Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Cyniska kvinnor och risktagande män.

I Moulin Rouge stiftar vi bekantskap med Christian som blir kär i en prostituerad kvinna, Satine. Filmen följer Christians kamp för att få Satine att lämna bordellen och leva sitt liv med honom. I denna kamp är det centralt att övertala Satine om att hon borde lämna allt det hon har varit, hela sin situation, för att helt gå upp i livet med honom. Han vill att hon ska följa med honom på hans livs resor, allting som har att göra med hennes gamla liv eller hennes drömmar förkastar han. Han vill inte att hon ska ligga med hertigen, trots att det är villkoret för att hon ska kunna bli en skådespelerska, hennes största dröm i livet. Han övertalar henne att fly tillsammans med honom kvällen innan premiären av den första riktiga pjäs hon ska medverka i, så att hon inte ska behöva ligga med hertigen. Christians behov av att ha exklusiv tillgång till Satine är viktigare än Satines behov av att leva ut sina drömmar inom ramarna för hennes situation.

I 10 things I hate about you får Verona pengar för att dejta Kat, som är känd för att vara en cynisk manshatare. Han utsätter henne för upprepade övertalningsförsök, han dyker upp på ställen som hon hänger på, för att visa att han är värd att satsa på. Till slut resignerar Kat och börjar dejta honom, bara för att få veta att det hela från början var en fråga om pengar. Även om Verona under processen också fått känslor för Kat så har det hela inletts som en brutal uppvisning i patriarkal makt. Kat har all anledning att vara cynisk, ty det är så männen i hennes omgivning behandlar henne. De ser på henne som ett objekt de måste övervinna för att få något – pengar, sex eller tillgång till hennes syster, som också framstår som ett objekt.

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Det sägs ofta inom romantiken att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Samtidigt kan kvinnor drömma om just denna behandling, om att en man ska motbevisa dem i deras cynism, att det ska visa sig att det romantiska löftet faktiskt också är sant. Och det är därför så mycket romantisk film slutar just när kvinnans cynism brutits ner, när hon resignerat och övertalats till att tro på det romantiska löftet. Då har förhoppningen om en lycklig framtid öppnat upp sig framför henne, men hon har ännu inte hunnit bli nedslagen i sin förhoppning av den patriarkala verkligheten. Och det är ju just i hoppet som romantiken lever. Inte i det som är nu, utan i det som skulle kunna bli.

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld. När en gör sig skyldig till det skapar en ett band.

Vissa kvinnor skulle kanske mena på att de var tacksamma att de blivit visade detta, om mannen lyckas ta sitt ansvar, men faktum är att mannen inte kan veta det på förhand. Han väljer att ta en risk, men det är inte sitt eget skinn han riskerar utan hennes. Han väljer att bryta ner henne och göra henne sårbar i tron om att han kan ta hand om henne och ge henne ett bättre liv. Han betror sig egenmäktigt detta stora ansvar, utan att fråga henne om saken. Det är ett spel där han har allt att vinna, nämligen att få känslomässig tillgång till en kvinna, men ingenting att förlora. Om situationen blir besvärlig för honom kan han lämna den, ty han är inte känslomässigt beroende av henne som hon är av honom när han väl trängt in.

Den cyniska kvinnan vet detta. Hon vet att männens anspråk är stora i ord men betyder lite i praktiken. Hon har blivit sviken och vill inte vara med om det igen. Den man som får henne att hoppas riskerar att göra henne besviken på nytt, men ett sådant svek kommer vara så mycket värre just eftersom han rivit ner ett försvar.

Centralt i romantiken är att mannen ska kämpa. Han ska kämpa sig igenom hinder, och det spelar ingen större roll om de är externa eller om det är sådana som kvinnan själv sätter upp. En elak häxa som i Törnrosa, en svartsjuk partner som Carl i Titanic eller en kvinnas cynism som i Moulin Rouge eller 10 things I hate about you– i mannens ögon är de alla bara olika former av hinder som ska övervinnas. Filmen följer samma dramaturgi, mannen får upp ögonen för en kvinna han vill göra till sin och kämpar sedan för att få henne. När han bryter ner hennes cynism så räddar han henne på samma sätt som när han besegrar den kontrollerande fadern, den onda häxan eller den svartsjuka partnern, skillnaden är att han räddar henne från sig själv. Han räddar henne från att fastna i bitterhet, från att låta sig färgas för mycket av dåliga erfarenheter av män, från att leva ett liv utan heteromonogam kärlek.

När mannen övervunnit hindren så ska hon ge sig till honom som tack. När han brutit ner hennes cynism och övertygat henne om kärlekens kraft eller att alla män inte är kräk så tillhör hon honom. Han har egentligen inte gjort henne fri, för det skulle ju innebära att hon faktiskt var fri att avgöra sitt eget öde, han har bara röjt undan de hinder som krävdes för att han skulle kunna få tillgång till henne. Han har tvingat in henne i ett beroende som kommer bli mycket svårt att bryta.

Valerie Solanas skriver i SCUM: ”Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro”, och det ligger mycket i detta. Många kvinnor har utsatts för dessa lögner, dessa romantiska löften om evig kärlek, om trygghet och respekt, som sedan bryts så fort det bli besvärligt för männen. Han har ju, som Beauvoir skriver i Det andra könet, ”sitt liv som man att sköta”.

Kvinnor och män deltar inte i romantiken på samma villkor, för vi är inte jämlika. En heteromonogam kärleksrelation har inte samma betydelse för en man som för en kvinna. För kvinnan är det hennes allt, ty hon lever genom mannen, hon får sitt samhälleliga värde och ofta även sin materiella trygghet genom mannen, för mannen är det ett tidsfördriv och en tillflyktsort. Dessa upprepade lögner som män ägnar sig åt gör många kvinnor cyniska, cynismen är ett skydd för att förhindra att återigen bli sviken. Ändå är det cynismen i sig som betraktas som problemet, och cyniska kvinnor ska åter övertalas till att ingå i kärleksrelationer med män, till att tro på kärlekens kraft. Kvinnorna ska återigen öppna upp sig själva känslomässigt och utsätta sig för risken att återigen bli besviken.

En självtillräcklig kvinna är ett hot i patriarkatet. En kvinna som klarar sig själv, som vet att hon inte behöver en mans så kallade kärlek. Dessa kvinnor måste domineras, och det är det som händer i 10 things I hate about you. Verona dominerar Kat, han övertalar henne, han tränger sig på henne. Det sker inte på hennes villkor, han tar alla initiativ. Han försöker inte förstå anledningen till hennes cynism, han vet bara att det är ett hinder han måste övervinna. Denna historia ska vi uppfatta som lycklig, för de får ju varandra på slutet och de är ju kära i varandra. Men vad är det Kat offrar för denna kärlek? Hon offrar sitt känslomässiga oberoende och sitt självbestämmande.

Vad vill män egentligen?

Fick denna kommentar av Taja Suhinina på bloggposten om pickup artists:

Det som jag tycker är intressant är att det nästan aldrig talas om själva sexet som nåt bra och kul. Sex nämns knappt alls, liksom. Man pratar om hur man attraherar kvinns, men till vad?

Vilket fick mig att tänka på följande citat ur SCUM-manifestet:

Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. Även om vi förutsätter rent mekaniska egenskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning [...] Det sägs ofta att män utnyttjar kvinnor. Utnyttjar dem till vad? Inte till njutning i alla fall.

Och det är väl detta jag försöker komma åt; vad är egentligen grejen? Vad fan drivs de av? För de verkar ju liksom aldrig faktiskt njuta av de här relationerna, den här intimiteten, som de ändå så desperat strävar efter. Och vad värre är; de verkar inte begära det heller. De verkar vara helt och hållet till freds med att ha sex som de inte njuter av.

På ett sätt hade det varit mer okej att de betedde sig som de gör om de faktiskt hade vett att uppskatta det, men de verkar ju vara oförmögna till detta. Det handlar ju bara om makt, inte om njutning.

Men ja, män är väl inte direkt kända för att kunna prioritera.

Varför ligga med människor en föraktar?

IMG_20141018_121805Då och då kommer jag i kontakt med fenomenet pickup artist, det vill säga män (finns säkert kvinnor också men har inte stött på det) som specialiserat sig på att ligga med så många som möjligt. ”Kulturen” präglas i regel av en oerhört brutal misogyni, det kan till exempel förekomma listor över varför det är så bra att dejta ätstörda tjejer eller innehålla ”tips” som i princip beskriver lätt psykisk misshandel. Kort sagt, kvinnohat i sitt esse.

Frågan jag alltid ställer mig när jag hamnar där är; varför vill en ligga med människor en föraktar? Vad drivs de av egentligen? Det verkar så sjukt jävla tråkigt och jobbigt att vara intim med människor en inte finner något som helst intresse i utöver att ”erövra”.

Jag förstår såklart att det handlar om makt. Att det är en fråga om att objektifiera och förnedra kvinnor. Ofta kan dessa människor uppvisa en viss bitterhet inför kvinnor. Typ att kvinnor är falska och cyniska och så vidare (kul med tanke på hur de själva beter sig) och att det var därför de inte fick ligga tillräckligt mycket innan.

Den här typen av människor brukar vara stolta och lite översittiga för att de ”genomskådat” spelet. Och det är klart att det är ett spel, det förstår nog de flesta. Det går att vinna en mängd olika ”fördelar” ur relationer om en håller huvudet kallt och manipulerar folk hej vilt. Men till vilken kostnad?

Frågan är vad en gör med denna insikt. Jag tänker liksom att ”spelet” inte går att vinna, vi är alla förlorare eftersom vi tvingas förhålla oss till varandra på det här sättet. De som förlorar mest är såklart kvinnor, men att ha den här inställningen till sin omgivning ser jag som en förlust i sig.

Det hela är så oerhört nihilistiskt. De har absolut ingen idé om att de skulle kunna förändra något, att de skulle kunna skapa mer meningsfulla relationer, utan deras enda syfte är att maximera sin position eller vinst i det så kallade ”spelet”. De tror att de har ”genomskådat” något, men i själva verket är de mer lurade än någon annan, eftersom de lurats att tro att de inte skulle kunna förmå mer.

Hela grejen är så sjuk; vi lever i ett samhälle där det finns en hel kultur av män som aktivt strävar efter att ligga med människor de föraktar djupt.

Kvinnolobbyns reklamkampanj.

Kvinnolobbyn har ju haft en reklamkampanj som handlar om att det är dåligt med sexistisk reklam. Jag har haft problem med den här kampanjen sedan jag hörde talas om den första gången och nu tänkte jag förklara varför.

För det första; av alla jävla feministiska frågor en kan välja så är ”sexistisk reklam” nog det absolut mellanmjölkigaste och oradikala en kan komma på. De har verkligen valt ett ämne som omöjligen kan göra någon upprörd (jaja, okej det finns nog många idioter som kan bli upprörda, men ni förstår). Finns det ens någon som inte är emot sexistisk reklam???? En reklamkampanj kostar en massa pengar och jag tycker att de hade kunnat lägga dem på något annat. ”Vad hade varit bättre då”, undrar folk. Typ vad som helst???? Helt seriöst.

När en kritiserar sånt här så tycker många ”men vadå det gör ju ingen skada”. Nej, det kanske det inte gör, men som feminist är jag intresserad av att feministiska kampanjer ska ha sprängkraft, och det tror jag inte att denna har. Jag tror att den här kampanjen är väldigt bekväm för det stora flertalet. Den ifrågasätter inte människors liv, den kommer inte med något nytt, den trycker inte på särskilt mycket på någons ansvar i frågan. Det handlar om resurser och jag anser att dessa resurser är felanvända.

Och detta är ytterligare en grej som stör mig i sammanhanget; vissa människors fixering vid att de eller andra ”gör bra saker” eller ”i alla fall gör något”. Ja, jättebra och så, men det måste väl ändå gå att diskutera vad en gör och varför? Varför väljer en just det här ämnet för en stor kampanj? Jag tror tyvärr att svaret har väldigt mycket att göra med att det är klatschigt, lättsmält, medievänligt.

utrymme-reserverat2

 

Bild tagen från Kvinnolobbyns hemsida.

Sedan uppmaningen??? ”Fota sexistisk reklam”. Jag känner typ att nääää. Seriöst, är det verkligen en bra grej att sprida dessa bilder ännu mer? För om det nu är så att folk påverkas av dessa bilder (vilket de såklart gör) så tycker jag inte att det är en rimlig feministisk verksamhet att ägna sig åt spridning av dem. Jag är så sjukt jävla trött på människor som ska ”sprida” sexistiska bilder och förfasa sig en massa över dem. Vi måste lägga ner den aktiviteten!!! Det är inte konstruktivt, det kan nog rentav vara kontraproduktivt.

Det hela känns mer som en reklam för kvinnolobbyn än som feministiskt relevant opinionsbildning. Jag förstår såklart att Kvinnolobbyn tycker att det är fett om de får cred och så vidare, men de kallar sig Kvinnolobbyn vilket gör att jag antar att de gör anspråk på att företräda kvinnor i allmänhet, däribland jag själv. Om det hade varit en privatperson eller ett företag hade saken varit en annan, nu är det inte det vilket gör att de har ett visst ansvar.

Sedan funderar jag på objektifiering och hur vi pratar om den. Det är som att det alltid handlar om bilder. Men objektifiering pågår alltid i kvinnors liv. Det är objektifiering när vi blir utsatta för relationsvåld och sexuellt våld, det är objektifiering när vi får lägre lön eller tvingas arbeta gratis, det är objektifiering när våra liv handlar om att bekräfta män och bli exploaterade, det är objektifiering  när vi inte får den vård vi behöver när vi ska föda barn. De kvinnor som drabbas brutalast av denna objektifiering syns inte på några reklampelare, för deras kroppar anses inte ens vara så mycket värda. De kanske inte ens betraktas som kvinnor. Att fokusera på objektifierande reklam känns väldigt snävt.

Lägesupdatering.

IMG_20141018_134239Hej!

Jag har skrivit om detta innan men jag vill påminna så att alla vet; jag har tyvärr ingen ork att svara på mejl. Det gör mig dessvärre oerhört stressad att ha mejlkommunikation, vilket gör att jag har valt att rensa bort den. Jag är ledsen för det, men känner att jag måste prioritera att inte blir stressad. Jag läser såklart mejlen ändå, så ni får gärna skicka, men förvänta er inte att jag svarar.

Om ni är i behov av stöd så kan ni märka mejlet med ”behov av stöd”, och i så fall ska jag försöka ta mig tid att svara.

Om ni har någon fråga om råd kan ni ställa den på min ask.fm, jag brukar känna mig mindre stressad av att svara på frågor där.

Målet kan aldrig vara feminismen i sig, utan att avskaffa den samhällsordning som gör feminismen nödvändig.

10710966_533332293468535_6285939215332219355_nTwittrade såhär:

Kan feminister snälla sluta dilla om att feminismen inte utgör ett hot och fokusera på att faktiskt utgöra ett hot istället.  Så jävla trött på detta ”feminism/manshat är inget hot”. Nejmen varför i helvete sysslar vi med det då???? Ibland känns det som att en är ensam om att vara feminist för att en vill störta patriarkatet. Det är klart som fan vi inte kommer framåt om vi fokuserar på att stryka de vi ska bekämpa medhårs. Jo, jag tror manshat är ett hot för män. Annars hade jag inte sysslat med det.

Låt konflikten blomma för fan. Vi har helt enkelt inte samma intressen.

Det finns vissa feminister som göra en mycket stor affär av att feminismen minsann inte alls är ett hot. Om vi tänker i termer av hot mot människors liv och hälsa är det såklart sant att feminismen inte är ett hot, åtminstone är det ett bra mycket mindre hot än patriarkatet. Däremot är det ett hot mot den rådande världsordningen. Patriarkatet är liksom ingen ytlig liten affär utan är helt grundläggande för hur vi organiserar samhället, det skulle helt enkelt inte kunna se likadant ut utan det. Feminismen är också ett hot mot män, alltså mot deras maktposition och deras privilegier. I ett postpatriarkalt samhälle kommer män inte att ha samma inflytande, bekvämlighet och så vidare.

Jag förstår absolut lockelsen i att framställa feminismen som ofarlig, för den som identifierar sig som feminist är det skönt att kunna vara öppen med detta utan att bli ifrågasatt stup i kvarten. Jag förstår att det vore skönt att kunna ha sin kvinnokampssymbol utan att få en massa dumma jävla frågor. Men anledningen till att vi får dumma frågor är inte att identiteten feminist är ett problem i sig utan att vi utgör ett hot mot patriarkatet. Den dagen vi slutar få frågor är det ett problem (så länge det inte är för att patriarkatet är avskaffat).

Jag ifrågasätter värdet i att identifiera sig som feminist. Feminism ska ju ändå handla om att krossa patriarkatet, inte om att kunna gå omkring och ”vara” feminist. Det känns som att det blir en fokusförflyttning från feminism som kamp och praktik till feminism som identitet, där kampen framförallt kommer att centrera kring att utröna vad som är feministiskt, vem som är feminist, hur en ”korrekt” feministisk livsstil ser ut och vilken feministisk merchandise som är korrekt.

Jag tänker att den som väljer att vara feminist måste förbereda sig på kamp. Jag tror det är farligt att fokusera på att göra ställningstagandet så enkel som möjligt för individen, jag tror inte att det kommer hjälpa feminismen framåt mot att störta patriarkatet. Möjligtvis kommer det göra att fler kallar sig feminister, men jag tvivlar på att detta har något större värde om ”feminist” samtidigt blir mindre radikalt att vara. Vi måste lyfta blicken högre än att värna vår identitet eller vårt medlemskap i feministklubben. Målet kan aldrig vara feminismen i sig, utan att avskaffa den samhällsordning som gör feminismen nödvändig.

”Barns makt”.

Fan vad jag stör mig på den här idén om ”curlingföräldrar” som folk gå omkring med. De ba ”barnen har ju all makt i relationen” och sen berättar de en massa om barn som blir skjutsade till en miljon olika fotbollsträningar och hur HEMSKT det är.

Sorry, men det är väl för fan ändå ganska uppenbart att en individ som i princip är juridiskt någon annan egendom och dessutom inte har några som helst ekonomiska resurser inte sitter på en jävla maktposition. Det spelar liksom ingen roll om någon typ kör denne till en fotbollsträning eller whatever, det är inte en fråga om makt.

Jag tycker också att det är en intressant utgångspunkt som människor har att barnen ”får” allt detta för att de själv efterfrågar det. Mig veterligen så handlar det ofta snarare om att föräldrarna ”pushar” barnen till en massa olika grejer. Jag bad liksom inte om att få syssla med olika aktiviteter när jag var liten? Med detta inte sagt att det inte var bra för mig att göra det, men det var inte som att jag tjatade på mina föräldrar för att det skulle bli av, och det vet jag nog ingen annan som gjorde heller.

Att ha makt är att kunna styra sin egen tillvaro, och detta kan barn i regel inte göra. Att barnen ska få hjälp med sina aktiviteter bygger på föräldrarnas goda vilja och i regel på att de ska godkänna och rentav tycka om aktiviteten i fråga.

Jag förstår att många föräldrar känner sig pressade att göra det ena och det andra med sina barn, men det innebär inte att barnen har makt, snarare är det en fråga om en vuxengrej. Olika vuxna människor har nämligen en massa idéer om vad barn ska och inte ska göra och vad som är ett bra föräldraskap vilket såklart påverkar barnen.

Här kanske vissa skulle invända att en ju gör det för ”barnets skull”. Men ärligt talat; barn ber inte om att födas, barnaskaffande är i regel ett rakt igenom egoistiskt projekt och det gäller även det en sedan gör med sina barn. Att engagera barnet i olika ”aktiviteter” för att det ska bli ”bra” är också ett egoistiskt projekt, hur mycket en än inbillar sig att det bara är för barnets skull. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel eller dåligt för barnet, men däremot så är det inte barnet som har makt över situationen. Att börja dilla om att barn skulle ha någon slags ”makt” är så oerhört verklighetsfrånvänt och säger mycket om hur mycket vuxenvärlden projicerar sin egen skit på barn.

Teckningar.

Hittade mina favoritteckningar igår och fick upp dem på väggen. Väldigt nöjd.
003

004

005Detta är min första fittprinsessa! Är lite kul eftersom jag har upprepat det mönstret i oändlighet, så blir nästan nostalgisk.

008

010

Ge mig pengar!

Arkiv