Mansbilder.

Har ägnat mig åt att scanna in alla de bilder jag hittat, vilket verkar vara över 100 stycken! Säkert en del som är väldigt snarlika varandra. Tänkte lägga upp några av dem igen nu när det är någon slags rimlig bildkvalitet.
serieKravlistan! Denna ständiga kravlista!

skräpMän som nedvärderar kvinnor för att de i själva verket hatar sig själva. Tycker det är som tydligast när de snackar om hur överlägsen manlig vänskap är. Så uppenbart att det bara är hittepå???

Om nu män hatade kvinnor så mycket, varför vill de fortfarande ha relationer med dem? Det är ju inte som att det finns en syn på män att de inte har något värde om de inte har en relation med en kvinna, så det borde ju gå att undvika.

skönatjejerGud minns när en va den ”sköna tjejen”. Tur att en aldrig lyckades tillräckligt bra med det eftersom en var på tok för hysterisk.

Hela den här grejen med män som ba ”mmm sköna tjejer” är jävligt vidrig. Poängen är ju i princip att de ska slippa besvär genom att kvinnan ska se till att inte ta upp något med honom utan bära på allt själv.

Överlag tror jag inte att folk är mer eller mindre ”sköna”, snarare handlar det om maktdynamik. Kvinnor är ofta så kallat ”osköna” eftersom allt arbete i relationer åläggs dem vilket gör en till en spänd och nervös person.

 

Det är ett privilegium att kunna outa sig själv som normbrytande.

Tydligen skriver jag om ”cisrelationer” har jag fått höra. Detta tycker jag är intressant eftersom jag sällan brukar nämna om de personer jag ingår i relationer med är cis eller trans. Jag brukar inte direkt göra en utfläkning om vilket kön min partner tillskrevs vid födseln, för jag tycker att det är ganska känslig och i majoriteten av alla fall irrelevant information.

Jag ser ett problem i detta, och det är att jag tvingas in i en position där jag helt enkelt uppmanas till att använda de jag ingår i relationer med som alibin. Typ ”jag har faktiskt/har haft en relation med en transperson/rasifierad så det jag skriver är faktiskt inkluderande”, helt enkelt eftersom det är så många andra hämtar legitimitet för sina yttranden på.

Hur vet dessa människor att de män jag ingått i relationer med har varit cismän? Det är liksom ingenting jag har skrivit om när jag skrivit om dessa relationer. Transmän är ju också män så det finns ingen anledning till att göra en sådan distinktion.

Och här kommer vi väl in på det jag skrev om i inlägget om normer och normbrytande. Vissa har normbrytande kroppar, och det kan inte alls tas för givet att de är bekväma med att vara öppna med detta eller att deras närstående använder det som ett sätt att legitimera sina åsikter i någon slags diskussion. Detta kan inte likställas med folk som bryter mot ”normer” på andra premisser. I kontexten så får de som själva väljer att bryta mot normer mer att säga till om eftersom det är oproblematiskt för dem att vara ”öppna” med detta.

Det handlar dock inte bara om att ”välja” eller inte; det finns helt enkelt vissa sätt att vara normbrytande på som anses värre i samhällets ögon än andra. Vissa saker anses kanske mest vara lite konstiga, något en inte riktigt tar hänsyn till eller bryr sig om, andra saker kan vara grund för våldsbrott. Det är skillnad på de här sakerna och det tål att tänkas på för den som anser sig vara normbrytande.

Tills att jag själv ”kommer ut” med att jag är ”normbrytande” så antas det helt sonika att jag inte är det. Jag måste aktivt framträda i min roll som ”normbrytande” för att få ha något att säga till om angående ”normer”.

Då jag inte alltid tycker att ”normbrytande” är en relevant kategori, eller för den delen tycker att det är en sympatisk grej att berätta potentiellt känslig information om mig själv eller mina partners för att ge mig själv legitimitet, blir det knepigt.

Och här uppstår ett problem med hela resonemanget om tolkningsföreträde; den som inte känner sig bekväm med eller har möjligheten att outa sig själv kan helt enkelt inte hävda ”tolkningsföreträde” i en diskussion om saker som ändå angår dem. I vissa frågor kan det vara ett privilegium att kunna vara öppen med saker som andra inte kan eller vill vara öppna med, och det kan vara klokt att visa lite ödmjukhet inför detta.

Fråga er; vilka är de som har privilegiet att kunna trycka upp alla sätt en är normbrytande på i människors ansikte i diskussioner? Jag tänker mig att det inte alltid sammanfaller med de som utstår mest förtryck.

Jag tänker mig att det vore bättre om folk slutade använda vilka relationer de ingår i eller sina identiteter som ingångspunkt i diskussioner på det sättet, speciellt när det rör sig om saker som inte säkert syns. Att diskutera erfarenheter är en sak, att säga till någon annan att dennes åsikt är fel helt enkelt för att denna inte är ”normbrytande” och därmed saknar rätt att yttra sig är en annan. Det tvingar in människor i en situation där en måste redogöra för sin position, något som alla inte är okej med.

Det är privilegierat att kunna välja bort relationer med män, det gör inte att det är irrelevant.

Människor säger: det är privilegierat att kunna välja bort män ur sitt liv. Givetvis är det så. Givetvis finns många kvinnor som inte har några eller väldigt begränsade möjligheter till detta. Precis som med all annan kamp, gäller det även här att vi har olika förutsättningar att bedriva den.

Men, jag tror knappast att skälet till att hetersexualitet är så dominerande är att människor helt enkelt inte kan välja bort det. Det finns också gott om förväntningar på oss att vi ska göra dessa val. Vi lär oss att bejaka heterosexuella begär, och att förneka andra. Vi behöver inte alltid göra detta. Ibland gör vi det ändå. För att vi inte vet vad alternativet är, för att vi är så inpräntade i idén om att det är där lyckan hämtas.

Jag förstår inte varför det skulle gynna de som inte kan välja att de som kan gör det. Jag tänker tvärtom: sedan jag valt bort män ur mitt liv har jag också.mer energi för mina relationer till kvinnor, även att stötta dem som inte är där jag är. Som behöver stöd, främst emotionellt, för att kunna bli mer oberoende.

Jag vill uppmuntra de som kan att lägga mindre energi på män, och att istället fokusera mer på relationer med kvinnor. För att jag tror att detta är en av många möjliga vägar framåt. Det innebär inte att den som inte gör detta är en dålig feminist. Det finns andra sätt att kämpa på.

Däremot är våra relationer och vårt sätt att organisera våra liv politiskt, och det är relevant att fundera på hur en kan omsätta denna insikt i sitt praktiska liv.

Extra extra! Fanny Åström kan säga andra saker än manhatiska floskler!

Fick dessa två kommentarer när jag lade ut mina föreläsningsanteckningar och tycker de är så himla festliga:

BxEma04IMAAlEkt.jpg large BxFWepqCEAAvv4j.jpg largeHär är alltså två personer som verkar vara upprörda över att jag inte var manshatisk i min föreläsning.

Jag tycker detta är sjukt intressant. Givetvis har jag inte ”manshat” som någon slags ideologisk grund, det finns det väl typ ingen feminist som har. Om jag ska göra någon slags seriös utläggning om hur patriarkatet fungerar så tar jag inte min utgångspunkt i att män suger. Visserligen tycker jag att de gör det inom ramarna för patriarkatet, men jag inser såklart att problemet är strukturen och inte att män bara ”är” sådana (i sådana fall vore ju hela idén om förändring ganska meningslös).

Sanningen att säga så slog det mig faktiskt inte ens att jag skulle vara ”manshatisk” i min föreläsning. Jag försökte inte tona ner innehållet på något sätt. Mitt syfte var att framföra en radikal analys av patriarkatet, vilket jag gjorde.

Jag antar att till exempel detta provocerar lite extra:

Ofta när en lyfter fram dessa idéer så anklagas en för att vara egoistisk och kärlekslös, vilket som bekant är det absolut värsta en kvinna kan vara eftersom hela vårt värde ligger i att vi ska vara motsatsen; vårdande, omsorgsgivande, bekräftare av mäns ego, självuppoffrande och så vidare och så vidare. Det sägs också att många kvinnor faktiskt vill ingå i den typen av relationer som jag här har kritiserat. Det är säkert sant, men de som ger denna kritik utgår ifrån att själva slutmålet skulle vara att vi inte skulle bilda relationer, familjer och så vidare. Men detta är bara en möjlig metod för att nå slutmålet, som är att skapa förutsättningar för att sann kärlek ska kunna äga rum i detta samhälle. Det handlar inte om att var och en ska välja det som passar den bäst, utan om att förändra själva grundförutsättningarna för detta val. Idag är dessa grundförutsättningar just patriarkatets förutsättningar, och givet dessa finns det alltid en maktobalans som fördärvar kärleken.

Ser en på! Inte bara är det så att manshat inte är min ideologiska grund, jag uttrycker till och med att jag tycker att det vore fett med bättre förutsättningar för att älska män på jämlika villkor! Nu blir det kaos i antifeministernas skallar.

Det verkar som om detta upprör vissa eftersom de så hemskt gärna vill att jag ska vara någon slags hysterisk manshatare, de vill väldigt gärna att det ska vara det enda jag har att komma med. De vill inte att det ska vara så att jag har läst en jävla massa böcker, resonerat, tänkt igenom saker och ting om och om igen. De vill inte att jag ska kunna försvara mina ståndpunkter. De vill helt enkelt kunna säga ”hat är fel” och sedan avvisa mig på det.

Har för övrigt noterat ett liknande fenomen i min flashbacktråd. De kommenterar väldigt mycket på mina tweets, men sällan på mina inlägg. Detta har säkert dels att göra med bristande intresse och/eller förmåga att sätta sig in i längre texter, men jag tror också att det handlar om att jag är mycket mer resonerande här än på twitter. För de som har ett intresse av att få radikalfeminism att framstå som något knäppt så är det såklart lämpligt att kolla där istället.

Jag kan i alla fall meddela att jag har noll problem med att ”stå för” mitt manshat, men jag har faktiskt annat att komma med också, tro det eller ej. Det vore ju skoj om någon antifeminist kunde ta sig an att bemöta det istället 😉

”Kvinnlig humor”.

IMG_20140910_114713Hittade denna bok när jag unnade mig lite shopping.

Mannen som ska ”upptäcka” kvinnlig humor… Jag antar att vissa kanske uppfattar det som en bra grej att män typ ”upptäcker” kvinnor men jag blir bara provocerad. Tänk er en kvinna som får ge ut en bok om ”manlig humor”, det skulle inte ske. Den mesta humor som representeras i offentligheten är ju redan manshumor (typ skämt om att religiösa är dumma i huvudet och att någon kvinna i offentligheten är fjompig).

En ba… tänk om ni såg kvinnor som människor? Kanske skulle bli enklare då. Det är klart att vi har humor, problemet är att vi hela tiden har blivit nedvärderade och undanskuffade från offentligheten. Och sen när den kvinnliga humor väl ska lyftas fram, då får vi inte representera oss själva utan då är det en jävla MAN som gör det. Jag blir knäpp.

Vad jag gjort i mina relationer.

Igår frågade en person mig vad jag gjorde i mina relationer. Svaret var: ”bråkade. Och mådde dåligt”. Jag har verkligen svårt att minnas något annat än detta.

Det är verkligen deppigt när jag tänker på det. Jag har ägnat år av mitt liv åt att vara i relationer som ofta fått mig att må dåligt, och som när de inte har gjort det mest har varit oerhört tråkiga. De har inte gett mig något.

Ändå kan jag ibland längta tillbaka till den här tiden. Trots att jag vet att mycket var skit så är det som att jag i alla fall hade ett syfte med min existens då. När jag var i dessa relationer så behövde jag inte fundera så mycket på vad jag egentligen ville i livet.

Jag tänker att en säkert kan ha bra kärleksrelationer som ger en något, men alltför ofta så är det som att människor mest bara drar ner varandra och får varandra att må dåligt. Jag har sett det många gånger, hända både mig själv och andra. Ändå fortsätter vi att göra det.

Män som gillar självständiga kvinnor.

Ibland träffar en män som pratar om att de vill ha självständiga kvinnor. Min erfarenhet av att vara ”självständig” i relationer med män är att de gör vad de kan för att bryta ner ens självständighet och göra en känslomässigt beroende av en.

Idealet med självständiga kvinnor handlar ofta i själva verket om att kunna skämma kvinnor som inte är så kallat självständiga. Om att bryta ner för att sedan kunna kräva att en ska vara mer självständig.

Män dras till självständiga kvinnor för att det är en utmaning för dem att bryta ner dem. Det är en manlig maktfantasi att den självständiga kvinnan plötsligt blir känslomässigt beroende av dem.

Om en vill att någon ska vara självständig i en relation så måste en ge kärlek och bekräftelse, visa att en finns där utan att ställa en massa krav. Men i vissa mäns uppfattning om vad självständighet innebär så handlar det om att de aldrig ska behöva leva upp till något utan bara kunna ”våra sig själva” och ha allt på sina villkor utan att kvinnan ifråga visar att hon tycker att det är jobbigt. Han vill emellertid att kvinnan ska vara tillgänglig för honom hela tiden, och om hon inte är det så går han panik och vill kontrollera henne.

Den manliga drömmen om den självständiga kvinnan är att ha någon tillgänglig som inte kräver tillgänglighet tillbaka. Det är detta han försöker uppnå genom att ömsom skapa makt och kontroll, ömsom skämma henne för hennes osjälvständighet.

Hela mitt liv har jag anpassat mig efter män, jag tänker inte göra det i feminismen också.

Vad som stör mig i hela frågan om manshat: att en som ickeman alltid ska vara den ”större människan” och ha förståelse för mäns skit. Nej tack. Jag är trött på att vara den större människan, jag är trött på att ursäkta mäns skit med att jag ska ha förståelse för dem. Jag går inte med på det längre. När män ger mig skit får de skit tillbaka, så enkelt är det. Den mån som inte har förståelse för detta har inte förståelse för min situation i patriarkatet och är därför heller inget att ha i den feministiska kampen.

Jag är trött på att anpassa mig för mäns skull, jag har gjort det hela livet och jag tänker inte göra det i ett sammanhang som ska handla om kamp för mina rättigheter.

Frigörelse kommer inte komma ur ytterligare anpassning, det kommer ur kompromisslös kamp. Och i den måste vi alltid alltid sätta ickemäns frigörelse framför mäns sårade ego.