Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Jämställdhetsarbete i relationer.

wpid-img_20150130_103350.jpgApropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.

Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.

Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.

Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

wpid-img_20150130_114057.jpgJämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Operera bort livmodern?

IMG_20150128_013525

IMG_20150128_123825Min mensvärk har blivit ett riktigt jävla helvete på sista tiden, kanske det senaste året. Jag har också börjat känna av min ägglossning. Inatt vaknade jag vid fyra för att det gjorde så förbannat ont. Innan så har jag löst det med att onanera men det verkar inte fungera längre.

Nå, under natten så googlade jag i alla fall och såg att en kan operera bort sin livmoder för den här typen av problem. Det verkar vara en förhållandevis enkel operation och dessutom ganska vanlig. Innan har jag trott att livmodern producerar östrogen, och varit sådär taggad på att gå omkring och ta tillskott, men det är tydligen äggstockarna som gör det.

Hur som helst en grej jag började fundera på i och med detta. Det kanske vore bra att bara ta bort fanskapet så slipper en både tänka på barn OCH en slipper hela menshelvetet. I alla fall som jag förstod det.

Jag funderar faktiskt på detta. Jag vill ju ändå inte ha barn, och det känns onödigt att ha en massa besvär relaterade till ens reproduktiva förmåga om en ändå inte har planerat att göra något av den.

Det är korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall.

Våldtäkt är ett samhällsproblem som hänger ihop med att män har makt över kvinnor och att de anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Det är en utbredd idé som finns i samhället, att män har rätt till kvinnors kroppar. Detta tar sig många olika uttryck. Kanske han som tycker sig ha rätt att fälla kommenterar om hur hans flickvän väljer att raka eller inte raka sig. Han som tycker att det är okej att ta på en främmande kvinna. han som tycker sig ha rätt att bli arg om en kvinna inte besvarar hans kontaktförsök. Han som tycker att han har rätt att kommentera kvinnors kroppar inför andra, prata om dem som objekt för hans egen eller andra mäns njutning och reducera dem till enbart detta,

Ibland tar sig detta väldigt extrema uttryck. När en man har sex mot en kvinnas uttryckliga vilja, när han använder fysiskt våld för att kunna genomföra ett samlag och kanske även skadar henne på andra sätt under processen. Detta anses oacceptabelt i detta samhälle. Det är att gå över gränsen. Men det handlar fortfarande om samma grundproblem, om att män anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Samma människor som inte tycker att de behöver ta tag i grundproblemet, det vill säga det faktum att män på grund av sin överordnade samhällsposition kan ta sig rättigheter över kvinnors kroppar, tycker att det är viktigt att vi höjer straffen för dessa fall som så uppenbart går utanför vad som är socialt accepterat. Män kan ta sig rätt till kvinnors kroppar, men inte för mycket.

Alla kvinnor är mer eller mindre utsatta för detta. Alla kvinnor berörs av det faktum att män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, oavsett om en har varit med om en sån här händelse eller ej. Som kvinna lär en sig att aktivt förhålla sig till det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp, redan innan någon man tagit sig den rätten. Som kvinna lär en sig att röra sig på ett visst sätt i samhället för att undvika riskerna som det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp innebär. Som kvinna lär en sig att om en ändå misslyckas med att skydda sig själv så får en skylla sig själv.

Det är inte bara de kvinnor som blir utsatta för de där uppenbart brutala och gränsöverskridande handlingarna som förtjänar upprättelse, alla kvinnor förtjänar upprättelse för att vi lever i ett samhälle där män anser sig ha rätt till våra kroppar och tar sig friheter på vår bekostnad.

Att införa strängare straff för dessa extremfall är ett sätt för män att förskjuta över problemet på en liten grupp män, en liten grupp som ägnar sig åt saker som de flesta redan fördömer. Samtidigt kan det stora flertalet män gå runt och fortsätta ta sig friheter på kvinnors bekostnad, den typen av friheter som är normaliserade i detta samhälle.

Jag vill ha en diskussion kring våldtäkt där mäns rätt till kvinnors kroppar står i fokus, och inte handlingen våldtäkt som sådan. Våldtäkt är ett symptom på ett underliggande problem som genomsyrar hela samhället, och som drabbar alla kvinnor. Alla kvinnor blir i detta samhälle konstruerade som objekt för mäns njutning, som potentiella våldtäktsoffer.

wpid-img_20150129_121145.jpgJag är trött på att kvinnors utsatthet används av politiker för att göra populistiska utspel om att höja straffen för den här gruppen män som alla liksom redan vet går över gränsen och hatar. Jag som kvinna lever ju i detta dagligen, och för mig är det ganska uppenbart att min utsatthet inte kommer minska för att vi pekar ut en grupp” onda” män och straffar dem hårdare. För mig är det uppenbart att min utsatthet är ett resultat av generella attityder, inte extremfall.

När vi pratar om våldtäkt som en fråga om enskilda individer som gör oacceptabla gränsöverskridanden så har vi förflyttat diskussionen från en strukturell nivå som rör alla kvinnor och män, till en individuell som handlar om att rättsväsendet ska bestämma vilka överträdelser som en enskild kvinna har rätt att få upprättelse för.

Det är verkligen korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall, men så är det kanske å andra sidan inte lösningar en vill åt. Tyvärr tror jag att det kan vara så cyniskt som att en försöker plocka poäng på kvinnors utsatthet och låtsas som att en bryr sig om en fråga genom att peka ut en liten grupp som syndabock.

Intressekonflikter i relationer.

På sista tiden har jag börjat förstå många relationsproblem i termer av intressekonflikter. Typ i relationer där jag hela tiden försökt prata om problem och komma till lösningar, men där jag inte nått fram. Innan tolkade jag detta som att jag inte var tydlig nog eller liknande, men nu tänker jag snarare att det handlar om att mina partners inte har haft samma intresse som jag i relationen.

Jag har velat mötas på några slags jämlika premisser och kunna ha ärlighet och gemenskap, medan de snarare strävat efter att upprätthålla ojämlikheten och därmed sitt maktövertag. Det har helt enkelt varit mer bekvämt för dem att inte möta mig, de har inte velat förstå mig för det har inte legat i deras intresse.

Och det kan en ju förstå – klart som fan det är soft att ha en ständig källa till bekräftelse som en håller på halster. Om de hade eftersträvat jämlikhet i relationen hade det ju gjort att de behövde ge mer själva, och det hade ju varit en förlust. Genom att upprätthålla maktobalans ser de till att han någon som ständigt bekräftar dem och anpassar sig efter dem närvarande.

Samtidigt så förlorar en saker på att upprätthålla detta maktspel, ärlighet och kärlek till exempel. För så länge den här maktobalansen finns så kan en inte ha rak kommunikation eller tillit i relationen. Detta måste ju vara en förlust även för dessa män, men jag tänker mig att det är för obehagligt för dem att göra avkall på det maktanspråk det skulle innebära.

Jag tänker mig att det finns män som skulle vara villiga att göra avkall på maktanspråk och mötas, men att det är ovanligt och bygger på deras goda vilja. Jag tänker också att de skulle kunna ta tillbaks detta om de ville, att en fortfarande är utelämnad till deras nåd som kvinna. Det vill jag inte vara, jag vill ha relationer där den här typen av maktanspråk inte är inbyggda i själva konstruktionen, där dne här intressekonflikten inte finns från första början.

Mäns våld mot kvinnor.

IMG_20150128_131630Jag läser en kurs i kvinnofridskunskap som är bra. Här lite siffror från SKL:s rapport ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” från 2006. En av de sorgligaste grejerna tyckte jag var hur många kvinnor som lever gömda från män. Det är så förbannat orättvist att det är dessa kvinnors rörelsefrihet som hindras istället för mannens.

När andra använder sin psykiska ohälsa emot en.

En annan sak jag upplevt i relationer är att människor har använt sin psykiska ohälsa emot mig som ett sätt att avkräva mig saker eller förvägra mig utrymme i relationen. I en relation förväntades jag dels ursäkta den andra personens attacker mot på med att den mådde dåligt, samtidigt som jag själv inte fick något utrymme att ta upp saker som jag fann besvärliga eftersom det gjorde att personen mådde dåligt.

Jag tänker på det här med att kunna prata om hur en känner inför en relation utan att det ska börja handla om vem det är mest synd om och liknande. Detta är tyvärr något jag upplevt i mina relationer, att jag inte har kunnat prata om hur jag känner eftersom den andra parten mår mer dåligt än jag. Därför har jag varken fått utrymme att ställa några krav på relationen eller att få mina känslor respekterade. Detta har i sin tur gjort att mina känslor har svalnat, vilket inte är så konstigt när en inte kan få något utlopp för sina känslor i en relation. Detta har i sin tur tagits som ett svek. Det har blivit lite av ett moment 22 där jag varken kan prata om det jag behöver i en relation eller lämna relationen bakom mig.

För att kunna ha bra relationer är det viktigt att kunna prata om saker som händer i relationen och vad en behöver i en relation, och den typen av samtal kommer att vara jobbiga. Det kommer alltid vara jobbigt att möta problem som uppstår i en relation, som ofta är relaterade till smärtsamma upplevelser i ens förflutna eller saker en känner skuld och skam över. Jag tänker att många gärna undviker den här typen av samtal för att det handlar om att se sig själv, sina behov och ta ansvar för dem, något som är skrämmande för många. Samtidigt ser jag det som en grundläggande del i att ta hand om relationer att kunna göra detta.

Det viktigaste med dessa samtal är inte att de blir smärtfria utan att de blir konstruktiva. För att kunna ha konstruktiva relationssamtal så krävs det att det finns ett gemensamt intresse av att lösa problem i relationen, om detta inte finns så är det omöjligt att kunna komma fram till gemensamma lösningar. Men det krävs också att en inte skuldbelägger varandra och ger varandra utrymme för att förklara hur en känner och varför så att det går att förhålla sig till på ett rimligt sätt.

Jag är villig att vara ett stöd och ta ansvar i relationer. Jag är också villig att respektera den andra personens gränser och ta upp saker på ett sätt som känns okej för den. Men jag vill inte få skulden för en annan människas dåliga mående eller avkrävas att bära människan genom livet. Jag vill inte heller ha relationer där jag inte får prata om mina känslor eftersom de anses obetydliga i förhållande till den andra personens känslor.

Att någon mår dåligt innebär inte nödvändigtvis att den ska behandlas som om den inte kan ta något ansvar, speciellt inte av vänner eller partners. Den typen av agerande tror jag på sikt skadar mer än det hjälper. Det är inte heller självklart att en person som mår ”bra” kan ta hur mycket som helst i en relation. Att vara någons emotionella slagpåse är utarmande även om en har känslomässiga reserver, och om inte annat så skadar det relationen.

Att hantera psykisk ohälsa i relationer.

Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.

Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.

Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.

Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.

Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.

Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.

001När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.

Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.

Att ha utrymmet att tolerera.

En incident inträffade där jag tog illa vid mig på grund av att homosexualitet framställdes som en stor grej. Jag konfronterade personen om detta, varpå denne svarade med att det minsann inte alls var så det menades och att denne inte alls tyckte att det var en stor grej.

Jag tänker att jag själv hade kunnat säga precis samma sak för kanske två år sedan.

Nu däremot är det påtagligt för mig att jag inte tillhör normen. Hela tiden när jag ser människor skriva om sina heterosexuella relationer så påminns jag om att jag står utanför normen. när jag ska dela med mig av något om mitt liv så ställs jag inför valet att outa mig själv som lesbisk eller att hålla det inne.

Om en lever normativt så kan det vara enkelt att säga att en inte lägger någon större värdering vid detta. Dels är det ofta inte sant – människor lägger värderingar i sånt även om de säger sig inte göra det. Att tycka att något är lite spännande och avvikande och något som ska ~*tolereras*~ är också en värdering.

Men framförallt så spelar det föga roll vad personen själv tycker, eftersom den som känner sig träffad inte bara förhåller sig till den personens åsikt utan till hela samhällets normsystem kring detta. Det som för någon annan är ett samtalsämne av många är för mig hela mitt liv, en aspekt av tillvaron som jag ständigt förhåller mig till. Jag har inte lyxen att välja att se mig själv som ickeavvikande eftersom det inte är min åsikt om det hela som räknas, utan andra människor.

En person som lever normativt kan kosta på sig att tolerera andras levnadssätt som om det var något perifert. De kan kosta på sig att inte tycka att det är något speciellt, eller i alla fall säga att de inte tycker det. Jag har inte detta utrymme.

Patriarkatet ger män tillgång till kvinnor.

Minns en snubbe som whinade en massa om att kvinnor inte vågade närma sig honom eftersom de var rädda för män eftersom vi lever i ett patriarkat.

Om vi nu hade levt i ett samhälle där män hade varit som de är nu, fast saknat social och ekonomisk makt, tror jag att väldigt få kvinnor hade närmat sig män över huvud taget. Nu tror jag i och för sig inte att män hade betett sig likadant om det saknade denna makt, men ändå.

Generellt tror jag att patriarkatet ger män en tillgång till kvinnor som de inte skulle ha haft annars. Dels för att folk går omkring och är heterosexuella i en omfattning som knappast kan vara naturlig, men också för att de samlevnadsformer vi har ger väldigt mycket tillgång. Typ att en bor tillsammans, bildar familj tillsammans, att ens partner ska vara den viktigaste personen i ens liv och så vidare. Hela grejen med patriarkatet är ju att män försäkrar sig tillgång till kvinnor som de kan exploatera.

Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män och att de ska finnas till för män. Sedan är många kvinnor också rädda för män, och lägger band på sig för att inte ge sig till fel man. Eller för att undvika den typiska situationen där en man anser sig ha rätt till en kvinna bara för att hon en gång närmat sig honom, eller kanske bara inte avvisat hans närmanden.

Män borde inse att patriarkatet ger dem en tillgång till andra människor som de egentligen inte gjort sig förtjänta av i betydelsen att de hjälper denna människa att utveckla sig själv eller ger trygghet och närhet. Män lyckas ha relationer med kvinnor trots att de beter sig illa i dem och får kvinnan att må dåligt.

Ge mig pengar!

Arkiv