Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Okategoriserade

En är inte normkritisk för att en vill vara som alla andra.

Ganska ofta så hör en olika feminister prata om att de vill ”bevisa” att feminister inte behöver vara ”fula och tråkiga” och att de därför brukar piffa till sig. Ibland går det rentav till sådana överdrifter att de uppmanar andra feminister att ”piffa till sig” för att ”bryta fördomar” om att feminister är fula och tråkiga. Nu är det ju inte så att jag själv är aktivt emot att piffa till mig, jag gör det ju titt som tätt. Däremot så känner jag nada behov av att ”bevisa” att dessa fördomar kring feminister inte stämmer.

Det är nämligen som så att en sjukt stark anledning att vara feminist för mig är just att slippa kravet på att vara piffig, rolig och lättsam att umgås med. Jag tycker att det har varit en stor befrielse, att kunna strunta i detta med hjälp av politiska analys. Varför skulle jag då vilja börja med detta igen för att ”bevisa” något? Det förefaller mig fullständigt orimligt.

Jag tycker inte att jag har någon skyldighet att bevisa att feminister också kan vara som helt vanliga tjejer. Jag förstår inte heller varför jag skulle vilja göra detta. I min ögon framstår det rentav som kontraproduktivt. Lockelsen i att välja normkritiska politiska hållningar borde ju rimligtvis inte ligga i att man trots det kan följa normen. Inget emot den som gör det alltså, men jag tycker inte heller att det är något som ska lyftas fram.

Det blir lite som att säga: ”som feminist kan du fortsätta leva precis som nu, men med en ny klatschig titel”. Det normkritiska innehållet förlorar ju helt sin mening om en samtidigt uppmanas till att följa normen för att bevisa något och locka till sig andra som inte är lika normkritiska.

Om det finns något jag vill ”bevisa” är det att en minsann inte alls behöver vara piffig, snygg, rolig och lätt att umgås med och att nyckeln till detta i mångt och mycket finns inom feminismen. Ja hoppas att den som är intresserad av att bryta mot normer kan känna sig inspirerad av att andra, däribland jag själv, gör det, och därmed sälla sig till feminismen. Jag ser däremot ingen poäng med att locka till mig folk som inte är intresserade av att förändra sin livsstil. Inte så att dessa personer skulle vara sämre feminister i någon mening, men jag tror helt enkelt inte att det är eller bör vara feminismens primära målgrupp och ser ingen anledning till att aktivt vända mig till dem. Om de kommer till feminismen för att de kan vara precis som de varit innan så utgör de knappast förtruppen för samhällsförändring.

Det är så typiskt att allt som är det minsta lilla subversivt ska anpassas efter ”marknaden” för politiska åsikter för att dra till sig mer folk. Visst skulle kanske fler bli feminister om det inte framstod som något utstickande, men då skulle å andra sidan ideologin berövas sitt innehåll. något som dessvärre redan har skett i och med vissa personers envisa hävdande av att feminismen minsann inte alls behöver leva till att en ändrar livsstil.

Det hade varit helt meningslöst för mig om inte feminismen hade ändrat mig och mitt sätt att leva. Då hade det enbart varit en etikett bland andra, en postpolitisk markör berövad på sitt innehåll. Vissa kan såklart tycka det är kul att leka med sådant, men personligen föredrar jag att faktiskt försöka förändra något på riktigt. Och i detta ingår inte att anstränga mig för att bevisa att det egentligen inte behöver betyda något att vara feminist.

Nykterhet och beslut.

För några dagar sedan drömde jag att jag blev väldigt väldigt full, och det var så jävla jobbigt. Lättnaden jag kände när jag vaknade och upptäckte att så inte var fallet var otrolig. Känslan av obehag efteråt var dock svår att skaka av sig.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att vänja sig vid hela den här nykteristgrejen, därför drog jag ut på beslutet och tänkte att jag skulle ”trappa ner”. Men när jag väl tagit beslutet, som togs mer eller mindre på impuls, så var det liksom inte jobbigt alls längre. Inte ens cigaretterna saknar jag (inte för att jag rökt regelbundet, men har feströkt ganska mycket). Detta trots att jag gått ut precis lika mycket som jag brukar, tillsammans med folk som dricker.

Nu är det knappats hugget i sten att jag aldrig mer kommer göra någon av dessa saker, men jag tycker att det är fascinerande hur lätt det är att anpassa sig efter beslut en fattat. Det jobbiga är nästan alltid att ta själva beslutet, inte att lägga om sin livsstil efteråt. Jag brukar alltid hålla på och bäva en jävla massa innan jag ska bestämma minsta lilla grej.

Jag antar att det på något sätt handlar om känslan att det skulle vara omöjligt att ta tillbaks vissa beslut, att vissa beslut är mer irreversibla än andra. Jag tänker mig att beslut som handlar om att avstå något: alkohol, barn, kött och så vidare, av etiska skäl upplevs som svåra att ta tillbaks eftersom en då skulle vara en ”hycklare” eller liknande.

Nå. Jag uppmanar den som överväger att sluta med något, såsom rakning, alkohol, tvåsamhet och så vidare att hela enkelt testa. Det är inte i någon mening ett större beslut än att bestämma sig för att fortsätta. Ofta så kommer du nog upptäcka att det var en ganska liten grej trots allt, som kändes väldigt stor. Ibland tar det det att komma dit, ibland inte.

Om Hibbs och rättsväsendet.

Hibbs har skrivit om bemötandet hen fått från rättssystemet i samband med hela den här medicinhistorien. Det vill säga: hen har (mot bättre vetande) köpt in receptbelagd medicin från England och sedan åkt fast.

Jag tror att det är väldigt viktigt att även människor som ses som ”respektabla” samhällsmedborgare berättar om hur de bemötts av rättsväsendet. Det finns en massa saker som inte fungerar som det ska (till exempel rätten till advokat) men detta hör en sällan om eftersom personer som åker fast för brott ofta tillhör stigmatiserade samhällsgrupper som saknar utrymme i samhällsdebatten, och sedan såklart också på grund av att få vill gå ut offentligt med den typen av berättelser.

Det är väldigt lätt att bli överkörd i den typen av situationer. Polisen genomför ju förhör vid gripanden, förhör man egentligen är berättigad till att ha ett juridiskt ombud under, alltså en person som är på ens sida och hjälper en att tolka förhöret, ger råd och så vidare. Ofta blir det dock inte så eftersom en är stressad, obekväm och inte pallar vänta, eller som i Hibbs fall för att polisen uttryckligen säger att ”det kommer gå bra”. Om man blir förhörd av flera personer med stor vana av sådana situationer, som dessutom är i en uppenbar maktposition, och inte har någon slags hjälp att tolka ut så blir det lätt att man säger saker en inte hade velat säga.

Detta låter kanske inte så farligt. Människor tänker väl att det är bra att brottslingar åker fast (Hibbs har ju trots allt inte blivit straffad för något hen inte gjort). Men ur ett rättssäkerhetsperspektiv så är detta djupt problematiskt. Det är väldigt viktigt att även människor som begått brott får stöd och uppbackning. För många kan nog förhörssituationen i sig upplevas som så obehaglig att en erkänner även saker en inte gjort för att få komma ifrån den. Det är inte heller ovanligt att polisen på eget bevåg tar sig extra befogenheter, och sådant blir individen såklart betydligt mer sårbar för om inte formen för ett vettigt förhör upprätthålls.

När jag läst kommentarerna kring denna händelse så kan man ofta se en inställning som låter typ: ”men snälla lilla, du borde ha begripit att det var olagligt och nu får du stå ditt kast. Sluta klaga”. Grejen är att Hibbs inte har klagat över att hen åkt fast, däremot tycker hen att hen har blivit överkörd i förhör, satt i en situation där hen inte förstår vad som sker och där hen inte kan försvara sin rätt, där hen står mot en mycket starkare motpart. Sånt är obehagligt, och det borde varje människa som försöker förstå också begripa.

Men det är klart, den som försöker säga något om hur makten fungerar och agerar utifrån egen erfarenhet ska förlöjligas och tystas ner: ”men visste du inte det, lilla du, det är så världen fungerar”. Sanningen är troligen att de som säger såhär aldrig varit i liknande situationer själva. Att rättssystemet inte ”bryr sig om våra känslor” är en usel grej att säga för om det är något ”systemet” faktiskt borde gör är det att ta våra känslor i beräkningen. Känslor betyder så otroligt mycket i situationer som dessa. Det handlar om makt och kontroll över situationen. Vilka känslor en har inför detta påverkar såklart otroligt mycket hur själva utfallet blir.

Så: stå på dig Hibbs! Det är jävligt bra att du kommer ut med din historia och jag hoppas på att få läsa mer om saken.

Menskoppsvikning.

Jag har fått lite frågor om hur en bör vika menskoppen för att få in den i fittan från folk som inte lyckats få till det bra.

Jag har sett att denna vikning är en som rekommenderas i bipackssedeln. Alltså att en först ”plattar till” menskoppen och sedan viken den dubbelt, för att sedan föra in den med kanten som en inte håller runt. Jag försökte få in den såhär, men det var helt omöjligt att få till det.

Istället gjorde jag som så att jag vek in kanten på ena sidan in i koppen med tummen samtidigt som jag stödjer den andra sidan med resten av fingrarna, så att det bildas en liten ”spets”. Resultatet blir som följer:

Sedan för en in koppen med spetsen först, när en släpper så fixar den i regel till sig automatiskt, även om jag ibland har behövt vrida lite på den.

Fick även en fråga rörande menskopp som löd typ: ”men fastnar inte kisset i menskoppen?”. Nej, det gör det inte, för kisset kommer inte ut ur samma hål som mensen utan strax ovanför. Jag kan tänka mig att tampongen kan suga upp kiss om den sitter långt ut eller så, men det är i alla fall ingen som helst risk att det ska ske med menskopp. Det blir ju en slags förslutning mellan menskoppen och fittan som gör att risken helt enkelt inte existerar om en fått in den korrekt.

Den som har fler frågor om menskoppar tycker jag bör fråga på, så ska jag svara så gott jag kan.

Tillägg: en kan tydligen ha en missbildning som gör att urinrörets mynning sitter inne i själva vaginan, och så kan kisset såklart hamna i menskoppen. Men generellt är det inget en behöver oroa sig för.

Det handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga.

Blev på twitter länkad till denna artikel som i kort framför åsikten att hela grejen med att stoppa det näthat som kvinnor utsätts för handlar om tendenser att ”skydda” kvinnor från grovt språk och att man på detta sätt själv skulle vara ännu mer sexistiskt, som inte tror att kvinnor kan ”ta det” för att de på något sätt skulle vara svaga.

Jag har inga tvivel om den själsliga styrkan hos de flesta kvinnliga feministiska skribenter. De fortsätter ju skriva dag efterdag trots allt de blir utsatta för, det är imponerande! Jag tänker på skribenter som Lisa Magnusson och Johanna Sjödin som titt som tätt får helt absurda påhopp. Jag tror absolut inte att de är mindre kapabla att hantera detta än vad män i regel är, vad jag däremot är ganska övertygad om är att män inte får denna typen av påhopp i samma utsträckning. Nu minns jag inte var jag hörde det, det kan ha varit P1, men när man hade gått igenom kvinnliga och manliga skribenters hatmejl så hade de riktade mot kvinnor varit betydligt mer personliga och hotfulla, medan de riktade mot männen varit ”sakliga” i högre grad.

Kommentar från feminsthora, riktad mot Johanna Sjödin.

Nu må det vara sant att det är svårt att ta till en enskild åtgärd för att få bort detta. Dels så ska man ju såklart hantera det som övergår i brottslig handling som om det skett irl, men även hårdare kommentarsmoderering (vilket ju i mångt och mycket redan finns) och uppmärksamhet till problemet tror jag är viktigt. Att få folk att inse att det är ett problem, för det betyder sjukt mycket att få stöd. Det är till exempel därför feministhora är en bra grej, för att den visar på vilket hat som faktiskt riktas mot feminister utan att vi själva behöver ha de obehagliga kommentarerna på våra egna bloggar. Dessutom så fungerar det som en uppsamlingsplats för information om de hatkommentarer som skrivs, om det nu någonsin skulle bli en fråga om åtal. Annars slängs ju det mesta direkt.

Men det handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga och tåla mindre, det handlar om att de allra flesta tycker att det är sjukt obehagligt att varje dag mötas av sånt här. Att varje dag bli påmind om att det finns människor som vet vem man är, hur man ser ut och kanske var man bor, som man själv inte vet något om och att dessa människor eventuellt skulle vara intresserade av att skada en. Det är inte en särskilt trevlig känsla för någon.

Rädda det svenska skärgårdsmysfylleriet!

Detta att ett gäng kändisar går ut och ”rasar” mot sjöfyllerilagen är så jävla parodiskt. Inte fan bryr de sig om politik annars, men när det svenska skärgårdsmysfyllot är hotat så är det fan fara å färde! De som kommit på lagen jämför med… terrorister! Kanske för att de vill utplåna den svenska kulturen? Alla vet ju att sjöfylleri ingår i den.

Nåja. Säkert kan det finnas skäl att kritisera förslaget. Jag tycker bara att det är så lustigt, vad folk väljer att engagera sig i.

Mina föräldrar äger också en villa.

Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.

Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.

Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.

Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.

Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.

Harry Potter.

Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.

Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.

Åker till London.

Hej! Här sitter jag med mitt stela leende. Idag åker jag till London och är borta under helgen men jag har tidsinställt en massa inlägg. Jag har suttit och skrivit tills fingrarna blödde! Nåja, vill uppmana alla att en sista gång nominera mig till blogawards! Passande kategorier: inspiratör, provokatör, blogstar och guldpennan. Ja, jag tjatar, men det är faktiskt viktigt för mig!

Ge mig pengar!
Arkiv