Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Människor

Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.

Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.

Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.

Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.

Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.

Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.

Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.

Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

”Vad bra att du aktiverar dig”.

Tänker lite på en gång när jag gick på ett politiskt möte när jag var sjukskriven för utbrändhet förra terminen. En person sa när hen fick reda på att jag var utbränd att det var ”bra att jag aktiverar mig i alla fall”. Detta är en respons som jag har fått intrycket av att många personer som är sjukskrivna av olika skäl får.

Jag upplever att detta baserar sig på bilden att en psykiskt sjuk person ligger och är helt passiv, något som inte alls behöver stämma. Många sjuka personer aktiverar sig hela tiden, men har svårt att göra det på det sätt som krävs i arbetslivet.

Detta är också en syn på saken som ofta används emot de som är psykiskt sjuka. Det antas att om en kan aktivera sig ideellt så kan en också göra det inom arbetslivet. Detta stämmer sällan. Att aktivera sig på sina egna villkor i saker en känner stort engagemang för är väldigt annorlunda mot påtvingad aktivitet som ofta är mer kravfylld och känns mindre meningsfull.

Jag tycker att det känns omyndigförklarande att berömma mig för att jag ”aktiverar” mig. Att jag är psykiskt sjuk innebär inte att jag är inkapabel att göra något, det innebär inte heller att jag saknar förmåga att avgöra vad som är bra för mig. När jag blev sjukskriven gjorde jag till en början ingenting, det var såklart inte särskilt kul men det var vad jag behövde då. om jag hade tvingat mig själv at ”aktivera” mig i det läget hade tillfrisknandet nog gått betydligt långsammare.

Många verkar sätta ett egenvärde i att psykiskt sjuka personer ska just aktivera sig, och detta har jag svårt för. Det är klart att det är bra att göra saker, men inte hur som helst. Många aktiviteter får mig att må bättre, men det finns de som får mig att må mycket sämre också. Precis som med ”positivt tänkande” så misstänker jag att det handlar mer om omgivningens idé om vad en psykiskt frisk person ska kunna göra än att må bättre i sig. Om en människa beter sig som om hen vore psykiskt frisk, det vill säga är aktiv och säger rätt saker, så kan omgivningen andas ut, trots att det kanske inte alls är vad som är lämpligt för denna människa.

För vems skull ska jag tänka positivt?

IMG_20140402_150051Läste lite i veckorevyn om att var ”negativ” och att det tydligen kan leda till att en blir deprimerad! I egenskap av både negativ och deprimerad så tänker jag att detta kanske är en lätt förenklad bild av verkligheten. Även positiva människor kan vara deprimerade, och en kan vara negativ utan att vara deprimerad.

Min depression handlar inte om att jag är ”negativ” utan om att min hjärna är jävligt utmattad på grund av att jag har haft mycket stress i mitt liv. Det är svårt för mig att känna glädje på grund av detta. Visst kan det i sig leda till svartsynthet som kan förvärra det hela, men det är inte den som från början satt mig här.

Jag tänker att den här uppfattningen att ”negativa tankar” är det grundläggande problemet har mer att göra med vad omgivningen uppfattar som problematiskt att göra än den deprimerade själv. Då jag är en person som ger uttryck för mitt världshat och min pessimism så märker folk helt enkelt av att jag inte mår särskilt bra när depressionen får mig att bli extra svartsynt. Om jag hade varit en person som satte värde i att vara ”positiv” så hade det troligen inte blivit lika uppenbart för min omgivning, men det hade ju fortfarande varit en depression. Det finns en skillnad i hur folk uttrycker sitt känslotillstånd, och det är ofta det som omgivningen reagerar på.

Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit. Det betyder inte att en ska grotta ner sig i världshat och pessimism, men jag tror inte att jag skulle må särskilt bra av att ”tänka positivt” i ett läge där jag mår skit, eller för den delen någon annan gång. Det känns som något en gör för omgivningen mer än sig själv, för att slippa ”plåga” folk med sina tankar.

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

Myten om idealmänniskan.

1238236_10151644948311840_1386204006_n

Hittade denna bild för ett tag sedan, och den pekar ganska bra på vad jag har för problem med snacket om ”personlighetstyper”.

Såhär: vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor. Att ”passa in” i ett sådant samhälle är en utopi. Ingen passar in helt och fullt, ingen får lov att vara hela sig själv, utan vi måste alltid göras till varor, anpassas och så vidare. Vissa har lättar för detta, andra svårare, men det är garanterat inte någon smärtfri process för någon. Privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning.

Det finns ingen människa som är så produktiv, frisk, oberoende och rationell som idealmänniskan är. Det är en myt rakt av, och jag tycker att vi ska akta oss för att gå på den när vi beskriver det utanförskap som vissa människor drabbas av hårdare än andra.

Därför har jag sjukt svårt för när det målas upp någon slags klyfta mellan dessa människor som samhället sägs vara anpassade för och till exempel ”antisociala”. Det är klart att en kan ha mer eller mindre svårt för vissa grejer, men idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann.

Bilden ovan är i mina ögon snarare elitistisk. Den målar ut ett de, de ”vanliga” människorna som sysslar med en massa dumheter, och ställer dem mot de ”antisociala” som typ vet att prioritera rätt. Det tycker jag är tråkigt, och har svårt att se det som en väg framåt för att skapa ett bättre samhälle. Jag skulle hellre se en diskussion där vi diskuterade det allmänna föraktet för att folk är mänskliga, alltså svaga, beroende av andra och så vidare.

Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Tydligen har Wallin svarat på mitt inlägg om personligheter (eller snarare Bloggkommentatorernas inlägg om mitt inlägg). Wallin tycker att vi måste ägna oss är mer självrannsakan:

Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Mitt problem med interventionstänket är att det är så oerhört självcentrerat, och jag har svårt att tänka mig att det kommer något bra ur det i den grad som vi ägnar oss åt det. De flesta så kallade ”rövhattiga” sidor människor har har ganska lite att göra med deras personligheter utan istället med samhällsstrukturer. Typ män tenderar att utöva maskulinitet och makt, vita rasism och makt och så vidare. Det handlar inte så mycket om personligheter som om positioner i ett system som tillåter visst beteende. Jag tror inte att det går att förändra detta genom att alla kollar på sig själv, jag tror det handlar om att se sig själv i den kontext som är samhället.

Det här självömkandet är något jag uppfattar kommer i högre grad från människor som just löser de flesta problem i sina liv med att vända blicken inåt. Det blir ett ändlöst framlyftande av sig själv, sin egen position som så oerhört unik och jobbig. Utan insikt i att de flesta människor mår dåligt så tar dessa människor orimligt mycket plats i sitt tjatande om sig själva. När jag till exempel betraktar män som försöker lösa problem på det här sättet så ser jag jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar för sin överordning. Det är kanske mysigt för dem och sådär, frågan är hur effektivt det är för att lösa problem på en samhällsnivå.

Motsatsen kan också hända: att människor tror att de själva är roten till allt ont i deras liv, när det kanske snarare handlar om vilka situationer de befinner sig i. Folk får höra att deras arbetslöshet handlar om att de har en vissa personlighetstyp eller liknande. Detta tror jag är oerhört problematiskt av uppenbara skäl. Det gör politiska frågor till frågor om ”personlighet”, alltså ett väldigt tydligt individualiserande av det hela.

Kravet på självrannsakan drabbar inte människor jämlikt. Människor i utsatta positioner tvingas självrannsaka i en betydligt högre grad än privilegierade. Kvinnor mer än män, arbetslösa mer än de som har en trygg position i livet och så vidare. Ofta är det inte de som faktiskt skulle behöva bli bättre människor som avkrävs detta, utan de klarar sig genom livet ändå. Andra, mindre privilegierade, blir däremot utsatta och ”frivilligt” utsätta sig själva för en massa ”självrannsakan” eftersom deras personligheter alltid ifrågasätts, antas vara grunden till ”misslyckanden” som för det mesta snarare handlar om samhället.

Självrannsakan, terapi och så vidare är ett arbete en utför för att upprätthålla ett samhällssystem. Detta arbete utförs för det mesta av personer i utsatta positioner, inte de som lever gott genom att sko sig på andra. Det är de utsatta som ständigt tvingas till anpassning, en process som privilegierade personer i detta samhälle såklart vinner en jävla massa på.

Jag tror inte att det är en bra väg till förändring att glo sig blind på sig själv, jag tror snarare det leder till skuld och skam eller självömkan. Jag tror inte att evig ”självrannsakan” leder till något gott, jag tror att vi måste rikta blicken utåt. Lycka är ingenting som kommer inifrån en själv, det är något som en uppnår tillsammans med andra, ett kollektivt projekt.

Sedan är det också många av de problem vi har som helt enkelt inte kan lösas genom terapi, eftersom det handlar om vilken typ av samhälle vi lever i. Terapin gör då snarare att skiten kan fortgå. Den ger människor metoder att stå ut i keffa livssituationer och individualiserar problem. Det kan vara en slags konstgjord andning för våra psyken, något som sätts in när vi saknar förutsättningar för att leva ett bra liv.

Och ja, människor kan absolut behöva få hjälp att hantera saker, speciellt i det samhälle vi lever i nu. Problemet är när terapi, introspektion och så vidare läggs fram som någon slags universell och heltäckande lösning på en massa olika problem. Jag söker själv hjälp av vården för problem som uppstår hos mig på grund av samhället, men jag är medveten om att det inte utgör någon fullständig lösning på mina problem utan snarare handlar om att kunna hantera en massa grejer som jag tvingas genomgå. Lösningen är i mina ögon inte att jag eller andra ska gå i en massa terapi, utan att vi ska skapa ett samhälle där en inte ständigt tvingas in i en massa situationer som leder till stress, ångest, självhat och så vidare. Terapi är för mig en strategi för kortsiktig överlevnad, men lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Personlighetsmyten.

För ett tag sedan så snackades det mycket om det här med att vara introvert. En massa människor ”kom ut” som introverta, skrev om hur det är att vara introvert och så vidare. Det teoretiserades en massa om hur introverta människor ”är”, vad de får för för- och nackdelar i livet och så vidare.

Jag skulle säga att jag är en utåtriktad person. Jag tycker om att träffa människor och har inga problem med att snacka. Det är möjligt att detta ger mig fördelar i samhället. Däremot så gör det inte all social samvaro till någon jävla dans på rosor. Att gå på en arbetsintervju och sälja in sig själv är fortfarande en pina, att vara på något jävla mingel där en ska vara trevlig och skratta åt sexistiska skämt likaså. Även för mig kan det bli för mycket även av den typen av umgänge jag uppfattar om trevligt och givande. I vissa perioder i livet (typ nu) orkar jag med väldigt lite över huvud taget.

De flesta personer har många olika behov. En har behov av såväl social samvaro som vila. Visst ser balansen mellan dessa behov olika ut, men att det skulle finnas en speciell ”personlighetstyp” som ”trivs bäst” ensam eller med andra är ett väldigt endimensionellt sätt att se på vad en människa är. Människor är komplexa varelser och går inte att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag. En person som får mycket social stimulans kanske föredrar ensamhet när hen får välja, en person som ofta är ensam kanske längtar efter social stimulans. Detta handlar inte om att personligheten är annorlunda, utan om olika livssituationer.

Det går lite av en trend i att diagnostisera sig själv. Många vill placera sig själva i ett fack, tala om hur de ”är”. De kanske är introverta, högkänsliga, superempatiska eller något i den stilen. Med detta följer det sedan med ett antal mer eller mindre underbyggda antaganden om vad detta innebär för deras liv. De kanske kommer lyckas bättre i karriären, kanske kommer de att bli missförstådda eller vad vet jag.

Frågan är varför. Vad är syftet med att fokusera på otroligt mycket på sin ”personlighet”. Jag antar att det ger en slags känsla av samvaro. Människor som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem. Många känner sig nog utanför i samhället och vill hitta någon slags källa till det, och där kommer dessa personlighetsdrag lägligt till pass. Sedan är det ju också ofta som så att varje sådant här personlighetsdrag liksom bär på en dold fördel, gör en till en lite bättre människa. Introverta framställdes till exempel som ovanligt intelligenta människor.

När en talar om olika ”personlighetstyper” på det här sättet förhåller en sig alltid till en norm. Normen är i många fall människan som liksom klarar allt det där som samhället vill att vi ska klara. Normen är en person som utan problem glider igenom livet. Frågan är var denna normperson finns. Svaret är nog: ingenstans. Det finns en massa saker ingen människa orkar med, det spelar ingen roll vilken ”personlighetstyp” du har. Alla människor kan bli socialt utmattade, ledsna över småsaker och så vidare, det handlar framförallt om omständigheter och inte om vem du ”är”. Olika människor har olika trösklar i givna situationer, men även detta har ofta sin förklaring i övriga omständigheter i livet och inte i något slags ”jag”.

Jag tror att det är farligt att vi skissar upp den här normen som en människa som faktiskt existerar. Den här människan existerar inte, snarare är det arbetsköparnas våta dröm vi jämför oss med. Människan som klarar allt med ett leende på läpparna. Vilka intressen är det som tjänar på att vi inbillar oss att den här personen faktiskt finns, att det är någon vi bör jämföra oss med? Ja, det är knappast oss själva i alla fall. Det normativa supermänniskoidealet är ett sätt att hålla oss på plats. Skapa ett innanför och ett utanför, skapa illusionen av att det finns en grupp personer som det här samhället liksom är perfekt för, som inte lider av att leva i det. Olika grupper av människor som på olika sätt skiljer sig från detta ideal tvingas hävda sig på andras bekostnad: ”nej, jag passar kanske inte in i den här mallen, men jag är jävligt bra på detta istället”. Det blir en konkurrens mellan olika personlighetstyper, där alla ständigt hävdar att deras egen är den bästa. Där alla ständigt försöker utmärka sig, vara lite speciella, skilja sig från en tänkt mängd.

Hela idén om att det finns ett beständig ”jag”, en hård kärna som är ”du”, är individualistisk. Det handlar om förklaringsmodeller. Hur förklarar en olika händelser i ens liv, olika känslor en känner? Handlar det om att en ”är” på ett visst sätt eller handlar det om vad som sker omkring en. Svaret är såklart lite av båda delarna, men beroende på vilken förklaringsmodell du väljer att fokusera på så avgörs skillnaden mellan individualism och vad som kan ligga till grund för kollektiv handling. Vi lever uppenbarligen i ett samhälle där den individualistiska förklaringsmodellen står högre i kurs, frågan är vad det gör med oss?

Personlighetstester finns i princip överallt, det finns alltid någon ny grej en kan kolla. När vi söker arbeten fokuseras det mycket på just personlighet, och vi tvingas alltid tänka i termer av vilka vi ”är”, våra personligheter, när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb. Vi måste alltid utvärdera oss själva, helt i linje med att det är individen som är roten till allt ont som sker denne. Får du inget jobb? Sök svaret i din personlighet! Ta reda på hur just du ska kunna sälja in dig själv! Det är en slags massindividualisering som pågår.

Faktum är att de flesta människor inte är så jävla speciella. De flesta är inte rasande intelligenta, hypersociala eller oerhört empatiska. Detta är inget problem, de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter. De flesta kommer gå genom livet utan att göra underverk, men de kommer säkert att kunna bidra med något om de får chansen. Problemet är att vi lever i ett samhälle där alla måste vara så jävla speciella hela tiden, något som helt enkelt inte stämmer. Att ständigt tvingas sälja in sig själv, att ständigt tvingas lyfta fram sitt jag, är något som sliter sönder människor. Att ständigt tvingas inta denna bedömande utifrånposition i fråga om sig själv.

Jag förstår att en kan känna en törst efter att förklara saker som händer i ens liv, men jag tror inte att detta snack om ”personligheter” är en lösning. Snarare bör vi titta utanför oss själva, på samhället, på det som tvingar oss att ständigt utvärdera vilka vi ”är”. Svaret är väl egentligen att vi inte ”är” någonting mer än vad vi tillåts bli i det här samhället, och just nu lever vi i ett samhälle som är ruskigt dåligt på att förlåta inte bara det som faktiskt är avvikelser från normen utan även de ”brister” och begränsningar som vi alla går omkring med. Det har inget med ”personlighet” att göra, det handlar främst om att vi lever i ett jävligt hårt och kallt samhälle där ingen människa får finnas till på sina egna villkor.

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

Ge mig pengar!
Arkiv