Etikett: religion

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet

Primitivism (familjeliv och moderskap)

Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter och
 förhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religion
och moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Attraktionslagen.

Jag har skrivit på Alla jävla dagar om den så kallade attraktionslagen, eller ”the Secret”, som jag innan bloggat om här och här. Jag har skrivit om hur denna mytbildning återkommer i vårt samhälle och hur den upprätthåller samhällsideologin och gör människor inkapabla till att klaga. Jag ser detta som ett av vår tids farligaste trosföreställningar och tycker att den är väldigt viktig att ifrågasätta på ett djupare plan är huruvida den råkar vara sann eller falsk: vi måste se vilken verkan denna uppfattning har, vilka intressen den tjänar och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande och sjukt att kapitalismen har lyckats ge upphov till en faktisk religion, för det är precis vad ”the Secret” är. Och precis som andra religioner också har varit det titt som tätt så används även denna till att kuva och skuldbelägga människor.

Nå, jag vore glad om ni ville läsa min text. Den är lite längre, men jag är väldigt nöjd med den och tror att den kan ge nya perspektiv på saken.

The Secret är en entreprenörsreligion.

Blondinbella gör reklam för entreprenörsreligionen The Secret eller, som den också kallas, attraktionslagen genom att posta en bild på en sida där Buddha citeras. Man får anta att han figurerar i egenskap av ”vis man” på samma sätt som allt Gandhi säger brukar tas för sanning.

Jag tänkte att jag skulle återposta ett inlägg som jag skrev angående just The Secret förra gången Blondinbella tipsade om böcker som har med det att göra. Här kommer det. Om du vill se inlägget i sin helhet kan du läsa här:

Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.

Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:

Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.

Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:

Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.

Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.

Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.

Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.

Be certain that money is coming to you.

Var säker på att du kommer att få pengarna!

På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:

Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.

Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.

Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!

Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.

Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.

Att hålla saker för heligt.

När vi var i Amsterdam så gick vi i Red Light district, som har sin ”början” vid den gamla kyrkan där. Hela kyrkan är omgärdad av skyltfönster där kvinnor står och säljer sig, något som anses sensationellt och upprörande. ”Hur har de mage att stå vid kyrkan”, frågar folk sig, och tanken har även föresvävat mig.

Jag tycker att det är intressant hur många även som icketroende håller religiösa symboler för heliga i någon mening. Kyrkoskändning, bibelbränning och så vidare anses upprörande även av människor som frånsäger sig tro. Givetvis ska man respektera andras tro och jag blir också upprörd av bokbål, Lars Vilks korkade konst och så vidare, men inte för att det är just religiösa skrifter och personer som häcklas utan för att de är uppförda i syfte att just provocera.

Det viktigaste för mig i att vara ickereligiös är just att inte hålla något för heligt. Men det menas inte att jag går omkring och har någon slags inställning av att inget betyder något eller att man med mening ska bete sig respektlöst mot andra människors tro, men jag håller inte något för heligt på så sätt att jag ställer det i särställning utöver allmän respektfullhet. Är man icketroende tycker jag inte att man ska respektera heliga skrifter och platser mer än man respekterar annat här i världen.

Jobben är inte viktigast.

Moderaterna har dragit igång en ny kampanj som handlar om att arbetslinjen är bra. ”Jobben är viktigast” heter den. Jag tycker att ni sa läsa Alliansfritt Sveriges utmärkta artikel om regeringens jobbpolitik.

Denna slogan ”Jobben är viktigast” ringar väl in typ allt jag ogillar med Alliansens politik. För mig är människor viktigast, inte jobb. Att a en låg arbetslöshet betyder ingenting om arbetet som utförs inte tillför något mervärde till samhället och människorna i det och dessutom är utslitande och själadödande för de som utför dem.

Det räcker inte med att säga att man ska ha fler jobb utan att tala om vad dessa jobb ska bestå i och hur det ska skapa mervärde för samhället. Arbetsreligionen måste upphöra!

Onödigt med nidbilder av religiösa.

Natalia Kazmierska har skrivit en visserligen inte helt begåvad krönika i aftonbladet om ateister som klagar på religiösa men själva in gör något för att göra världen till en bättre plats. På Skepchick har denna krönika tagits upp. Charmkvark tycker att kristnas välgörenhet är falsk eftersom den, enligt henne, är villkorad.

Vi har inga jävla villkor på den hjälp vi erbjuder, du måste inte ta emot en viss bok, säga en viss ramsa eller dricka ur ett visst kärl för att vi ska bry oss om dig.

Jag är ateist. Jag vet också att ateister har gjort en massa för samhällets svaga, det är bara det att man sällan gör det i ateismens namn. Varför skulle man göra det, liksom? Men att säga att kyrkan bara hjälper dem som accepterar deras tro, det är absolut inget annat än rent och skärt skitsnack. Tyvärr. Visst är det så att mycket av kyrkans välgörenhetsarbete är missionerande, men man behöver inte svära någon ed för att få sova i Clara kyrka eller för att få mat från soppköken.

I kommentarerna under så medger författarinnan att hon överdrev, men kvarstår vid poängen:

Det är tillspetsat skrivet av mig förstås, men givetvis är det DET som är poängen med mycket av kyrkans sociala arbete. Att fler ska sälla sig till kyrkan. Det förtar inte godheten i att arbeta med utsatta människor, men för mig ger det en besk eftersmak.

Jag kan till viss del hålla med, men samtidigt tycker jag inte att det finns något konstigt i att man vill sprida sitt budskap. Många av de som är med i kyrkan har själva fått hjälp ur mer eller mindre svåra livssituationer med hjälp av sin tro och kyrklig gemenskap. Då ser man det givetvis som en slags hjälp att få folk att upptäcka detta sammanhang. Ibland argumenterar folk som om kyrkans missionärer vore någon slags manipulativa jävlar som vet att de lurar på folk skit, men gör det ändå för personlig vinning (oklart vari den skulle ligga) men faktum är ju att de flesta som ägnar sig åt välgörenhet inom kyrkans ramar och samtidigt missionerar faktiskt tror att människornas liv skulle bli bättre om det tog emot gud.

Den här bilden som man målar upp av kristna som sprider sitt budskap som någon slags lurendrejare som girigt gnuggar sina händer tycker jag är mycket beklaglig. Det finns mycket man kan kritisera religion för, och kyrkan som institution är på många sätt vidrig. Att man sprider nidbilder hjälper dock ingen, mycket bättre att kritisera för saker som faktiskt stämmer.

Blondinbella tipsar om entreprenörsreligion.

Blondinbella lade för några dagar sedan ut lite boktips.

Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.

Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:

Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.

Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:

Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.

Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.

Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.

Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.

Be certain that money is coming to you.

Var säker på att du kommer att få pengarna!

På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:

Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.

Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.

Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!

Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.

Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.

Är den blinda tron det som definierar religionen?

Fick en kommentar från Marielle angående inlägget om kopimistsamfundet.

För att en religion ska vara ‘på riktigt’ anser jag att man faktiskt bör TRO på den på riktigt. Nu är jag inte så insatt i detta, men skummade igenom Fridéns inägg om det hela & hon tog bl.a. upp just att dom ju faktiskt inte tror på detta så som en typisk troende tror & känner för sin religiösa tro. Detta är politik, inte religion.

Detta är i allra högsta grad en invändning mot att betrakta kopimi som en vanlig (eller ”riktig”) religion och för min del så struntas jag i huruvida folk betraktar kopimi som en religion i vardagslivet. Däremot så är det näppeligen ett argument emot att det skulle bli godkänt som religion eftersom det är stört omöjligt att i någon egentlig mening bevisa huruvida folk tror på religionen eller inte.

Dessutom så har jag absolut inga tvivel på att de i samfundet faktiskt tror på det som de skriver på sin hemsida:

  • Kopiering av information är etiskt rätt.
  • Spridande av information är etiskt rätt.
  • Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information.
  • Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro.
  • Internät är heliga.
  • Kod är lag.

Sedan kan man alltid ha diskussioner kring begrepp som ”heligt” och vad det egentligen innebär, men jag ser ingen anledning att tvivla på att de som går med i samfundet inte skulle tro på detta ”på allvar”.

Det måste alltså vara själva föresatserna som folk riktar sin kritik emot, att dessa trossatser inte skulle vara religion utan politik. Hur måste då en trossats se ut för att vara religion? Min bestämda uppfattning är att en trossats, för att den ska betraktas som religion i kritikernas ögon, måste vara omöjlig att bevisa eller härleda filosofiskt. Att det alltså måste röra sig om en ”ren” tro på någonting som det egentligen inte finns några skäl eller argument för.

Om inte denna definition stämmer så vet jag inte. Har någon ett annat förslag på vad som gör något till en ”riktig” religion?

Ta ner religionstiteln från sin pidestal.

Isak Gerson har registrerat ”kopimi” som religion, vilket alltså innebär tron om att man ska fildela så mycket som möjligt. Spridandet av information är enligt anhängarna meningen med livet.

Eftersom jag är emot att man ska åtnjuta speciella rättigheter bara för att man är religiös så anser jag inte heller att fildelning ska vara mer okej för att man är kopimist. Vad jag däremot tycker är lustigt med allt detta är hur otroligt upprörda många blev när kopimi godkändes som religion, som till exempel Elisabeth Sandlund i den kristna tidningen Dagen. Felet är att personerna minsann inte alls är troende utan bara skämtar!

Vad krävs egentligen för att en religion ska vara ”på riktigt”. Att den är gammal? Att den har många anhängare? Att den inte går att härleda filosofiskt eller vetenskapligt, utan handlar om pur ”tro”? Vad ska till för att Elisabeth ska ta en religion på allvar?

Personligen tänker jag inte gå med i kopimistsamfundet för att jag tycker att det är dumt att framställa en politisk åsikt som religion. Däremot tycker jag absolut att det är rätt att de får registrera sig som trossamfund. Det är inte upp till staten att avgöra vad som är en ”riktig” religion, och det är jävligt svårt att avgöra vilka kriterier som ska gälla.

Vad man däremot borde fråga sig är vad det ska betyda att en religion eller ett trossamfund är godkänt. Personligen tycker jag inte att det ska ge några andra fördelar än de man åtnjuter när man skapar en förening vilken som helst. Om man inte åtnjöt några speciella fördelar som religiös skulle detta inte behöva vara en fråga över huvud taget; religiösa trossatser ska såklart ifrågasättas på samma sätt som politiska eller filosofiska sådana.

Om en viss typ av gruppering åtnjuter privilegium, juridiska eller sociala, så kommer såklart andra att vilja ha sin bit av kakan. Om ni vill att man lämnar religionstiteln ifred om man inte är ”seriös” så föreslår jag att den tas ner från sin pidestal.

Kärlek.

Precis när jag höll på att göra slut med min pojkvän, vilket vare en process som varade någon månad, så läste jag Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Det är ett fantastiskt seriealbum som handlar om kärlek, kärnfamiljen och relationer. I den boken tar Liv upp ett perspektiv på kärlek som jag aldrig har haft förut, nämligen kärlek som en religion. Hon menar att en kärleksrealtion är en en liten minireligion, där man åtrår och ”tillber” den andra parten.

I samhället så lovordas kärlek dag ut och dag in. Tusentals låtar skrivs om kärlek, tusentals filmer handlar bara om kärlek, tusentals böcker också. Det som lovordas väldigt ofta är den blinda förälskelsen, när hjärtat börjar slå snabbare och man snubblar på orden. Eller de där relationerna när man är allt, precis allt, för varandra. Eller kanske den där kärleken som är jobbig och slitsam men ack så underbar då den fungerar, då men försonas efter ett gräl eller lovar varandra att aldrig aldrig gör slut. Den där kärleken som är smärtsam och passionerad. Eller så handlar det om sökandet och längtandet med kärlek som det hägrande målet.

Och det är ju inte så konstigt, för vem vill skriva sånger om de där förhållandena som är välfungerande och balanserade. Där man tar hand om varandra, myser framför tv:n på helgerna, har ganska bra sex men kanske inte precis hela tiden och smågrälar lite om vem som ska diska. Det finns ingen spänning eller dramatik, bara en ganska mysig vardagslunk. Ett förhållande som ger en tid att vara med vänner, jobba och vara för sig själv.

Många, inklusive jag själv, skapar dramatik kring förhållanden just för att inte trilla in i den där vardagslunken. För den där kärleken, den känner man för det mesta extra starkt när den har utmanats. När man har haft ett gräl, när man har återförenats efter att ha varit ifrån varandra länge eller när man har varit i valet och kvalet kring om man ska fortsätta vara tillsammans. När man får säga att man älskar den andra och känna att det verkligen betyder något. När man lovar varandra att det inte ska hända igen. Det är i själva återförenandet, återgången till det normala, som kärleken känns som starkast. Troligen för att man verkligen förstår hur mycket man uppskattar det man har när det håller på att glida ifrån en.

Jag undrar ofta varför jag inte bara vågade lita på att jag var älskad, varför jag hela tiden ville ha det bekräftat. Gång på gång startade jag gräl över skitsaker, utmanade vår relation för att jag ville bli bekräftad. Men detta skapade i längden bara ännu mer osäkerhet, för jag visste ju ändå någonstans att jag gjorde fel. Det var först när jag visste säkert att det var över som jag kunde luta mig tillbaka och njuta av den tid vi hade kvar. Jag hoppas att jag i min nästa eventuella relation kommer att vara säker nog för att inte behöva att min partner ständigt bekräftar mig. Att jag ska kunna luta mig tillbaka och veta att jag är älskad, eller i alla fall tänka att det inte spelar sådär jättestor roll om jag inte är det.

Rent dramaturgiskt finns det såklart något väldigt lockande i extremerna, men jag skulle önska att man kunde prata lite mer om de där förhållandena som mest bara är helt okej. Eller de där förhållandena där man tycker jävligt mycket om varandra men kanske inte är sådär upp över öronen förälskade hela tiden. Eller de där förhållandena där man skulle göra jävligt mycket för varandra, men kanske inte dö. Helt enkelt alla dessa förhållanden som är en trygghet i vardagen, en varm famn att vila i, men inte hela ens värld.

Idag finns det en stor polarisering i hur människor ser på kärlek. Det finns de som ”inte tror på kärlek” och de som tycker att kärlek är det bästa som finns. Ingen annan känsla är så mytomspunnen, även om det kan kännas minst lika starkt och vara minst lika livsomvälvande. Det finns en stor mytbildning till kärlek, många idéer om hur det ska kännas och vara. Mycket idéer om vad som är rätt och fel.

Det finns en enorm osäkerhet kring kärlek; är jag verkligen kär/älskar hen verkligen mig/är hen fortfarande kär i mig/är jag fortfarande kär?” frågar sig många istället för att bara vara med personer de gillar på ett sätt de uppskattar utan att hela tiden analysera umgänget utan och innan. Det tror jag beror på att vi har så många idéer om kärlek i vår kultur att vi ständigt jämför med dem istället för att lyssna på oss själva. Vi försöker ständigt analysera våra känslor och våra relationer efter hur det ska vara, och om det inte känns så där omstörtande underbart som man har hört att det ska göra då vill man genast bryta upp och gå vidare eller skapa nya känslor genom att skapa ny dramatik.

Om vi slutade måla upp bilden av kärlek som något av nödvändighet smärtsamt men samtidigt det underbaraste i hela världen. Om vi kunde säga såhär: ”kärlek är trevligt när det funkar, men man kan leva utan det också”. Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag. Då skulle vi kanske kunna vara mer avslappnade när det kommer till kärlek. Då skulle man kanske kunna säga: ”nej, du är inte mitt allt, jag skulle inte dö för dig och jag är inte säker på att jag vill vara hela mitt liv med dig. Men du är en person jag tycker om, som jag vill vara med och som jag vill vara nära”. För egentligen så borde det räcka som skäl för att vara med en annan människa.

Jag och Emanuel, min första pojkvän som jag var tillsammans med under 2,5 år. Vi gjorde slut för tre månader sedan.

Detta var alltså första av tio rubriker om kärlek, sex och relationer. Skriv gärna ditt eget inlägg på ämnet om länka till blogginlägget i en kommentar.