Det politiska läget i Sverige är som en pilsnerfilm.

Jag fattar inte grejen med det här, kan folk inte bara skita i de där opinionsundersökningarna eftersom de uppenbarligen inte är särskilt relevanta. Varannan visar att de rödgröna vinner, varannan visar att alliansen gör det.

Och vem bryr sig, för övrigt. Socialdemokraterna och moderaterna är typ samma parti, de funderar till och med på att starta en samlingsregering med varandra om det skulle krävas för att hindra sd. Det är fan oroväckande att de två partier som hela tiden har levt på någon slags, verkligen eller inbillad, motsättning mellan varandra, funderar på att samarbeta. Det skulle fan vara den slutgiltiga döden för svensk politik, det skulle inte längre finnas någon mening med att rösta och allt skulle gå åt helvete.

Hemska tanke. Jag skiter egentligen i vad de olika blocken tycker men de får gärna tycka annorlunda i åtminstone några frågor. Jag vill inte att det ska vara tråkigt, politiskt korrekt, konfliktlöst och slätstruket, som en gammal pilsnerfilm där alla bara sitter och aktivt inte ifrågasätter samhället omkring dem eller sin position. Alla är bara nöjda, man det vore ju trevligt med 500 extra efter skatt, så man kan köpa sig en hamburgare eller en flaska whisky.

Lyckan.

Detta kommer låta så fånigt, men idag så skulle jag hänga upp min pojkväns tvätt (han har ingen nyckel till tvättstugan så vi brukar tvätta hos mig), han är bortrest över midsommar och jag saknar honom alldeles för mycket för att ha varit ihop så länge som vi har.

I alla fall så gjorde jag den fantastiska upptäckten att han missat att sätta på tvättmaskinen och därmed låg flera av hans otvättade skjortor i den. Jag blev så himla glad, jag har suttit och luktat på den där skjortan i över en timme nu, haft den på mig och fjantat mig.

Det bästa med det här är att jag nu kan byta mina smutsiga lakan, eftersom jag fasat för att vara utan hans fräscha svettlukt i hela fyra dagar och därför inte pallat byta dem mot nya luktfria.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.

Skönt fotoinlägg.

Igår chillade jag med min kompisar.

Martin och Hjalmar. Jag misstänker starkt att Martin knäppte upp skjortan bara för att provocera mig, eftersom jag har suktat efter honom sen han blev ihop med Clara. Jag är nog tyvärr chanslös.

Emil var glad.

Georg och Hjalmar.

Emils reaktion då Georg berättade att han svarta läderslips faktiskt funkade och var helt okej. Bara en vanlig slips, fast i läder, tyckte han.

Och jag var vacker som en dag, som vanligt. Emil sa faktiskt att de bara hänger med mig för att jag sprider sådan kvinnlig glas och glädje omkring mig. en riktig energigivare.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.

Gårdagen.

När jag kom hem igår, obegripligt utmattad efter min sköna shoppingrunda, så låg min lillebror och kollade på desperate housewives, så jag satte mig bredvid och vi hade en skön liten stund då han introducerade mig i alla intrigerna i tv-serien.

Min lillebror är så jävla lustig, han går el, är typsikt manligt tyst och ägnar den mesta av sin tid är datorspel men ganska ofta så hittar man honom liggandes i soffan med sina lika grabbiga kompisar kollandes på Sex and the city. Det är ganska gulligt, tycker jag.

Lättnaden.

I förrgår så var jag och min pojkvän ute på fest, vi kom hem vid tre-tiden inte direkt  berusade men sådär borta som man blir när det är sent och fyllan gått ur kroppen.

Vi står i köket och lagar nattmackor och han står och gullar och har sig, berättar att jag är den finaste han vet och bäst i världen och att vi ska vara ihop för evigt och sådär, som man gör när man är kär. Sen ser jag att han står och fumlar med en såndär liten sammetsask med en jävla ring i! Jag ba: friar du till mig?

Lättnaden när han berättade att det bara var en släktring som han fått när hans farfar dog, lättnaden att veta att jag skulle slippa bli socialt obligerad att gå omkring och se ut som nåt överoptimistiskt offer och dessutom slippa förlova mig på Victorias bröllopsdag, den var obetalbar. Jag förlovar och gifter mig gärna, men det finns få saker som suger så mycket som människor som måste visa sin livsånga kärlek på det viset efter såpass kort tid. Det känns som att de kompenserar för något.