Det här är ett otroligt bra inlägg om att få vara blyg.
Jag har själv aldrig varit blyg, utan alltid varit en person som pratar mycket. Men jag kan verkligen förstå hur jobbigt det kan vara att vara blyg och dessutom ständigt bli utsatt för det här kravet att synas och höras som finns i samhället nu.
Jag relaterar detta till den här grejen jag har skrivit om, att människor trycker ner andra för att de har dåligt självförtroende. Blyghet kan lätt förväxlas med dåligt självförtroende och vi har verkligen en kultur idag där allt handlar om att ta plats, att synas och höras, och de som inte tar den här platsen är det ingen som tar hänsyn till.
Vi måste börja respektera människors ovilja att tala och ta plats i alla sammanhang och kanske uppvärdera den där förmågan att stå ett steg tillbaka, att inte behöva sätta sig själv i centrum precis hela tiden. För nu har det som innan handlade om självförtroende och att peppa folk börjat handla om att trycka ner dem som inte armbågar sig fram.
Vi är rätt blyga i min familj, eller hälften av oss iaf. Jag är blyg. Jag har en systerson som är blyg. Detta yttrar sig t.ex. på det sätt att när någon på förskolan snor en leksak från honom så går han därifrån och leker med nått annat. Detta tyckte förskolan var ett sådant gigantiskt problem så de kallade in en specialpedagog ”för att hjälpa oss försöka nå honom” precis som att han vore autistisk bara för att han är lite blyg! En del av mig känner att det är väl bra om han får hjälp att ta lite mer plats för att passa bättre in i vårt samhälle, men den större delen av mig känner bara MEN VAD I HELVETE!!!
Det här är ett väldigt intressant ämne: jag har själv varit ”för blyg”, jobbat mig fram till, ja, något annat, men upptäckt en del saker på vägen. Bland annat när jag jobbat som simlärare och-tränare, och upptäckt att de ”kollegor2 som inspirerar mig allra mest är de som är sådär tysta, säger kanske bara en träffsäker mening då och då, och verkligen fångar gruppen bara på det. Kanske är det lugnet och tryggheten det inger, det är väldigt mycket som är hetsigt och överallt på samma gång annars. Själv är jag mer av en spexare som ledare och har väl kommit fram till att ”gräset är alltid grönare”, men jag tror att det lite lågmälda, förmågan att ta ett steg tillbaka och lyssna på vad andra har att säga starkt undervärderas. Eller så är det bara för att jag alltid fått höra att jag behöver prata mer (utvecklingssamtal och liknande), men jag får bara intrycket av att väldigt få får höra motsatsen – att man ska lyssna mer till sin omgivning – utan möjligtvis då att man behöver lyssna till auktoriteten i sammanhanget. Och, ptja, vem tycker om att höra det?
Jag hävdar alltid att jag inte är blyg, men jag vet att väldigt många andra uppfattar mig så. Det är min uppväxt och människor jag mött som gjort mig mer tillbakadragen och tyst och det brukar människor se som blyghet.
Förra hösten gick jag i en form av gruppterapi och två kvinnor i den gruppen var väldigt framåt och snackade precis hela tiden. En av meningarna med den där terapin var ju att vi alla skulle komma till tals och att vi skulle hjälpa varandra och ge tips på färdigheter att använda i olika jobbiga situationer.
Hur som helst. Under en av sessionerna var det bara jag, en terapeut och de två ständigt babblande kvinnorna och en av dem kan jag inte direkt påstå är speciellt förstående för andra människor. Helt plötsligt började hon attackera mig. Det var en ren och skär attack, då jag fick höra att jag var tvungen att börja ta plats och börja prata och att hon inte ville vara den som pratade hela tiden. Hon höll på i flera minuter och tjatade om hur JAG skulle ändra på mig.
Det spelar egentligen ingen roll om jag är blyg eller inte. Den där respektlösheten som jag mött från alltför många människor… den är förtärande. Precis som du skriver behöver folk börja respektera blyghet – precis som en behöver respektera att vi alla är olika. Att tjata på en person som är tyst om att den behöver börja ta plats är knappast ett bra sätt att handskas med personens problem. Och om jag skall återgå till mig själv så kan jag inte påstå att den där kvinnas sätt att hela tiden ta plats hjälpte mig att börja prata mer. Snarare tvärtom. Jag är ingen person som vill avbryta andra när de pratar och har heller inte mycket att komma med när folk pratar om diverse menlösa skitsaker.
Vad jag vill ha sagt? Jag vet inte. Att jag är trött på människors respektlöshet mot andra människors personligheter, oavsett om det gäller blyghet eller någonting annat. Och jag önskar att fler kunde se det så som du gör.
Det låter ju extremt respektlöst. Det är det där jag kan störa mig på så himla mycket, att det är en ”svaga” som ska anpassa sig för att trumfa de ”starka”, inte de ”starka” som ska ta och lugna ner sig lite.
Betyder blyg att man inte säger så mycket och inte är babblig, eller att man är rädd för sociala sammanhang? Bara för att man är tystlåten behöver det ju inte alls innebära att man faktiskt känner sig det minsta obekväm utan kanske bara är trygg nog för att inte känna någon press att försöka delta mer aktivt. Precis som många av de som uppfattas som pladdriga och hysteriskt sociala kanske mest är rädda?
Alla måste såklart inte vara utåt, men själv har jag ofta varit väldigt rädd för andra människor, och det har jag alltid upplevt som enormt begränsande, enbart negativt och något jag behöver arbeta bort så gått det går, för att kunna leva ett bra liv.
Jag tycker inte man ska nedvärdera intigritet eller det här med att inte vara särskilt babblig av sig. Men att vara rädd för människor ÄR ett handikapp och jag tycker inte att det är något konstigt att man vill hjälpa te x barn ut ur det.
Det där är nog väldigt blandat. Jag är blyg, och har andra problem som också hör ihop. Jag kan börja bubbla rätt mycket just för att jag döljer min ångest. Varför jag ofta har en ”mask” på när jag är bland folk. Svårt att slappna av, det gör jag bara när jag är för mig själv.
Det kan absolut vara ett handikapp, problemet är att folk hanterar det genom att tjata om att folk ”ska ta plats” och nedvärdera blyga människor. Om jag träffar en blyg person så försöker jag att vara extra inlyssnande för signaler och inte avbryta, dessutom ställer jag mycket frågor och vänder mig mycket mot den personen när jag talar i grupp. Men jag skulle inte komma och ba: ”du är så blyg, du måste ta plats!”.
Jag är inte blyg själv (snarare tvärtom, jag har en förmåga att babbla på och inte riktigt tänka på att den andra personen skulle vilja prata men det är ingenting jag gör medvetet eller för att vara elak och jobbar på det) men jag har flera blyga kompisar och dynamiken i våra förhållande funkar alldeles utmärkt.
Jag kan tycka att det är lite jobbigt ibland när någon är blyg eftersom jag har svårt att läsa av människor (och då inte vet om det är jag som har gjort något fel) men jag skulle aldrig i hela mitt liv säga till någon att dom skulle ändra på sig för min skull.
Jag brukar säga acceptera mig som jag är eller inte alls och självklart gäller detsamma omvänt också.
Jag har varit med om otaliga människor som har anförtrott sig till mig att de är babbliga för att dölja sin blyghet. Det blir som en oändlig massa av prat, som gör det svårt att urskilja hens personlighet och fungerar som ett skydd mot människors bedömande. Blyghet är nog helt enkelt mer komplext än att det endast är hör till de tystlåtna.
Annars håller jag helt med dig! Jag upplever det relativt vanligt att människor är väldigt dömande mot tystlåtna människor. De vägrar anpassa sig till att människor är olika, där de som inte armbågar sig fram lämnas kvar. Väldigt sorgligt och inte ett socialt klimat som jag accepterar.
Samhället ger ingen förståelse för dom som är blyga. Jag är det och har varit hela livet. Men jag är också sådan att när jag känner mig lite mer säker och inte mår för dåligt för stunden så kan jag vara lite mer framåt.
Men förväntan är ändå från samhället att en ska kunna ta för sig hela tiden, ”alltid visa framfötterna” – som mina föräldrar har sagt till mig 150 gånger minst. så en får tvinga sig själva hela tiden, och må dåligt därefter. Av en läkare har jag fått höra att: ja men du är sådan, du får räkan med att du kommer ha ångest och må dåligt, men du behöver anpassa dig till hur allt fungerar i samhället. Inget att göra åt.
Okej… Tack för det.
Vilka idioter du verkar ha mött i ditt liv. Det är ju knappast som att man blir mer självsäker för att ngn trycker ner en pga ens dåliga självförtroende samt oförmåga att ”visa framfötterna”. Herregud, vårt samhälle har ett sådant extremt förakt för ”svaghet”, det är så tragiskt.
Jag är blyg. Inte bara när jag ska träffa nya människor utan i allmänt, nu till exempel. Det här är tredje gången jag försöker kommentera här. Det är så himla mycket jobbigare när man vet att texten man skriver finns kvar och nya människor städigt kan läsa den. Som att omedvetet tala till en osynlig publik.
Jag spelade teater när jag var 13-14, det var helt fantastiskt! Att få veta i förväg vad man skulle säga och öva in hur man skulle göra det, så enkelt. Jag tror att jag har börjat acceptera mer och mer att jag är blyg, men samtidigt försöker jag ständigt arbeta för att våga mera. På min senaste arbetsintervju fick jag frågan vad min svaghet var och jag svarade ”Jag är ganska blyg när jag träffar nya människor”. Jag fick jobbet, nu står jag i kassan på McDonalds och träffar nya människor varje och dag och jag vill tänka att det ger mig något men det är en så otroligt stor skillnad mellan ett möte och en beställning.