Etikett: hillevi engström

Våld och borgarpiñator.

Detta tycker jag var läsvärt av Vänsterns studentförbund angående borgarpiñatan. Allvarligt talat så borde borgerligheten ta ut pinnen ur röven och försöka se det humoristiska i tilltaget. Piñatan är något som generellt förekommer i festliga sammanhang, den ursprungliga idén är att det är djävulen som snott saker, som man sedan måste slå på honom för att han ska lämna ifrån sig. Det är en symbol, inget annat. Det är inte en symbol för att slå ihjäl djävulen heller.

”Ameh vad hade du sagt om Muf gjort samma sak med vänstern” kanske vissa brölar fram. Ja, jag hade då inte sagt att det var en symbol för att de ville slå ihjäl vänstern, ty mycket tror jag om Muf men inte det. Däremot hade jag tyckt att det var ganska missriktat eftersom vänsterpartiet inte snott något från folket, dels för att de inte kunnat eftersom de inte suttit i regeringsposition på hur länge som helst. Det är alliansregimen som praktiskt taget skänkt bort allmän egendom och betalat skattesänkningar med utförsäkrades ersättning, inte vänsterpartiet.

Men det mest intressanta i hela debatten är ju hur man pratar om våld. Liberaler och konservativa älskar att snacka om våld, om hur dåligt det är med våld, hur våldsam vänstern är och hur vi absolut inte i vårt samhället kan tillåta våld. Våld är sällan så enkelt att det bara råkar finnas vissa människor som ägnar sig åt våld och att det enda som kan göras åt saken är att de buras in. Våld är tvärtom i mångt och mycket ett strukturellt problem. Desperata människor gör desperata saker.

Jag har skrivit om detta innan apropå Hillevi Engströms världsfrånvända uttalande i Kaliber där hon verkligen vägrar inse att hur samhället är ordnat har en effekt på hur människor agerar, och tycker våldsproblematiken ska lösas med nolltolerans istället för att undvika att människor hamnar i dessa situationer. Om detta skriver även Vänsterns studentförbund:

Våld är inte något som nödvändigtvis måste vara fysiskt. Enligt Johann Galtung, en av pionjärerna inom freds– och konfliktvetenskap, kan våld också vara att bli berövad det essentiella för sin överlevnad. Detta våld får vi möta varje dag när det utövas av den borgerliga regeringen med ekonomiska, osynliga händer. I en tid av privatiseringar och utförsäljningar blir vi successivt berövade rätten till utbildning för alla, rätten till en trygg anställning med värdig lön, rätten till sjukvård som kan tillgodose alla patienters behov oavsett verksamhetens lönsamhet, rätten till billig kollektivtrafik. Det är detta våld vi vill protestera mot.

Man kan ha åsikter om exakt vad som ska ingå i det essentiella, men jag håller helt och hållet med om att våld även kan vara strukturellt. Att stanna sin analys av vad våld är vid direkta knytnävsslag blir alltför banalt och platt som samhällsanalys.

Vissa är kanske obekväma med att använda begreppet våld om andra företeelser än de direkt fysiska. Nåja, man kan väl använda vilket begrepp man vill men poängen är denna; det kan vara minst lika illa, om inte värre, att få sin grundtrygghet förstörd i form av indragen ekonomisk ersättning, påbud att jobba när du enbart kan ligga raklång och så vidare, som att bli slagen rakt i ansiktet. Det kanske är mer abstrakt, svårare att ta in, men jag tänker att den som försöker förstå hur smärtsamt det kan vara och hur desperat man blir också kommer att göra det.

När människor hotar med att använda våld för att få sitta i häkte och i alla fall få något att äta så är det ju något som är fel i samhället. När människor allt mer passerar dessa gränser på grund av sin desperation så måste man tänka efter, fundera på vad som föranlett dessa handlingar och om det är rätt. Fundera på vem som ska skyllas; den desperata människan i slutet av kedjan eller de människor som fattat besluten.

Som politiker så har du en skyldighet att hantera samhällsproblem. Du kan tycka att det är rätt eller fel att människor reagerar som de gör, du kan tycka att man istället för att hota tjänstemän ska gå hem till sin boning och svälta ihjäl, men det är verkligheten som du har att deala med, och den går inte att komma ifrån.

Politiska skygglappar.

Jag lyssnade först nu på ett avsnitt av Kaliber från februari som handlade om det ökade hotet mot tjänstemän inom försäkringskassa, socialtjänsten och så vidare. I programmet intervjuas först en person som dömts till rättspsykiatrisk vård för att han hotat att ta till våld efter att för tredje gången nekats hjälp med pengar till mat på socialkontoret, han var precis utskriven från psyk då och hade diagnostiserad schizofreni och hade inte ätit på flera dagar. Det han gjorde var att be dem tillkalla polis och hota med att ta till våld annars. Väl på fängelset kunde han få mat.

Det är inte rätt att hota någon men jag ser det som ganska uppenbart att denna situation hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att typ ge snubben ifråga pengar till mat. Desperata människor gör hemska saker, man kan gå väldigt långt i kampen för överlevnad och jag tror att de flesta hade varit beredda att ta till våld eller hot om de trodde att deras liv hängde på det, speciellt om man dessutom är psykiskt sjuk.

I avsnittet intervjuas också en forskare som vittnar om att man kan se ett samband mellan ökade klyftor och ökat våld, och ökade klyftor i Sverige kan både OECD och SCB vittnar om enligt reportern. Det intervjuas också flera anställda på socialkontoret och försäkringskassan som vittnar om att personerna som tar till våld eller hot oftast är personer i desperata situationer. Herregud, jag tror att de flesta har ganska lätt att inse att den här typen av situationer uppstår oftare om människor är desperata efter livsnödvändigheter som till exempel mat. Om hela ens liv står och faller med ett beslut från någon av dessa instanser så är det klart som fan det blir känsloladdat när svaret blir nej och ju oftare svaret blir nej desto oftare blir det ett nej i en desperat situation, och desto oftare kommer folk gå över gränsen. Nej, det är inte okej, men det finns en förklaring till att det är så.

I slutet av programmet, eller typ 20 minuter in, intervjuas i alla fall två politiker. Först Sebastian Carlsson som är Reinfeldts pressekreterare och som säger att han ”inte riktigt köper bilden” att klyftorna ökar i Sverige eftersom om man räknar bort den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen, alltså 20 % av Sveriges befolkning, så ökar inte klyftorna. Jaha? Men de som tillgriper våld eller hot som sista utväg är rimligtvis de som har det allra sämst i samhället, det är ju knappast någon jävla villaföreningsföreträdare som gör det. Jättekonstigt argument. Man kan fan inte bara skita i att ta med en femtedel av Sveriges befolkning i beräkningen. Alltså, om man räknade bort den femtedel av befolkningen som röstade på Kd, C och Fp så hade alliansen inte suttit i regeringsposition. Bara en liten anmärkning.

Men sedan kommer det värsta, nämligen arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Kalibers reporter lägger fram detta med att ökade klyftor leder till ökat våld, hänvisar till att myndigheter fått sin budget nedskuren rejält vilket försvårar säkerhetstänk och frågar sedan om deras politiska beslut kanske kan ha något med saken att göra. Då säger Engström typ såhär: ”våld är oacceptabelt oavsett, vi ska ha nolltolerans”. Reporter ba: ”ja, men nu frågade jag inte om det utan om er politik kan ha lett till detta problem” och Engström ba: ”men jag ser inte på frågan så utan våld är faktiskt inte okej oavsett”. Reportern ställer frågan igen och igen till Engström säger att hon inte anser frågan ”relevant” eftersom hon ”inte ser så på saken” varpå reportern säger att Engström må tycka det är en irrelevant fråga, men att hon faktiskt tycker den är relevant och skulle vilja ha ett svar. Då bryter någon, säkert pressekreteraren, in och ba: ”detta är hennes svar”.

Jag mådde så jävla illa när jag hörde det här. Jag menar, Engström är fan politiker och dessutom en högt uppsatt sådan. Hon tar beslut som påverkar vårt samhälle och hon ställs inför ett problem med rådande samhällsordning, nämligen att deras politik kan ha lett till ökat våld. Men hon vägrar se detta, hon bara säger att ”våld är fel” gång på gång på gång på gång utan att ha något som helst förslag om hur detta problem ska kunna lösas.

Du kan tycka att något är hur fel som helst, du kan sätta upp tusentals jävla nolltoleranser, men detta gör det inte mindre sant att våld är ett samhällsproblem som ökar och minskar beroende på hur samhället ser ut. Det spelar ingen roll hur du ”ser” på saken, det spelar ingen roll hur mycket du ”förmedlar” att något är fel eller sätter upp nolltoleranser för det kommer inte lösa det jävla problemet.

Det hade fan vart bättre om hon sagt att hon ”inte köper den bilden” att ökade klyftor skulle leda till ökat våld eller att minskade resurser gör säkerhetsarbetet på arbetsplatsen svårare, såsom vissa andra gör. Men icke, hon skiter fullständigt i hur verkligheten är beskaffad utan säger bra att hon ser det ur en annan vinkel, att det är en fråga om att ”våld inte är acceptabelt”. Punkt slut.

Ja, det var väl bra att du tog ställning mot våld. Men vad ska du göra åt saken då? Bura in den fattigaste tiondelen av befolkningen? Trycka upp pins där det står ”det är dumt att slåss”. Herregud människa, din uppgift är inte att sitta och ha åsikter att våld är fel, din uppgift är att lösa problem. Problem löses inte genom att man önskar riktigt mycket att de ska försvinna hur mycket jag än önskar att det var så, tyvärr.

Ah, dessa jävla skygglappar, bara ta av dem och sköt ditt förbannade jobb. Nej, jag menar inte att ni ska beskaffa samhället precis som jag tycker, men jag tycker fan i mig att ni ska kunna bemöta ett observerat samhällsproblem med något mer än att ”det är oacceptabelt”.