen borde förändras, och det är väl just det som skrämmer ”Denniz” med genusvetenskap. Han inser klart och tydligt att om människor får insikt om hur världen ser ut, då kommer de också att vilja förändra den.

”Var går gränsen?”

En av min absoluta hatfrågor är: var går gränsen/vem sätter gränsen? Till exempel: ”vem sätter gräsen för manshat?”.

Såhär: jag sysslar inte med ”gränser” som någon moralisk kod, jag sysslar med politisk teori och praktik. Jag tror inte på ”gränser” som koncept eftersom det alltid bygger på idén om att kassa saker kan vara okej i små doser.

wpid-img_20141211_094310.jpg

Det tenderar också att vara helt kontextlöst. Typ ”vem sätter gränsen för manshat?” i en kontext där det inte ens är i närheten av att vara ett problem. Som om ”manshat” var något som existerade oberoende av omgivningen, som om det handlade om att folk bestämt sig för att hata män bara sådär och inte var en reaktion på något som faktiskt händer. Som om det var någon slags moralisk fråga och inte en praktisk.

Men det som stör mig mest är att människor pratar med alla som yttrar någon slags samhällskritik som om de ska kunna sätta upp exakta regler för sin utopi bara sådär, när de själva aldrig ställs inför samma krav rörande nuvarande samhälle. Vi frågar inte liberaler var gränsen för kapitalismen går. Dels för att liberaler har en hegemonisk position och därför inte blir ställd till svars på samma sätt, men också för att en inser att problemet med kapitalism inte är bristen på tydliga gränser utan att systemet som sådant är inhumant och ohållbart.

Det är ett sätt att undvika diskussion om vad en faktiskt menar, att slippa ta ställning till faktiska argument. När en möts av kritik och besvarar den men ”men var går gränsen/vem drar gränsen?” så struntar en i att fundera på vad kritiken faktiskt bestod i och lägger fokuset på eventuella problem med att införliva den i praktiken i varje enskilt fall. Måhända finns dessa problem (stöter själv sällan på dem), men i de flesta fall så kan en tillämpa teorier utan att det är särskilt relevant. Och om en stöter på problem får en väl ta det då istället för att sitta och fundera på alla eventualiteter i förhand. Det verkar inte särskilt meningsfullt att teoretisera kring specifika abstrakta situationer som ännu inte uppstått. Hur ska jag kunna ta ställning till något jag inte sött på?

Det hela hänger ihop med den allmänna liberala uppfattningen att olika politiska motståndare ska mötas i någon slags politisk tävling med perfekt detaljerade alternativ som människor ska kunna välja mellan. Jag tror dels inte att detta är möjligt, eftersom en inte kan sia om framtiden, men jag tycker också att det är problematiskt eftersom det utesluter att några större folkmassor deltar i ett faktiskt utformande av ett bättre samhälle. Istället ska de välja vad de nu tycker låter bra men låta någon annan sköta själva tillämpandet.

Jag tänker såhär: jag vill ha ett annat samhälle. Jag har en ungefärlig uppfattning om i vilken riktning det borde röra sig. Däremot har jag inte full insikt om alla steg på vägen eller det färdiga resultatet, helt enkelt för att det är omöjligt att veta. Ska detta hindra oss från att sträva efter våra drömmar? Ska vi kräla i detta bevisligen dåliga system bara för att inte ett bättre uppenbarar sig framför våra ögon? Ska vi verkligen haka upp oss på eventuella problem med ”gränser” i ett framtida system när vi håller på att knulla oss själva till döds i detta? Någon gräns på idiotin får det väl finnas.

Låt mig odla min bitterhet ifred.

En går sin dagliga internetrunda på olika bloggar med perfekta kvinnor som lever sina perfekta liv och bloggar om det illustrerat av väldigt väldigt ljusa bilder på skrattande människor. En twittrar bittert och hånfullt om detta. Plötsligt kommer det in en massa personer som ska berätta för en att en minsann bara är ”avundsjuk” och att en ska slita vara så ”bitter”.

Detta fenomen stöter jag på i en massa olika sammanhang. Folk som försöker rädda en från ens egen bitterhet och ska ge en små föreläsningar om att en minsann inte ska bry sig om andra och så vidare och så vidare. Så kan en väl tycka antar jag, det som är störigt är hur de får det till att vara något de säger för mitt eget bästa. Att det skulle vara för mitt eget bästa de läxar upp mig i någon slags vett och etikett.

Grejen är denna; att jag är bitter och hatisk är inte ett problem för mig. Jag är verkligen 100 % nöjd med att då och då sprida avsky och förakt omkring mig, det fyller mig med en känsla av glädje och lugn som jag finner mycket angenäm. Om någon känner samma glädje inför att raljera om mig så unnar jag dem det!

Det finns en utbredd idé om att det är väldigt viktigt att vara ”positiv” och liknande, och framförallt undvika att vara ”bitter” till varje pris. Frågan är för vems skull en ska vara ”positiv”. Jag upplever nämligen inte att jag mår bättre av att lägga band på min bitterhet. Tvärtom så tycker jag att det är rätt jobbigt att inte få utlopp för dessa känslor.

En ska vara så jävla snäll och aldrig någonsin missunnsam, för det skulle ju kunna röja faktumet att en är missnöjd med sitt eget liv. Att en tycker att andra har det oförtjänt bra i förhållande till en själv. Men vet ni vad, jag tycker faktiskt det. Jag tycker verkligen verkligen det. Jag tycker att det är helt absurt att vi lever i ett samhälle som premierar den typen av saker som jag går omkring och är förbittrad över. Typ heterosexualitet, reklambranschen, ogrundad ”peppighet” och liknande.

Om en nu tror att en mår bättre av att låtsas att en älskar alla så kan en väl göra det, men blanda inte in mig i detta. Låt mig odla min bitterhet ifred.

Ge mig pengar!

Arkiv