Isak Gerson har registrerat ”kopimi” som religion, vilket alltså innebär tron om att man ska fildela så mycket som möjligt. Spridandet av information är enligt anhängarna meningen med livet.
Eftersom jag är emot att man ska åtnjuta speciella rättigheter bara för att man är religiös så anser jag inte heller att fildelning ska vara mer okej för att man är kopimist. Vad jag däremot tycker är lustigt med allt detta är hur otroligt upprörda många blev när kopimi godkändes som religion, som till exempel Elisabeth Sandlund i den kristna tidningen Dagen. Felet är att personerna minsann inte alls är troende utan bara skämtar!
Vad krävs egentligen för att en religion ska vara ”på riktigt”. Att den är gammal? Att den har många anhängare? Att den inte går att härleda filosofiskt eller vetenskapligt, utan handlar om pur ”tro”? Vad ska till för att Elisabeth ska ta en religion på allvar?
Personligen tänker jag inte gå med i kopimistsamfundet för att jag tycker att det är dumt att framställa en politisk åsikt som religion. Däremot tycker jag absolut att det är rätt att de får registrera sig som trossamfund. Det är inte upp till staten att avgöra vad som är en ”riktig” religion, och det är jävligt svårt att avgöra vilka kriterier som ska gälla.
Vad man däremot borde fråga sig är vad det ska betyda att en religion eller ett trossamfund är godkänt. Personligen tycker jag inte att det ska ge några andra fördelar än de man åtnjuter när man skapar en förening vilken som helst. Om man inte åtnjöt några speciella fördelar som religiös skulle detta inte behöva vara en fråga över huvud taget; religiösa trossatser ska såklart ifrågasättas på samma sätt som politiska eller filosofiska sådana.
Om en viss typ av gruppering åtnjuter privilegium, juridiska eller sociala, så kommer såklart andra att vilja ha sin bit av kakan. Om ni vill att man lämnar religionstiteln ifred om man inte är ”seriös” så föreslår jag att den tas ner från sin pidestal.
För att en religion ska vara ’på riktigt’ anser jag att man faktiskt bör TRO på den på riktigt. Nu är jag inte så insatt i detta, men skummade igenom Fridéns inägg om det hela & hon tog bl.a. upp just att dom ju faktiskt inte tror på detta så som en typisk troende tror & känner för sin religiösa tro. Detta är politik, inte religion.
Håller med dig. Det är inte upp till andra att definiera vad tro innebär, och vad man får tro på och inte. Problemet ligger ju i det där med det statliga stödet som regeringen beslutar om, och att det då måste vara tydligt. Min personliga uppfattning är att staten inte ska stödja religiösa samfund på annat sätt än andra föreningar (Som du säger: ta ned religionen från pedistalen) och att de definitivt bör sluta med sitt gynnande av Svenska Kyrkan (hur många skulle vara medlemmar om de aktivt var tvungna att betala in motsvarande summa som dras av skatteverket?).
Det är så skumt egentligen att just andra religiösa ska kritisera det hela. Jag är själv något av en New Age hippie i hjärtat och fått höra både en och två gånger att det är larv. Jag kan förstå att folk som inte är religiösa alls tycker det är larv, men när en kristen människa som tillber Jesus varje kväll ska kommentera det blir det bara skevt.
Att folk kritiserar religion rent allmänt tycker jag är bra, de flesta religioner behöver kritiseras och granskas (särskilt detta med statligt stöd). Men när troende människor ska ”sätta sig över” och påstår sig ”vara mer riktiga” än någon annan tro då blir jag redigt förbannad.
Enligt min mening definieras religion av att man tror på någon typ av högre kraft, något som är av mer övernaturlig art. Om det sedan är en eller flera gudar, eller något annat högre väsen/högre energi, kan kvitta. Men att bara säga att man tror på fildelning som livets mening kan jag inte under några som helst omständigheter ta för seriöst. Seriös politik? Ja, kanske. Seriös religion? Nej. En religiös eller troende person definierar jag som spirituell. Man kan naturligtvis vara spirituell utan att vara religiös eller troende, men enligt min mening kan man icke vara religiös eller troende utan att samtidigt vara spirituell. Nu menar jag inte att man måste sitta och meditera och be dagarna i ända, men jag menar att man bör ha någon sorts ”spirituell ådra” som man på något sätt lever ut. Att tro på fildelning som meningen med livet ser jag inte som spirituellt.
Kan dock inte påstå att detta upprör mig, men tycker det kan vara värt att fundera över. Jag säger inte att min definition av tro och religion är den rätta- dock är jag tämligen övertygad om att detta mer än någonting annat är ett politiskt utspel.
Där håller jag helt med dig. Tycker dock att de religiösas kränktet över detta är himla lustig.
Jo, det är absolut ganska lustigt. Förstår inte riktigt varför man känner sig kränkt eller något liknande bara för att någon definierar religion eller tro (som i spirituell tro) annorlunda mot vad man själv gör, ser heller inte varför man måste ta något som troligen är ett politiskt utspel som ett hån mot ens egen religion. Det är ju att tolka saken lite väl långsökt.