Våld och borgarpiñator.

Detta tycker jag var läsvärt av Vänsterns studentförbund angående borgarpiñatan. Allvarligt talat så borde borgerligheten ta ut pinnen ur röven och försöka se det humoristiska i tilltaget. Piñatan är något som generellt förekommer i festliga sammanhang, den ursprungliga idén är att det är djävulen som snott saker, som man sedan måste slå på honom för att han ska lämna ifrån sig. Det är en symbol, inget annat. Det är inte en symbol för att slå ihjäl djävulen heller.

”Ameh vad hade du sagt om Muf gjort samma sak med vänstern” kanske vissa brölar fram. Ja, jag hade då inte sagt att det var en symbol för att de ville slå ihjäl vänstern, ty mycket tror jag om Muf men inte det. Däremot hade jag tyckt att det var ganska missriktat eftersom vänsterpartiet inte snott något från folket, dels för att de inte kunnat eftersom de inte suttit i regeringsposition på hur länge som helst. Det är alliansregimen som praktiskt taget skänkt bort allmän egendom och betalat skattesänkningar med utförsäkrades ersättning, inte vänsterpartiet.

Men det mest intressanta i hela debatten är ju hur man pratar om våld. Liberaler och konservativa älskar att snacka om våld, om hur dåligt det är med våld, hur våldsam vänstern är och hur vi absolut inte i vårt samhället kan tillåta våld. Våld är sällan så enkelt att det bara råkar finnas vissa människor som ägnar sig åt våld och att det enda som kan göras åt saken är att de buras in. Våld är tvärtom i mångt och mycket ett strukturellt problem. Desperata människor gör desperata saker.

Jag har skrivit om detta innan apropå Hillevi Engströms världsfrånvända uttalande i Kaliber där hon verkligen vägrar inse att hur samhället är ordnat har en effekt på hur människor agerar, och tycker våldsproblematiken ska lösas med nolltolerans istället för att undvika att människor hamnar i dessa situationer. Om detta skriver även Vänsterns studentförbund:

Våld är inte något som nödvändigtvis måste vara fysiskt. Enligt Johann Galtung, en av pionjärerna inom freds– och konfliktvetenskap, kan våld också vara att bli berövad det essentiella för sin överlevnad. Detta våld får vi möta varje dag när det utövas av den borgerliga regeringen med ekonomiska, osynliga händer. I en tid av privatiseringar och utförsäljningar blir vi successivt berövade rätten till utbildning för alla, rätten till en trygg anställning med värdig lön, rätten till sjukvård som kan tillgodose alla patienters behov oavsett verksamhetens lönsamhet, rätten till billig kollektivtrafik. Det är detta våld vi vill protestera mot.

Man kan ha åsikter om exakt vad som ska ingå i det essentiella, men jag håller helt och hållet med om att våld även kan vara strukturellt. Att stanna sin analys av vad våld är vid direkta knytnävsslag blir alltför banalt och platt som samhällsanalys.

Vissa är kanske obekväma med att använda begreppet våld om andra företeelser än de direkt fysiska. Nåja, man kan väl använda vilket begrepp man vill men poängen är denna; det kan vara minst lika illa, om inte värre, att få sin grundtrygghet förstörd i form av indragen ekonomisk ersättning, påbud att jobba när du enbart kan ligga raklång och så vidare, som att bli slagen rakt i ansiktet. Det kanske är mer abstrakt, svårare att ta in, men jag tänker att den som försöker förstå hur smärtsamt det kan vara och hur desperat man blir också kommer att göra det.

När människor hotar med att använda våld för att få sitta i häkte och i alla fall få något att äta så är det ju något som är fel i samhället. När människor allt mer passerar dessa gränser på grund av sin desperation så måste man tänka efter, fundera på vad som föranlett dessa handlingar och om det är rätt. Fundera på vem som ska skyllas; den desperata människan i slutet av kedjan eller de människor som fattat besluten.

Som politiker så har du en skyldighet att hantera samhällsproblem. Du kan tycka att det är rätt eller fel att människor reagerar som de gör, du kan tycka att man istället för att hota tjänstemän ska gå hem till sin boning och svälta ihjäl, men det är verkligheten som du har att deala med, och den går inte att komma ifrån.