Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Om att vara ”negativ”.

Stötte för några dagar sedan på en lång kommentar som handlade om att jag såg allting väldigt svart och att det handlade om att jag minsann är deprimerad. Personen tyckte liksom inte att jag hade fel i sak, och konstaterade till och med att ”deprimerade personer” kunde ha en mer verklighetsnära syn på saker och ting, men det var tydligen fortfarande ett problem att jag var så negativ.

För det första anser jag inte att jag att jag är särskilt negativ. Jag tror inte att heterorelationer kan vara jämställda inom rådande samhälle nej, men jag pekar ut andra vägar till förändring. Den som finner insikten att jämställdhet i heterorelationer är omöjligt nedslående borde kanske fundera mer på varför den anser att just heterorelationen måste vara en arena för samhällsförändring. Det är ju inte jag som säger att det är kört, det är ju människor som inte kan se några andra utvägar än att ändlöst dunka huvudet i den vägg av betong som är att första få heterorelationer i patriarkatet att bli jämställda. Jag tycker att tanken på det som den enda möjliga vägen framåt är oerhört nedslående. Tanken på att kvinnor kan organisera sina liv separatistiskt däremot är jättetrevlig.

Men jag tycker det är så intressant när diskussioner om politisk teori riktas om till att handla om den ena eller den andras psykiska hälsa. Det är väl inte relevant? Jag förstår att folk kan behöva hålla fast vid vissa föreställningar för att sanningen är för smärtsam, men jag själv har inget intresse av det och anser framförallt inte att det är något en bör ta hänsyn till när en försöker formulera politisk teori. Jag tänker att det går att hålla isär sin förståelse av världen och sin psykiska hälsa relativt väl.

Det finns en idé om att den som lyfter samhällsproblem automatiskt måste vara psykiskt sjuk på något vis. Jag har så svårt att relatera till den här idén. Min psykiska hälsa har ändrats ganska mycket under mitt liv utan att min politiska analys har gjort det. Däremot har feministisk analys hjälpt mig mycket med att hantera min ohälsa. Till exempel så har jag kunnat förstå mina behov bättre och på ett bättre sätt kunnat sortera ut vad jag kan och borde göra för att förändra mitt liv till det bättre.

Det är klart att det kan vara smärtsamt att gräva ner sig i tunga frågor, och det är viktigt att ta hand om sig själv, men i politiskt engagemang finns också saker som gör att en kan må bättre. Till exempel gemenskap och en möjlighet till att förstå sig själv och sin situation. Detta har för mig varit något som lett till stora livsförbättringar för min del, även om det ofta varit väldigt smärtsamt på vägen. Det är smärtsamt att ifrågasätta saker en tagit för givet och organiserat sitt liv efter, men samtidigt är det en nyckel till frigörelse.

Jag tänker att den som ryggar tillbaka för att jag är ”negativ” kanske främst själv borde fundera på varför mina analyser känns så nattsvarta för dem. Jag pekar ju faktiskt ut tydliga vägar till förändring; sluta organisera ditt liv kring män, börja ta dina relationer med kvinnor på allvar, dekonstruera dina begär.

Problemet är inte att män vill mer utan att sex äger rum på mannens villkor.

älskarsexJag tänker på när kvinnor pratar om att de minsann har större sexdrift än sin manliga partner och att detta gärna beskrivs som något som gör dem mer ”manliga” eller ”jämställda”. Eftersom de kontrasterar sig mot idén att det alltid är mannen som vill ha mer sex så tycker de att det är någon slags framgång att de själv vill ha sex då och då när inte han vill.

Jag tänker på när min ”sexdrift” har varit större än min manliga partners, och att det knappast har inneburit samma saker som när han har velat ha mer sex än mig. När jag inte har velat så ar jag ändå ansträngt mig för att gå honom till mötes, om inte med sex så med andra former av bekräftelse och närhet. När jag har velat mer så har det inte alls blivit besvarat på samma sätt.

Mitt problem har sällan varit att min manliga partner har velat ha mer sex, problemet har varit att sex har ägt rum på hans villkor allena. Vi har kunnat ha relativt likvärdig sexlust, men ändå har det varit på hans initiativ som sex har skett för att ja har uppfatta det som skamligt när jag har tagit initiativ, för att han har behandlat det så.

Män demonstrerar inte bara sin sexuella makt över kvinnor genom att ha sex med oss mot vår vilja, utan också genom att avvisa oss på förnedrande sätt och klargöra att det fortfarande är de som bestämmer när och hur sex ska äga rum. Kvinnor har knappast en mindre sexlust än män, däremot har vi i heterorelationer inte ens i närheten av samma möjligheter att leva ut vår sexualitet.

Männen i mitt liv: provokatören.

provokatörenAtt en som kvinna lär sig att det skulle vara ett tecken på svaghet att låta sig ”provoceras” av mäns uppenbara provokationer är ytterligare ett sätt att definiera oss som problemet. Problemet är att det inte finns något sätt att som kvinna reagera legitimt på mäns övergrepp. Det är alltid vi som ska vara duktiga genom att ta emot så mycket skit som möjligt utan att säga ifrån. Även om män slutar provocera oss när vi säger ifrån så är det vi som är problemet, männen är bara snälla mot oss och anpassar sig.

Jag har löst detta genom att helt enkelt sluta umgås med män som försöker reta upp mig. Det är inte värt det, för en kan inte vinna.

Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med.

När det pratas om kvinnors problematiska eller oproblemtiska sexualitet blir jag förvirrad. Jag ser det som en självklarhet att vi alla har olika svårigheter med intimitet och premisser de kan lösas på. Men en vid förståelse av ”sexualitet”, som innefattar all form av intimitet, så tänker jag mig att alla kan utveckla en sexualitet som de kan njuta av under rätt omständigheter.

Men det är just omständigheterna som är nyckelordet här. Varför pratas det alltid så mycket om hur kvinnor är, och så lite om vilka situationer vi befinner oss i.

Sex med män har för mig aldrig varit oproblematiskt. Jag har hemskt gärna velat att det ska vara oproblematiskt och intalat mig själv att det är det, men i efterhand så framstår majoriteten av det sex jag har haft snarare som en slags institutionaliserade och socialt accepterade övergrepp, eller åtminstone som ett resultat av att jag varit i underläge i en situation. Jag har tänkt och sagt att jag minsann inte tycker att det är det minsta jobbigt eller skamfullt med sex och att jag gärna har sex och så vidare, för det är så en tänker och säger om en har en ”oproblematisk” sexualitet, och det vet ju alla att en ska ha. Jag har helt enkelt aktivt ignorerat mina gränser för att jag har upplevt att jag då har fått fördelar i form av mäns bekräftelse.

Jag hade en sexuell relation med en man som var så kallat ”tolerant” gentemot mina ”närhetsproblem” som jag då beskrev dem. Det handlade om att jag hade närhetsproblem som hindrade mig från att till exempel ta initiativ sexuellt. Jag själv beskrev problematiken på det här sättet, antagligen för att det var den enda förklaringsmodell som fanns tillgänglig. I efterhand så kan jag se att det inte alls handlade om mina ”närhetsproblem” utan om att jag försökte tvinga mig själv till intimitet på vissa premisser för att jag tänkte att det liksom är så det ”ska” vara och att det var det som förväntades av mig.

villattduskatyckaommigDet har inte handlat om att jag har haft en problematisk sexualitet, det har handlat om att jag själv och andra omkring mig har försökt pressa mig till vissa former av sex och sex på fel premisser. Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med. Jag upplever inte min sexualitet som det minsta ”problematisk” nu. Jag har vissa begränsningar som mestadels beror på sexuella trauman män utsatt mig för, men det är inte en fråga om att min sexualitet är ”problematisk”.

Att kvinnors sexualitet definieras som ”problematisk” för att de utsätts för situationer där de inte är bekväma är bara ytterligare ett exempel på hur skulden alltid hamnar på kvinnan. Det faktum att vi lever i ett samhälle där kvinnor sällan äger sin sexualitet och ofta utsätts för övergrepp spelar föga roll, det är kvinnan själv som ska ansvara för att ”lära sig” att ha en mindre problematisk sexualitet.

Mäns rätt till kvinnor.

bjudpådrink

Det finns mäns som verkar anse att det är något slags jämställdhetsproblem att de minsann kan bli tvungna att göra det ena eller det andra för en kvinna utan att veta hur utgången kommer bli. De känner sig utnyttjade när de till exempel har bjudit på något utan att få det de förväntade sig (sex) i utbyte. Män ondgör sig över att de minsann gjort det ena och det andra och ändå inte fått tillgång till kvinnor som de ju förtjänar. Till exempel att det har varit snälla, bjudit på drinkar eller inte gjort ovälkomna närmanden.

Det är så tydligt i den här typen av retorik att dessa män ändå någonstans anser att de har rätt till kvinnor. Vad som ger dem rättigheter varierar, men rätten finns där. Den snälla killen får rätt till kvinnor för att han är snäll, någon annan kanske får rätt till kvinnor för att han köper drinkar åt dem, den jämställde mannen anses ha rätt till kvinnor för att han är bättre än andra män trots allt. På det stora hela ligger skillnaden i vad det är för beteende som gör att mannen anses ha rätt till kvinnor.

Kvinnor lär sig inte på samma sätt att de skulle ha någon naturgiven rätt till män för att de gör det ena eller det andra. Som kvinna är det bästa en kan göra att anstränga sig och försöka och sedan invänta mäns omdöme. Eftersom män sitter på ett samhälleligt tolkningsföreträde så antas deras upplevelse av situationen vara den korrekta; om de upplever att de har rätt till en kvinna så antas det helt enkelt att de har det. Även om kvinnans nej kanske ”respekteras” så anses det fortfarande vara hon som felar. Om en kvinna blir avvisad av en man så förutsätts det att hon helt enkelt inte har varit tillräckligt åtråvärd.

När en som kvinna blir avvisad av en man kan det vara upphov till skam, men när män blir avvisade av kvinnor uttrycker de ofta ilska istället. De har blivit förvägrade något, och den som felat i sammanhanget är inte de själv. De känner således inte skam, för skam känner en för vad en är och de tycker ju inte att det faktum att de blir avvisade har något med hur de är att göra utan hur kvinnor är. När en kvinna blir avvisad ligger det betydligt närmre till hands att förklara det med hur hon är.

Jag funderar på hur det är att gå omkring i världen och anse sig ha rätt till andra människor på det här sättet. Att gå omkring och tycka att en är en bra person om en lyssnar när någon säger nej.

”Kärlek”.

iblandvilljagförsvinnaFolk pratar om kärlek. om att heterosexualitet minsann handlar om att en blir kära i varandra. Men ofta tycker jag att heterorelationer ser ut typ som ovan. Det är inte särskilt kärleksfullt, snarare handlar det om att parterna ska ”hantera” varandra.

Kvinnor pratar ofta om att det ”fungerar” eller är ”okej”, och relationen kontrasteras till hur andra relationer är eller antas vara. Det är bra för att vara en heterorelation, han är bra för att vara man. Ungefär som om människor var tvungna att vara i heterorelationer, och att det bara handlade om det minst dåliga.

Det är få kvinnor som kräver något mer än en något så när fungerande vardag, det är få kvinnor som kräver passion och kärlek i sina relationer. Ofta handlar det om att hantera och härda ut, inte om att njuta av något och få ut något.

”Samtyckeskultur” och kontraktssamhället.

samtyckeskulturAngående husfridssexet så funderade lite på det här med ”samtyckeskultur” och vad vi egentligen menar med det.

Att samtycka till något betyder inte att en vill något. Vi kan ”samtycka” till att slita ut våra kroppar åtta timmar om dagen, för att det trots allt är det bästa alternativet. På samma sätt kan en ”samtycka” till att ha sex med någon trots att en inte vill helt enkelt för att det är det bästa alternativet.

Till exempel när en inte vågar säga nej för att det skulle innebära socialt obehag eller kanske till och med en risk för våld. Eller när en ”ställer upp” på att ha sex i en relation för att en inte vill behöva ta konsekvenserna av att inte ha det, som till exempel att det blir dålig stämning, att ens partner tjatar, att en blir straffad genom att ens partner blir sur, att ens partner är otrogen eller rentav att ens partner tröttnar och lämnar en.

I ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor får fördelar (eller i alla fall tror sig få det) för att vara tillgängliga för män så är det svårt att prata om någon slags frihet i sexuella relationer mellan kvinnor och män. Män sitter ju på den sexuella makten, vilket gör att kvinnan alltid kommer att ha ett mindre förhandlingsutrymme när det kommer till vilka premisser en har sex på.

Jag har många gånger samtyckt till att ha sex som inte har varit ömsesidigt. Det vill säga sex som jag inte känt lust inför. Men jag har ”samtyckt” eftersom det har funnits andra fördelar med att ha sex i den situationen, eller för att jag tänkt att det har varit min plikt som kvinna att ställa min kropp till förfogande. Jag har haft sex när jag egentligen inte velat, eftersom sex har varit den enda formen av närhet och bekräftelse som stått till buds. Detta är ”samtycke”, men det är på intet sätt jämlikt eller bra sex för det. Detta är inte ”våldtäkt” i någon enkelt mening – männen har inte hotat mig – däremot är det uppenbarligen så att jag har agerat under inflytande av den maktobalans som råder mellan oss.

Detta hänger ihop med synen på sex som en vara. I detta samhälle så ”äger” människor sina kroppar i den bemärkelsen att de har rätten att sälja sina kroppar som de vill. Det finns en slags formell frihet att ingå i byteshandel med sina kropp, helt enkelt. Detta syns kanske mest konkret på arbetsmarknaden, där vi är ”fria” att sälja oss till högstbjudande, men där makten såklart är väldigt ojämnt fördelad. Samma sak kan säga om relationsmarknaden; kvinnor är ”fria” att ge män tillgång till sin kropp, men även detta utbyte är ojämnt. Kvinnor får existensberättigande genom sina relationer med män, män har större ekonomisk och social makt och så vidare vilket gör att kvinnor har ett underläge i sexuella relationer. Män har ett tolkningsföreträde som gör att de kan straffa kvinnor som inte gör som de vill socialt och så vidare.

För att vi ska kunna prata om någon slags frivillighet gällande sex så kan vi inte bara etablera en ”samtyckeskultur”, framförallt handlar det om att upphäva den sexuella makten som sådan.

Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

ställauppLady Dahmer har skrivit om det här fenomenet ”husfridssex” som ses som helst normalt att en har i relationer, speciellt heterosexuella sådana.

Jag har själv sett det som närmast en självklarhet att jag ska ”ställa upp” om min partner vill mer än jag. Att en måste mötas på halva vägen och så vidare, vilket såklart innebär att jag ska kompromissa med min kroppsliga integritet och ”ställa upp” när jag egentligen inte har någon större lust, eller ”ställa upp” på praktiker jag inte uppskattar. Jag såg detta som en helt normal grej att göra, en självklarhet att han skulle ha rättigheter till min kropp eftersom vi hade en relation. Det var såklart ”frivilligt” från min sida, allt detta, men ”frivilligt”

Hur får detta personen som ska ”ställa upp” att känna? Jo, att den är undermålig som inte har samma sexuella ”kapacitet” som den andra. Att den är skyldig den andra parten tillgång till sin kropp för att en minsann är tillsammans och då har en skyldigheter gentemot varandra, för att vara i en relation är ju lite som att äga varandra (och mannen har såklart lite mer rättigheter).

Jag vill varken ”ställa upp” på sex för min partner eller att min partner ska ”ställa upp” på sex med mig. Jag vill ha en relation och ett sexliv som präglas av ömsesidighet och lust, av passion. Om jag har valt att vara med en människa så tänker jag mig att jag måste respektera dennes gränser och värdera det över mitt eget ”behov” av sex. Att älska en människa är så mycket mer än att vilja ligga med den.

När en talar om sexuella ”behov” undrar jag vad som menas. Jag tror inte att det finns någon särskild ”sexdrift” som är frikopplad från annat och kan tillfredsställas av lite vem som helst, det är ju en jättekonstig tanke. Människor har ett behov av närhet, av att känna sig uppskattade och älskade. Att detta behov skulle tillfredsställas just genom sex, oavsett hur detta ”sex” ser ut, är enligt mig mest en patriarkal konstruktion. Det är klart att det är kul med sex när det funkar och är ömsesidigt, men sex kan också vara väldigt destruktivt om det sker på fel sätt. Att ha sex som är passionslöst kan snarare ge motsatt effekt, att en känner sig dåligt behandlad.

Jag tänker att det handlar om att en inte har något annat sätt att bekräfta varandra i en relation än genom just sex. Det är inte så konstigt när en lever i ett samhälle där det som anses ”särskilt” med kärleksrelationer ofta är just sexet. Om en inte har sex, då kan en således inte vara kär. Om inte sexlivet fungerar fungerar inte relationen, eftersom ”sex” är det som bekräftas att en tycker om varandra. Och ja, så blir det ju såklart när en lägger en så stor laddning i just ”sex” snarare än andra former av bekräftelse, närhet och gemenskap.

Att välja att leva tillsammans med en annan människa borde inte vara en fråga om att få ”behov” tillfredsställda, det borde handla om att en älskar den människan och vill vara med den. Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Den politiska hetrosexualiteten.

politiskheterosexualitetMedan anklagelserna om politisk lesbiskhet haglade så kom jag fram till att det verkliga problemet ju egentligen var att jag var politiskt heterosexuell. Politiskt heterosexuell i den meningen att jag strävade efter att ha relationer med män för att jag lever i ett samhälle där kvinnors värde anses avgöras av deras relationer med diverse män.

 

Ge mig pengar!

Arkiv