Harry Potter.
Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.
Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.
Åker till London.
Hej! Här sitter jag med mitt stela leende. Idag åker jag till London och är borta under helgen men jag har tidsinställt en massa inlägg. Jag har suttit och skrivit tills fingrarna blödde! Nåja, vill uppmana alla att en sista gång nominera mig till blogawards! Passande kategorier: inspiratör, provokatör, blogstar och guldpennan. Ja, jag tjatar, men det är faktiskt viktigt för mig!
Underhållningslidande.
Mary skrev intressant om ungdomars intresse för incest och undrar sig varför så många är fascinerade av det. Jag tror inte det har att göra med ungdomar utan med att människor generellt är fascinerade av hemskheter, speciellt hemskheter de kan härleda till det egna livet. Själv förstår jag mig inte på detta alls, men jag vet att många läser böcker som Pojken som kallades det och liknande fast det väl egentligen är uppradningar av fruktansvärda skeenden man inte önskar någon levande människa (med reservation för att ja inte läst boken).
Själv pallar jag inte med sånt. Jag mår bara dåligt och vidare känner jag inte att jag vill frossa i lidande. Jag tar del av skildringar av lidande när det tillför något i ett sammanhang, som skildringarna av tortyr i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Dessa skildringar tog jag mig mödosamt igenom trots att jag mådde illa av dem eftersom det gjorde det lättare att ta till sig resten av boken. Så det är inte så att jag undviker skildringar av hemskheter, men jag vill inte ta del av dem bara för sakens skull. På samma sätt är jag inte intresserad av underhållningsvåld och förstår inte hur någon kan vara det, jag mår dåligt av bilder på lemlästade kroppar och så vidare.
Och framförallt; jag önskar inte vara mer avtrubbad inför dessa intryck. Jag ser det som ett tecken på en välfungerande empatisk förmåga att må dåligt av skildringar av lidande. Det är dumt om det sätter igång så starka reaktioner att man inte orkar ta del av de sammanhang där det kan vara viktigt, såsom nyheter, samhällsdebatterande böcker och liknande, men jag förstår absolut inte behovet av eller nöjet i underhållningsvåld. Ändå är det en gigantisk industri. Lägg där till all den typ av frossande i hemskheter som man visserligen tycker är förkastliga men ändå inte kan hålla sig ifrån att läsa om, såsom skildringar av hemska uppväxter, så växer bilden fram av en massa människor som på ett eller annat sätt underhåller sig med andra människors lidande.
Jag förstår inte detta, men jag antar att fascinationen är stor eftersom det är så vanligt. Så kan någon som tar del av dess skildringar förklara lockelsen?
Ett diskussionstips.
Detta att man alltid anses ha någon jävla skyldighet att ”ta diskussionen” med folk bara för att man uttrycker sina åsikter offentligt gör mig tokig. Jag håller ju med om att man får förvänta sig kritik om man uttrycker sig men detta att man förväntas svara på samma frågor och ibland rena angrepp gång på gång övergår med råge mitt förstånd. Folk som kommer in hit och ”ifrågasätter” och uppenbarligen inte ens har haft intresse nog för att t.ex. läsa igenom mina inlägg.
Väldigt ofta får man kommentarer av typen ”du som är feminist bla bla blabla” och så någon fråga som angränsar ett påhopp som inte har något med inlägget i sig att göra. Det går liksom inte att svara på sådant för jag fattar över huvud taget inte var personen vill komma med sin fråga eller vad utgångspunkten för funderingen är mer än att jag är feminist och ska stå till svars för någon slags kollektiv skuld vi har samlat på oss.
Så om du vill diskutera så föreslår jag att du låter din frågeställning ta utgångspunkt i själva inlägget du kommenterar. Det som verkar sammanhängande och rimligt för dig kan för mig bara kännas jättekonstigt. Kan ha att göra med att jag inte fattar vad du menar eller att du har vissa förutfattade meningar om mina åsikter som helt enkelt inte stämmer. Om din fråga baserar sig på ett generellt intryck av min person så förklara gärna detta intryck och hänvisa till hur du fått intrycket. Det gör det så mycket lättare för mig att avgöra vad du menar.
Detta är väldigt vanligt hos maskulinister som vill ifrågasätta mig och ger mig ibland intrycket av att de snarare ser det hela som någon slags kritisk attack än underlag för diskussion. Men så kan det väl inte vara? Eller?
När blev svaghet att stå upp för sig själv?
Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.
Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.
Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.
Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.
Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.
Vit jul.
Lady Dahmer ifrågasätter ”vit jul” med att säga att den som är alkoholist är det hela året om. Att det därför inte spelar någon roll hur andra gör på just julafton.
Jag kommer ju själv troligen inte fira en vit jul och jag vill absolut inte skuldbelägga människor som inte gör det. Däremot ser jag att vit jul handlar om mer än att bara uppmärksamma alkoholism och stödja människor med alkoholproblem. Det handlar om att uppmärksamma att vi har en så otroligt stark dryckeskultur kring vissa specifika tillfällen. Ett av dessa tillfällen är julafton: att man dricker på julen tas för givet och det är även på julafton som många minderåriga blir introducerade inför alkohol. Jag har hört otaliga historier om föräldrar som resten av året varit väldigt restriktiva men som ”släppt till” just på julen eftersom det är ”tradition”.
Det vi måste ifrågasätta är inte att människor som har ett sunt förhållande till alkohol dricker när de känner för det. Däremot måste vi börja tala om den alkoholkultur som finns i samhället. Den tradition som säger att vid festliga tillfällen så tar man sig några snaps och släpper loss lite. Unnar sig.
Att fira en vit jul är för många otänkbart och det är just därför vi måste prata om det. Varför är det så självklart att man dricker och hur påverkar det människor som ligger i gränszonen. Att placera alternativt ”vit jul” på kartan är en början. Sen ska vi såklart inte sluta efter julafton. Alkoholkulturen måste diskuteras hela tiden.
Harry Potter och äktheten.
Minns när man var typ 13 och läste Harry Potter, då fanns det en massa personer som läste ”riktig” fantasy som tyckte att HP var så himla dåligt eftersom det inte var lika ”äkta” som t.ex. sagan om ringen. Så himla löjligt.
Harry Potter är ju verkligen helt otroligt bra, underbara böcker som slukade en hel generation och fick otroligt många människor att ta sig igenom tusentals sidor.
Blir alltid så himla irriterad på folk som hänger upp sig på att saker ska vara ”äkta” på olika sätt. Kan det inte bara få vara precis vad det är?
Apropå Harry Potter så har Hanna dragit igång en genusbokcirkel med Harry Potter-böckerna. Är inte tillräckligt fäst vid Hp för att delta själv, men tycker att det är ett kul initiativ att läsa böckerna man älskade som liten med en ny analysmetod.
Kommentarer.