Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Okategoriserade

Att gå vidare

Det finns en inställning hos många som är att efter en separation så bryter en all kontakt med sin före detta partner. Detta ska tydligen vara bra för att ”gå vidare”. Enligt denna logik är allt som påminner om det tidigare livet farligt.

Jag tror att detta hänger ihop med ett samhällsbygge där det premieras att skjuta undan saker snarare än att ta tag i dem. Framförallt handlar det om en rädsla för ansvar för det som skett i relationen. En inbillar sig att problemet försvinner för att relationen försvinner. Detta är ibland sant men ofta inte. Att inte ta tag i det som var fel i en tidigare relation leder till samma gamla problem i nästa. Och en viktig del att ta tag i saker är att lyssna på andras perspektiv.

Alla relationer har bra och dåliga sidor. Ibland kan det såklart vara bäst att bryta kontakten, när det förekommit misshandel, men att göra det på ren slentrian ser jag som ett slags flyktbeteende som i slutänden inte hjälper en att gå vidare alls. Att inte våga se sin egen del i destruktiv relationsdynamik kommer inte att utveckla en som person utan bara låsa en inne i gamla mönster.

Om ätstörningar och systraskapet som drunknade

Jag minns att det var meningen att jag skulle skämmas övet min kropp. Stå där framför spegeln och jämföra. Det är ju så det brukar porträtteras; kvinnor som förtrycker kvinnor. Som om det bara fanns oss. Som om vi redan levde i matriarkatet.

Matriarkatet var alltid dåligt. Krigarkvinnor som slogs tills sin egen undergång.

Tidigare; jag minns att jag vaknade naken när en av mina lekkamrater, en liten man, frågade varför jag inte hade kläder på mig.

Senare var det kvinnorna som kommenterade mig, men det var alltid männens ord. Som de hade hört. Och männen slutade förresten inte. Det var hånfulla viskningar med tillräckligt många skolbänkar emellan dem och läraren för att inte höras. De var smarta.

Det fanns systraskap också men det drunknade i allt annat. Drunknade i ändlösa mängdet vatten och hetsträning. Gemensam själsvält och en anorektikers irritation. Drunkade i männens heliga bedömande blickar.

Kunde jag vrida tiden tillbaka, om det stod i min makt, då gjorde jag så mycket ogjort, ännu mera osagt.

Förlåt D för att jag kommenterade din mustasch så att din mamma fick säga till mig på skarpen och förlåt för att jag ändå inte fattade. Förlåt Y för att jag sa att dina bröst var små så att du blev tvungen att förolämpa mina alldeles för stora vårtgårdar. Förlåt M för att jag avslöjade att du bantade som liten så du var tvungen att skämmas inte bara för övervikten utan även för dina plågsamma försök att bli av med den. Förlåt för den roll jag hade i det stora hela. Kunde jag göra om det skulle jag säga; ni är vackra. Ni är krigarkvinnor. Vi är alla krigarkvinnor för vi har hållit våra huvuden högt när vi armbågat oss fram genom den oformliga massan.

Självsvält

Jag har tänkt en del på det här med ätstörningar och hur en blir av med dem på sista tiden. Jag led ju mycket av ätstörningar som ung och har varit både anorektisk och bulemisk. Enligt mig handlar ätstörningar framför allt om kontroll av en själv och inte om att se bra ut i någon slags generell bemärkelse. Det är helt enkelt en form av självsvält, och självsvält kan komma i många olika former.

Jag trodde länge att jag blev fri från självsvälten i och med min första relation, undet vilken jag kände mig tvungen att äta tillsammans med min pojkvän, men egentligen bytte jag bara ut ätstörningarna mot den självsvält som ett heterosexuellt förhållande innebar; en djupgående emotionell sådan. Det fanns fortfarande många störda tankar om mat kvar, väl dolda under en hälsosam fasad.

Jag blev fri först när jag började bejaka livet i stort och detta innebar framförallt att sluta ha relationer med män.

Till ett ex

Alla städer har motstånd

Men inte jag

För jag låg med vidöppna läppar mot dina

Och jag var svag jag var vag

Och mina kuksugarläppar särades

Och jag klistrade upp papperslappar på lyktstolpar

Och på vårt kylskåp

Aggressiva subversiva

Jag drevs av ilska

När det vårades

Släpp mig loss nu min sköna

Jag kunde inte dölja bröna

För jag var oförklarligt kär

I dig

Men du kunde inte komma med mig

Till lesboland

Dikter

Jag önskar du kunde styra mig men

Jag måste faktiskt sätta gränser här

Jag kan inte leva i ovissheten

Jag kan inte längre undra om när

Du ska älska mig igen

Jag kan inte längre vara kär

Men jag önskar jag kunde hålla dig när

Och drunka i ovetheten

*

Jag stod på malmskillnadsgatan

Och tänkte

Jag vill aldrig vara slav

Och bilarna blänkte

Och jag ville ta dig tillbaka till

Där vattnet om galonstövlarna

Stänkte

*

Diskbänksrealismen skavde

Mot borgarhuden

Min saliv savade

När jag såg disneybruden

Vi skrädde ljuden

Av barnskrik

Och incestuösa tankar i huden

Jag ville bara vara normal

Men allt jag fick var

Franska ostar

Och en luva att drunkna i

Mansbilder.

Har ägnat mig åt att scanna in alla de bilder jag hittat, vilket verkar vara över 100 stycken! Säkert en del som är väldigt snarlika varandra. Tänkte lägga upp några av dem igen nu när det är någon slags rimlig bildkvalitet.
serieKravlistan! Denna ständiga kravlista!

skräpMän som nedvärderar kvinnor för att de i själva verket hatar sig själva. Tycker det är som tydligast när de snackar om hur överlägsen manlig vänskap är. Så uppenbart att det bara är hittepå???

Om nu män hatade kvinnor så mycket, varför vill de fortfarande ha relationer med dem? Det är ju inte som att det finns en syn på män att de inte har något värde om de inte har en relation med en kvinna, så det borde ju gå att undvika.

skönatjejerGud minns när en va den ”sköna tjejen”. Tur att en aldrig lyckades tillräckligt bra med det eftersom en var på tok för hysterisk.

Hela den här grejen med män som ba ”mmm sköna tjejer” är jävligt vidrig. Poängen är ju i princip att de ska slippa besvär genom att kvinnan ska se till att inte ta upp något med honom utan bära på allt själv.

Överlag tror jag inte att folk är mer eller mindre ”sköna”, snarare handlar det om maktdynamik. Kvinnor är ofta så kallat ”osköna” eftersom allt arbete i relationer åläggs dem vilket gör en till en spänd och nervös person.

 

Det är ett privilegium att kunna outa sig själv som normbrytande.

Tydligen skriver jag om ”cisrelationer” har jag fått höra. Detta tycker jag är intressant eftersom jag sällan brukar nämna om de personer jag ingår i relationer med är cis eller trans. Jag brukar inte direkt göra en utfläkning om vilket kön min partner tillskrevs vid födseln, för jag tycker att det är ganska känslig och i majoriteten av alla fall irrelevant information.

Jag ser ett problem i detta, och det är att jag tvingas in i en position där jag helt enkelt uppmanas till att använda de jag ingår i relationer med som alibin. Typ ”jag har faktiskt/har haft en relation med en transperson/rasifierad så det jag skriver är faktiskt inkluderande”, helt enkelt eftersom det är så många andra hämtar legitimitet för sina yttranden på.

Hur vet dessa människor att de män jag ingått i relationer med har varit cismän? Det är liksom ingenting jag har skrivit om när jag skrivit om dessa relationer. Transmän är ju också män så det finns ingen anledning till att göra en sådan distinktion.

Och här kommer vi väl in på det jag skrev om i inlägget om normer och normbrytande. Vissa har normbrytande kroppar, och det kan inte alls tas för givet att de är bekväma med att vara öppna med detta eller att deras närstående använder det som ett sätt att legitimera sina åsikter i någon slags diskussion. Detta kan inte likställas med folk som bryter mot ”normer” på andra premisser. I kontexten så får de som själva väljer att bryta mot normer mer att säga till om eftersom det är oproblematiskt för dem att vara ”öppna” med detta.

Det handlar dock inte bara om att ”välja” eller inte; det finns helt enkelt vissa sätt att vara normbrytande på som anses värre i samhällets ögon än andra. Vissa saker anses kanske mest vara lite konstiga, något en inte riktigt tar hänsyn till eller bryr sig om, andra saker kan vara grund för våldsbrott. Det är skillnad på de här sakerna och det tål att tänkas på för den som anser sig vara normbrytande.

Tills att jag själv ”kommer ut” med att jag är ”normbrytande” så antas det helt sonika att jag inte är det. Jag måste aktivt framträda i min roll som ”normbrytande” för att få ha något att säga till om angående ”normer”.

Då jag inte alltid tycker att ”normbrytande” är en relevant kategori, eller för den delen tycker att det är en sympatisk grej att berätta potentiellt känslig information om mig själv eller mina partners för att ge mig själv legitimitet, blir det knepigt.

Och här uppstår ett problem med hela resonemanget om tolkningsföreträde; den som inte känner sig bekväm med eller har möjligheten att outa sig själv kan helt enkelt inte hävda ”tolkningsföreträde” i en diskussion om saker som ändå angår dem. I vissa frågor kan det vara ett privilegium att kunna vara öppen med saker som andra inte kan eller vill vara öppna med, och det kan vara klokt att visa lite ödmjukhet inför detta.

Fråga er; vilka är de som har privilegiet att kunna trycka upp alla sätt en är normbrytande på i människors ansikte i diskussioner? Jag tänker mig att det inte alltid sammanfaller med de som utstår mest förtryck.

Jag tänker mig att det vore bättre om folk slutade använda vilka relationer de ingår i eller sina identiteter som ingångspunkt i diskussioner på det sättet, speciellt när det rör sig om saker som inte säkert syns. Att diskutera erfarenheter är en sak, att säga till någon annan att dennes åsikt är fel helt enkelt för att denna inte är ”normbrytande” och därmed saknar rätt att yttra sig är en annan. Det tvingar in människor i en situation där en måste redogöra för sin position, något som alla inte är okej med.

Det är privilegierat att kunna välja bort relationer med män, det gör inte att det är irrelevant.

Människor säger: det är privilegierat att kunna välja bort män ur sitt liv. Givetvis är det så. Givetvis finns många kvinnor som inte har några eller väldigt begränsade möjligheter till detta. Precis som med all annan kamp, gäller det även här att vi har olika förutsättningar att bedriva den.

Men, jag tror knappast att skälet till att hetersexualitet är så dominerande är att människor helt enkelt inte kan välja bort det. Det finns också gott om förväntningar på oss att vi ska göra dessa val. Vi lär oss att bejaka heterosexuella begär, och att förneka andra. Vi behöver inte alltid göra detta. Ibland gör vi det ändå. För att vi inte vet vad alternativet är, för att vi är så inpräntade i idén om att det är där lyckan hämtas.

Jag förstår inte varför det skulle gynna de som inte kan välja att de som kan gör det. Jag tänker tvärtom: sedan jag valt bort män ur mitt liv har jag också.mer energi för mina relationer till kvinnor, även att stötta dem som inte är där jag är. Som behöver stöd, främst emotionellt, för att kunna bli mer oberoende.

Jag vill uppmuntra de som kan att lägga mindre energi på män, och att istället fokusera mer på relationer med kvinnor. För att jag tror att detta är en av många möjliga vägar framåt. Det innebär inte att den som inte gör detta är en dålig feminist. Det finns andra sätt att kämpa på.

Däremot är våra relationer och vårt sätt att organisera våra liv politiskt, och det är relevant att fundera på hur en kan omsätta denna insikt i sitt praktiska liv.

Arkiv